Inledning
Den 10 augusti 1920, i en porslinsfabriks utställningslokal i Sèvres i Frankrike, undertecknade de allierade makterna och det besegrade Osmanska riket ett fördrag som för första och enda gången i modern historia erkände det kurdiska folkets rätt till självbestämmande i internationell rätt. Artiklarna 62, 63 och 64 i Sèvresfördraget beskrev en mekanism för lokalt kurdiskt självstyre i de övervägande kurdiska områdena öster om Eufrat, söder om Armenien och norr om den syrisk-turkiska gränsen — och, avgörande nog, en väg till full kurdisk självständighet inom ett år om det kurdiska folket visade att en majoritet önskade det.
Sèvresfördraget är det viktigaste och mest smärtsamma fördraget i kurdisk historia. Det är det närmaste det kurdiska folket någonsin har kommit internationellt erkänd statsstatus. För första gången förekom ordet ”Kurdistan” i ett internationellt fördrag. För första gången skapades de rättsliga och diplomatiska förutsättningarna för en kurdisk stat. Och för första gången erkände stormakterna vad det kurdiska folket hade vetat i århundraden: att de var en särskild nation med rätt att styra sig själv. Men fördraget ratificerades aldrig. Det genomfördes aldrig. Och inom tre år ersattes det av Lausannefördraget (1923), som helt suddade ut Kurdistan från kartan.
Innehåll
De kurdiska artiklarna: 62, 63 och 64
Vad var Sèvresfördraget?
Sèvresfördraget undertecknades den 10 augusti 1920 mellan de allierade makterna (Storbritannien, Frankrike, Italien och andra) och det besegrade Osmanska riket. Det skulle formellt avsluta första världskriget i Mellanöstern och rita om kartan över de osmanska territorierna. Fördraget var ett dokument om bestraffande delning: det fråntog Osmanska riket dess arabiska provinser, delade Anatolien i inflytandezoner för europeiska makter och Grekland och behandlade armeniers, grekers och — för första gången — kurders nationella strävanden.
Fördragets avsnitt III, som omfattade artiklarna 62, 63 och 64, ägnades helt åt Kurdistan. Artiklarna inrättade en kommission för att utarbeta en plan för lokalt självstyre i de övervägande kurdiska områdena öster om Eufrat och gav det kurdiska folket en väg att inom ett år ansöka hos Nationernas förbund om full självständighet. Om förbundet bedömde att kurderna kunde styra sig själva skulle Turkiet tvingas avstå från all suveränitet över kurdiska territorier. Kurderna i Mosulvilayeten (dagens irakiska Kurdistan) skulle också få ansluta sig till den nya kurdiska staten.
Viktiga slutsatser
• Sèvresfördraget var det första och enda internationella fördrag som erkände kurdisk rätt till autonomi och en väg till självständighet — det närmaste det kurdiska folket någonsin har kommit internationellt erkänd statsstatus.
• Artiklarna 62-64 använde ordet ”Kurdistan” för första gången i internationell rätt — och gav rättsligt erkännande åt kurdiska nationella strävanden som hade ignorerats i århundraden.
• Fördraget ratificerades eller genomfördes aldrig — den turkiska nationaliströrelsen under Mustafa Kemal avvisade det, besegrade de allierades planer militärt och tvingade fram att Sèvres ersattes med Lausannefördraget (1923).
• Lausannefördraget nämnde inte Kurdistan alls — det kurdiska folket lämnades delat mellan Turkiet, Irak, Syrien och Iran, och den utlovade nationen suddades ut från kartan.
Snabbfakta
Fördrag: Sèvresfördraget Datum: 10 augusti 1920 Parter: De allierade makterna (Storbritannien, Frankrike, Italien, Japan och andra) och Osmanska riket Typ: Fredsfördrag efter kriget Kurdiska bestämmelser: Artiklarna 62, 63, 64 — lokalt självstyre för övervägande kurdiska områden; väg till självständighet genom ansökan hos Nationernas förbund inom ett år Föreslaget kurdiskt territorium: Öster om Eufrat, söder om Armenien, norr om den syrisk-turkiska gränsen; kurderna i Mosulvilayeten kunde ansluta sig frivilligt Status: Aldrig ratificerat eller genomfört Ersatt av: Lausannefördraget (24 juli 1923) — som inte nämnde Kurdistan Betydelse: Det första och enda internationella fördrag som erkände kurdisk rätt till självbestämmande
De kurdiska artiklarna: 62, 63 och 64
Artikel 62 gav en kommission med brittiska, franska, italienska, persiska och kurdiska representanter befogenhet att utarbeta en plan för lokalt självstyre i de övervägande kurdiska områdena öster om Eufrat. Kommissionen skulle undersöka den kurdiska situationen inom sex månader efter att fördraget trätt i kraft och ta fram en självstyrelseplan som skulle skydda rättigheterna för alla gemenskaper i regionen, däribland assyriska kristna.
Artikel 63 krävde att Turkiet skulle godta och genomföra den autonomiplan kommissionen tog fram, oavsett dess utformning. Artikel 64 gick längre: den angav att det kurdiska folket inom ett år efter fördragets ikraftträdande kunde ansöka hos Nationernas förbunds råd om full självständighet. Om förbundet bedömde att kurderna hade visat en majoritets önskan om självständighet och kunde styra sig själva skulle Turkiet tvingas avstå från all suveränitet över kurdiska territorier. Avgörande var också att artikel 64 angav att kurderna i Mosulvilayeten — dagens irakiska Kurdistan — skulle få ansluta sig frivilligt till den nya kurdiska staten.
Artiklarna var villkorade och begränsade. Det föreslagna Kurdistan omfattade inte hela det kurdiska hemlandet — Van uteslöts exempelvis, och kurderna i Syrien och Iran omfattades inte. Vägen till självständighet berodde på Nationernas förbunds bedömning av kurdisk ”förmåga” — ett förmyndaraktigt villkor som ingen europeisk nation behövde uppfylla. Men trots dessa begränsningar innebar artiklarna 62-64 ett historiskt genombrott: första gången ett internationellt instrument hade erkänt det kurdiska folkets rätt till självbestämmande.
Varför Sèvres misslyckades: turkiska frihetskriget
Sèvresfördraget undertecknades av den osmanska regeringen i Istanbul men avvisades omedelbart av den turkiska nationaliströrelsen med bas i Ankara under Mustafa Kemal (senare Atatürk). Kemals styrkor utkämpade redan turkiska frihetskriget (1919–1923) mot grekiska, armeniska och allierade styrkor. Han vägrade godta Anatoliens delning och upprättandet av kurdiska och armeniska stater på turkiskt territorium.
Kemals strategi var förödande effektiv. Han vädjade om kurdisk solidaritet mot europeisk imperialism och utlovade kurdisk-turkiskt brödraskap inom den nya turkiska staten. Många kurdiska ledare, besvikna på de allierade makterna och fientliga mot armeniska territoriella anspråk, stödde först Kemals rörelse. När det stod klart att Kemals vision av Turkiet saknade utrymme för kurdisk autonomi var det för sent. Krigslyckan hade vänt, de allierade makterna hade förlorat viljan att genomdriva fördraget och Sèvresfördraget var dött.
De allierade makterna själva bar en stor del av ansvaret. Storbritanniens resurser var hårt ansträngda av åtagandena i Irak, Indien, Irland och Egypten. Frankrike var inriktat på Syrien och Libanon. Ingen av dem ville sätta in de militära styrkor som krävdes för att genomdriva Sèvres mot Kemals nationalistiska motstånd. Sèvres kurdiska och armeniska bestämmelser övergavs för att stormakterna saknade viljan att försvara dem, inte för att de var felaktiga.
Från Sèvres till Lausanne: Kurdistan utraderat
Lausannefördraget, undertecknat den 24 juli 1923, ersatte Sèvresfördraget helt. Det förhandlades mellan den nya turkiska nationalistregeringen i Ankara och de allierade makterna. Fördraget erkände Republiken Turkiets suveränitet inom dess nuvarande gränser och nämnde varken Kurdistan, kurdisk autonomi eller kurdisk självständighet över huvud taget. Sèvres kurdiska artiklar — 62, 63 och 64 — ströks helt enkelt. Kurdistan raderades ur internationell rätt.
Det kurdiska folket lämnades delat mellan Turkiet, Irak (brittiskt mandat), Syrien (franskt mandat) och Iran — minoriteter i varje stat, utan internationellt erkännande av sina nationella rättigheter. Sèvreslöftena övergavs. Förhoppningarna i den kurdisk-armeniska deklarationen 1919 krossades. Och Kurdistans fyrdelning, som hade börjat vid Chaldiran och fullbordats genom Sykes-Picot, stadfästes som permanent internationell rätt i Lausanne.
Tidslinje över viktiga händelser
Maj 1916 — Sykes-Picotavtalet delar osmanska territorier i brittiska och franska zoner.
November 1919 — Den kurdisk-armeniska solidaritetsdeklarationen undertecknas i Paris.
Februari 1920 — En interdepartemental konferens föreslår kurdisk autonomi; Storbritannien drar sig tillbaka från Kurdistan.
April 1920 — San Remokonferensen tilldelar mandat för Irak och Syrien.
10 augusti 1920 — Sèvresfördraget undertecknas; artiklarna 62-64 föreskriver kurdisk autonomi och en väg till självständighet.
1920–1923 — Turkiska frihetskriget; Mustafa Kemal besegrar de allierades planer och avvisar Sèvres.
24 juli 1923 — Lausannefördraget ersätter Sèvres; inget omnämnande av Kurdistan. Kurdisk statsstatus raderas ur internationell rätt.
Arv och betydelse för kurdisk historia
Sèvresfördraget har en unik plats i det kurdiska kollektiva minnet. För kurder representerar det ögonblicket när världssamfundet erkände deras existens som nation och deras rätt till självbestämmande. För turkar representerar det ett existentiellt hot — försöket att stycka deras hemland. Dessa motsatta minnen har format kurdisk-turkiska relationer i över ett århundrade och fortsätter att prägla regionens politik i dag.
Sèvres misslyckande bär en bitter lärdom för det kurdiska folket: internationellt erkännande betyder ingenting utan makten att genomdriva det. Stormakterna erkände kurdiska rättigheter i Sèvres men var ovilliga att försvara dem när de utmanades. Kurderna hade ingen armé som kunde hålla det territorium de utlovats och ingen internationell beskyddare villig att strida för dem. När Kemals styrkor visade sig starkare än de allierades beslutsamhet offrades kurdisk statsstatus utan minsta betänklighet.
Ändå etablerade Sèvres också ett rättsligt och moraliskt prejudikat som aldrig har upphävts. Världssamfundet erkände 1920 att det kurdiska folket har rätt till självbestämmande. Det erkännandet övergavs i Lausanne men drogs aldrig formellt tillbaka. Dagens kurdiska kamp för självbestämmande hämtar delvis sin legitimitet ur det ouppfyllda Sèvreslöftet — ur ögonblicket när världen erkände att Kurdistan borde finnas och sedan valde att inte förverkliga det.
Vanliga frågor
Vad lovade Sèvresfördraget kurderna?
Artiklarna 62-64 föreskrev lokalt självstyre i de övervägande kurdiska områdena öster om Eufrat och en väg till full självständighet inom ett år genom ansökan hos Nationernas förbund. Kurderna i Mosulvilayeten kunde frivilligt ansluta sig till den nya staten. Det var det första och enda internationella fördrag som erkände kurdiskt självbestämmande.
Varför genomfördes Sèvresfördraget aldrig?
Den turkiska nationaliströrelsen under Mustafa Kemal avvisade fördraget och utkämpade ett framgångsrikt frihetskrig (1919–1923) mot grekiska, armeniska och allierade styrkor. De allierade makterna — hårt ansträngda och ovilliga att sätta in militära styrkor — övergav Sèvres och godtog Lausannefördraget (1923), som inte nämnde Kurdistan.
Vad ersatte Sèvresfördraget?
Lausannefördraget, undertecknat den 24 juli 1923, ersatte Sèvres helt. Det erkände Republiken Turkiet inom dess nuvarande gränser och innehöll inga bestämmelser om kurdisk autonomi, självständighet eller självbestämmande. Kurdistan raderades ur internationell rätt.
Referenser och vidare läsning
American Society of International Law — Hundra år efter Sèvres: självbestämmande och kurderna
LSE Middle East Centre — Hundra år efter Sèvres: utsikter för ett självständigt Kurdistan