Innehåll
Det franska mandatet och järnvägsgränsen (1920-talet–1940-talet)
Syriens självständighet och Baathpartiets arabisering (1946–2000)
Den autonoma förvaltningen (AANES) och turkiska intrång (2018–2026)
Del 1: Att definiera västra Kurdistan (Rojava)
För att förstå västra Kurdistans särskilda historia – på kurdiska allmänt känt som Rojava (vilket bokstavligen betyder ”väst” eller ”där solen går ned”) – måste vi först förstå hur dess geografi skiljer sig i grunden från resten av kurdernas hemland.
Norra Kurdistan (i Turkiet) och södra Kurdistan (i Irak) präglas av otillgängliga, väldiga bergskedjor, men Rojava kännetecknas framför allt av sina flacka, bördiga slätter.
Geografin: Syriens kornbod
Rojava ligger längs det moderna Syriens norra gräns, direkt intill Turkiet, och är inte ett enda sammanhängande territorium. Historiskt har det i stället bestått av tre skilda, åtskilda enklaver eller ”kantoner”, separerade av områden med arabisk majoritetsbefolkning. Från öst till väst är dessa:
Kantonen Jazira (Cizîrê): Detta är det största och folkrikaste området, beläget längst nordöst i Syrien (provinsen al-Hasakah) med gräns mot både Turkiet och Irak. Det bevattnas av Tigris och Khabur och är en oerhört bördig jordbruksbygd. Före inbördeskriget producerade detta område ensamt över hälften av Syriens vete och innehöll nästan alla dess utvinningsbara oljereserver. Bland de viktigaste städerna finns Qamishli (Qamişlo), som betraktas som Rojavas hemliga huvudstad, och Hasakah (Hesekê).
Kantonen Kobani (Kobanê): Den ligger i Syriens nordcentrala del på Eufrats östra strand. Det är en mindre, historiskt jordbrukspräglad enklav som blev världsberömd för sitt heroiska motstånd gata för gata mot IS 2014.
Kantonen Afrin (Efrîn): Den ligger längst nordväst (i Aleppoprovinsen) och är Rojavas enda bergiga del. Afrin är berömt i hela Mellanöstern för sina miljontals olivträd och sin högklassiga olivolja och tvål. Historiskt har det varit en djupt fredlig, kulturellt rik kurdisk enklav. (Observera: Sedan 2018 har Afrin stått under militär ockupation av Turkiet och turkiskstödda syriska rebellgrupper.)
En väv av befolkningsgrupper
Till skillnad från de djupa bergen i norr har Rojavas slätter alltid varit en korsväg. Terrängen är lätt att färdas genom, och regionen är därför starkt mångetnisk och mångreligiös.
Kurder utgör majoriteten i kärnkantonerna, men delar landet med betydande befolkningar av araber, syrianska assyrier, armenier och turkmener. Religiöst är kurderna här huvudsakligen sunnimuslimer, men det finns en märkbar befolkning av yazidiska kurder (särskilt i Afrin och östra Jazira) samt livaktiga kristna församlingar. Denna djupa historiska mångfald påverkade direkt den sekulära, pluralistiska politiska filosofi (”demokratisk konfederalism”) som det kurdiska ledarskapet skulle införa under revolutionen 2012.
Kurderna i Rojava talar främst kurmanji, exakt samma dialekt som talas strax på andra sidan gränsen i norra Kurdistan.
Del 2: Antiken, imperierna och de osmanska gränslanden
När man studerar västra Kurdistans tidiga historia är den viktigaste insikten att gränsen som i dag skiljer Syrien från Turkiet inte fanns under tusentals år. Före 1920-talet var Rojava helt enkelt det större kurdiska hemlandets sydliga låglandsfortsättning. Rojavas historia är norra Kurdistans historia; de var ett sammanhängande geografiskt och kulturellt rum.
Det antika Mesopotamien och Mitanniriket
Rojavas flacka slätter ligger i övre Mesopotamien, en av den mänskliga civilisationens vaggor. Kurdernas förfäder på dessa slätter var historiskt knutna till de mäktiga antika kungariken som styrde området.
Hurriterna och Mitanni (cirka 1500 f.Kr.–1300 f.Kr.): Hurriterna, ett forntida folk vars språk hade språkliga band till den moderna kurdiska grammatikens djupare rötter, grundade Mitanniriket. Mitannis hjärtland låg just i Jazirakantonen i dagens Rojava. Arkeologer anser att huvudstaden Washukanni låg nära dagens kurdiska stad Serê Kaniyê (Ras al-Ayn). Mitannierna var mästerliga ryttare och stridsvagnsbyggare som tävlade med de gamla egyptierna om herraväldet i Främre Orienten.
De mediska och persiska rikena: Under järnåldern införlivade de iransktalande mederna (som ses som kurdernas kulturella förfäder) och senare de akemenidiska perserna dessa slätter.
Begreppen Çiya och Berrî (berg och slätter)
Under de islamiska, ayyubidiska och osmanska epokerna präglades förhållandet mellan bergens kurder och de syriska slätternas kurder av säsongsvandringar och boskapsnomadism.
I kurdisk kultur finns ett särskilt förhållande mellan Çiya (bergen i dagens Turkiet) och Berrî (slätterna i dagens Syrien).
Säsongsvandringarna: I århundraden var stora kurdiska stamförbund nomadiska. Under de nordliga bergens brutala, iskalla vintrar förde stammarna sina väldiga fårhjordar ned till de varma, flacka slätterna i Berrî (Rojava). När slätterna blev brännande heta på sommaren vandrade de tillbaka upp till de svala betesmarkerna i Çiya.
Milliförbundet: Under Osmanska riket (16:e till 19:e århundradena) var en av områdets mäktigaste grupper stamförbundet Milli. Det leddes av kurdiska hövdingar och omfattade kurdiska, arabiska och turkmenska stammar. De verkade i praktiken som halvoberoende herrar över slätterna kring dagens Raqqa, Urfa och Hasakah. De säkrade den södra gränsen åt den osmanske sultanen och rörde sig fritt över det som nu är den syrisk-turkiska gränsen.
Osmanska rikets skymning
När Osmanska riket började falla sönder i slutet av det 19:e och början av det 20:e århundradet förändrades Rojavas befolkningssammansättning.
Rikets flyktingar: När osmanerna förlorade territorium på Balkan och i Kaukasus omplacerade staten tusentals muslimska flyktingar (tjerkesser och tjetjener) till de syriska slätterna.
Det armeniska folkmordet (1915): Tragiskt nog blev Rojavas slätter (särskilt kring Deir ez-Zor och Hasakah) slutmålet för det armeniska folkmordets dödsmarscher. Efter första världskrigets slut bosatte sig tusentals armeniska och syriansk-assyriska överlevande permanent i Jaziraområdet. De skapade dagens mångskiftande städer, som Qamishli, som till stor del grundades av assyriska flyktingar undan massakrer i Turkiet.
Fram till första världskrigets slut var bergens och slätternas kurder ett folk, helt odelat av politiska murar eller taggtråd. Rojava skulle nu skiljas från resten av Kurdistan på ett förödande sätt, genom en karta ritad av europeiska diplomater snarare än på ett slagfält.
Här följer den mycket detaljerade utvidgningen av del 3: Det franska mandatet och järnvägsgränsen (1920-talet–1940-talet).
Detta är kanske det mest hjärtskärande och kulturellt betydelsefulla kapitlet i Rojavas historia. Det förklarar precis hur kolonialmakter skilde denna särskilda kurdiska grupp från resten av dess hemland och hur tragedin oväntat gjorde Syrien till födelseplatsen för den moderna kurdiska kulturella renässansen.
Del 3: Det franska mandatet och järnvägsgränsen (1920-talet–1940-talet)
Rojavas historia som särskild politisk enhet började med ett pennstreck i Europa. Efter Osmanska rikets sammanbrott vid första världskrigets slut började de segrande ententemakterna – främst Storbritannien och Frankrike – stycka upp Mellanöstern efter sina egna koloniala intressen.
Det hemliga Sykes–Picotavtalet 1916 hade redan lagt grunden för regionens uppdelning, men de efterföljande fördragen mellan Frankrike och den nybildade republiken Turkiet skapade västra Kurdistan rent fysiskt.
Ankaraavtalet och järnvägsgränsen (1921)
År 1920 hade fransmännen upprättat ”mandatet för Syrien och Libanon”. Franska styrkor i norra Syrien led dock svåra förluster mot Mustafa Kemal Atatürks turkiska nationalistiska styrkor. Utmattade av krig försökte fransmännen stabilisera sin norra gräns.
Järnvägen Berlin–Bagdad: År 1921 undertecknade Frankrike och Turkiet Ankarafördraget. För att skapa en tydlig, lättförsvarad gräns fattade de ett beslut präglat av häpnadsväckande byråkratisk lättja: de använde helt enkelt rälsen till den ofärdiga järnvägen Berlin–Bagdad som officiell internationell gräns längs hundratals engelska mil.
Serxet och Binxet: Över en natt delades kurdernas hemland i två av ett bokstavligt järnspår. Marken norr om järnvägen, i Turkiet, blev på kurdiska känd som Serxet (ovanför linjen). Marken söder om järnvägen, i det franskkontrollerade Syrien, blev känd som Binxet (nedanför linjen).
Splittrade familjer: Den godtyckliga järnvägsgränsen tog ingen hänsyn till områdets mänskliga geografi. Den skar brutalt itu gamla kurdiska stamförbund, jordbruksmarker och till och med enskilda byar. I årtionden efter gränsdragningen kunde en kurdisk bonde i Qamishli (Syrien) bokstavligen stå vid rälsen och vinka till sin bror i Nusaybin (Turkiet), åtskilda endast av några tiotal yards taggtråd och franska och turkiska gränsvakter. De nomadiska kurdiska stammarnas rörliga säsongsvandring (mellan Çiya och Berrî) kriminaliserades med våld och regionens traditionella ekonomi förstördes.
De landsflyktigas fristad (1920-talet–1930-talet)
Gränsen var en tragedi, men det franska mandatet Syrien blev oavsiktligt en livsviktig fristad för kurdisk överlevnad.
Flykten undan republiken Turkiet: När den aggressivt nationalistiska republiken Turkiet etablerade sig på 1920-talet förbjöd den kurdiska och inledde brutala militära fälttåg mot kurdiska uppror (som schejk Saids resning 1925 och Araratupproret 1927).
Massflykten: För att undkomma avrättning genom turkiska ”självständighetsdomstolar” och nedbränningen av sina byar flydde tiotusentals kurder från norra Kurdistan söderut över järnvägslinjen till Binxet (Syrien).
Fransk ”söndra och härska”-politik: De franska mandatmyndigheterna välkomnade till stor del dessa kurdiska flyktingar. Frankrikes strategi i Syrien var klassisk kolonial ”söndra och härska”-politik. Fransmännen mötte starkt motstånd från den sunnitiska arabiska majoriteten i Damaskus och Aleppo och stärkte därför aktivt minoritetsgrupper – kurder, alawiter, druser och kristna – som motvikter till arabisk nationalism. De rekryterade kurder till sin lokala kolonialmilis, kallad Troupes Spéciales du Levant, och tillät dem relativ kulturell frihet.
Xoybûns födelse (1927)
Med tusentals landsflyktiga kurdiska aristokrater, officerare och intellektuella i Levanten blev Syrien och Libanon den moderna kurdiska nationalismens nervcentrum.
Grundningskongressen: År 1927 grundade en koalition av landsflyktiga kurdiska ledare i Bhamdoun i Libanon (och med senare omfattande verksamhet i Damaskus och Rojava) Xoybûn (Khoybun, som betyder ”självständighet” eller ”att vara sig själv”).
En modern politisk rörelse: Xoybûn skilde sig i grunden från det förflutnas religiöst motiverade stamuppror. Rörelsen leddes av högutbildade, sekulära gestalter som bröderna Bedir Khan (Celadet och Kamuran), Ekrem Cemilpaşa och den inflytelserike stamledaren Haco Agha. Xoybûn ville skapa ett självständigt, enat Kurdistan utifrån moderna västerländska föreställningar om nationalism och statsbildning.
Araratupproret: Från sin fristad i det franska Syrien organiserade, finansierade och ledde Xoybûns ledare republiken Ararats uppror mot Turkiet (1927–1930). När Turkiet till sist krossade upproret övergav Xoybûn officiellt den väpnade kampen. Man insåg att kurderna behövde ett kulturellt uppvaknande innan de kunde nå en militär seger.
Hawarepoken: kurdisk kulturell pånyttfödelse (1932–1943)
De landsflyktiga intellektuella i Syrien insåg att kurdiskan riskerade att dö ut under Turkiets assimileringspolitik och inledde en väldig kulturell räddningsinsats. Tiden betraktas allmänt som den viktigaste litterära renässansen i modern kurdisk historia.
Celadet Alî Bedirxan och det latinska alfabetet: Den aristokratiske kurdiske intellektuelle Celadet Alî Bedirxan, bosatt i Damaskus, revolutionerade kurdiskan. Han insåg att den traditionella arabiska skriften passade kurdiskans indoeuropeiska vokaler dåligt. År 1932 utvecklade och publicerade han officiellt det kurdiska latinska alfabetet (Bedirxanskriften), som än i dag är standardalfabet för kurmanjitalande kurder i Rojava och Turkiet.
Uppvaknandets tidskrift: Den 15 maj 1932 publicerade Bedirxan det första numret av Hawar (Ropet) i Damaskus. Hawar var en banbrytande tidskrift med kurdisk poesi, folktradition, grammatiklektioner och politiska essäer. Den trycktes med den nya latinska skriften och smugglades tillbaka över järnvägslinjen till Turkiet.
Ett bestående arv: Hawar följdes av andra mycket inflytelserika kurdiska publikationer i Syrien, som Ronahî och Roja Nû. Genom tidskrifterna standardiserade de landsflyktiga i Binxet kurmanjidialekten och bevarade det kurdiska folkets kulturella identitet under dess mörkaste stunder. Än i dag firar kurder världen över den 15 maj som ”kurdiska språkets dag” till minne av den första utgivningen av Hawar.
Sammanfattning av den franska mandattiden
Händelse eller organisation | Årtal | Påverkan på västra Kurdistan (Rojava) |
Ankarafördraget | År 1921 | Frankrike och Turkiet drar gränsen längs järnvägen och skapar fysiskt Binxet (Rojava). |
Den stora flyktingströmmen | 1920-talet–30-talet | Tiotusentals kurder flyr turkiska massakrer och bosätter sig i Jaziraområdet, vilket kraftigt ökar den kurdiska befolkningen i Syrien. |
Xoybûn grundas | År 1927 | Landsflyktiga intellektuella bildar den första moderna, sekulära kurdiska nationalistiska organisationen i Levanten. |
Hawar ges ut | År 1932 | Celadet Alî Bedirxan skapar det latinska kurdiska alfabetet och utlöser från Damaskus en omfattande litterär och kulturell renässans. |
Del 4: Syriens självständighet och Baathpartiets arabisering (1946–2000)
När det franska mandatet upphörde och Syrien officiellt blev självständigt 1946 förändrades kurdernas politiska landskap drastiskt. Under mandattiden hade fransmännen tillåtit minoritetsgrupper relativ kulturell frihet som motvikt till den sunnitiska arabiska majoriteten. Med självständigheten svepte dock den arabiska nationalismens ideologi över landet.
Den nya syriska staten föreställdes som en uteslutande ”arabisk” republik. Damaskus såg själva existensen av en stor, inhemsk icke-arabisk befolkning på landets bördigaste jordbruksmarker och i dess gränsområden som ett allvarligt nationellt säkerhetshot snarare än en demografisk verklighet.
Folkräkningen i Hasakah 1962: de ”statslösa” kurderna
Det första stora, katastrofala slaget mot Rojavas kurder kom under övergångsregeringen efter den kortlivade Förenade arabrepublikens sammanbrott (den politiska unionen mellan Egypten och Syrien).
Utplåning på en dag: Den 5 oktober 1962 genomförde den syriska regeringen en mycket oregelbunden särskild folkräkning under en enda dag, uteslutande i al-Hasakahprovinsen (Jazirakantonen).
Bevisbördan: Kurdiska invånare måste plötsligt bevisa att de hade bott i Syrien före 1945. Många kurder hade historiskt varit nomader, bodde i avlägsna landsbygdsbyar eller saknade helt enkelt franska koloniala handlingar. För tiotusentals familjer var uppgiften därför omöjlig. Staten försökte dessutom medvetet klassificera kurder som flytt från Turkiet på 1920-talet som ”infiltratörer”.
Utlänningar över en natt: När solen gick ner hade uppskattningsvis 120 000 syriska kurder (ungefär 20 % av den dåvarande kurdiska befolkningen) godtyckligt berövats sitt syriska medborgarskap.
Ajanib och Maktoumeen: Dessa statslösa kurder delades in i två förkrossande juridiska kategorier. De som kallades Ajanib (”utlänningar”) fick röda identitetskort. De som kallades Maktoumeen (”oregistrerade” eller ”dolda”) var barn till ajanib eller personer som inte ens kom med i folkräkningen; de fick ingen som helst officiell dokumentation.
Det mänskliga priset: Följderna var förödande. Statslösa kurder kunde inte lagligen äga egendom, starta företag, bo på hotell, resa internationellt eller få statlig anställning. De kunde inte lagligen gifta sig med syriska medborgare och saknade tillgång till offentlig sjukvård och högre utbildning. De var spöken i sitt eget hemland, en ställning som skulle plåga generationer av syriska kurder fram till 2011.
Det arabiska bältet (Hizam Arabi) 1973
När Baathpartiet (som Hafez al-Assad snart skulle dominera fullständigt) hade befäst sin makt gick det från juridisk utradering till fysisk, demografisk omformning. På 1970-talet genomförde staten en förödande plan känd som det arabiska bältet (Hizam Arabi).
Målet: Det geopolitiska målet var enkelt och hänsynslöst: att fysiskt skilja Rojavas kurder från kurderna i norra Kurdistan (Turkiet) genom att skapa en väldig demografisk buffertzon längs gränsen.
Genomförandet (1973): Regeringen konfiskerade en remsa av Jaziraregionens bördigaste jordbruksmark, ungefär 10 till 15 kilometer bred och 300 kilometer lång, tätt längs den turkiska gränsen.
Befolkningen byts ut: Staten tvångsförflyttade de kurdiska bönder som bodde i zonen. I deras ställe bosatte regeringen tiotusentals arabiska bönder (många hade fördrivits genom bygget av Tabqadammen vid Eufrat och var kända som ”Bani Dam”-araberna). Staten beväpnade dessa arabiska bosättare, byggde nya mönsterbyar åt dem och gav dem den stulna kurdiska marken.
Utraderingen av identitet och språk
Vid sidan av dessa väldiga demografiska projekt bedrev Baathregimen en obeveklig kampanj av kulturell arabisering.
Ortnamn: Staten bytte systematiskt ut de gamla kurdiska namnen på hundratals byar, städer och geografiska landmärken mot arabiska. Kobanê döptes officiellt om till Ayn al-Arab (arabernas källa). Serê Kaniyê blev Ras al-Ayn, och Dêrik blev Al-Malikiyah.
Språk och kultur: Kurdiska var strängt förbjudet i skolor, på arbetsplatser och på myndighetskontor. Föräldrar förbjöds i lag att ge barnen kurdiska namn. Firandet av Newroz (det kurdiska nyåret) förbjöds och övervakades hårt av polis, vilket ofta ledde till våldsamma sammandrabbningar mellan kurdiska ungdomar och statliga säkerhetsstyrkor.
Den stora paradoxen: Hafez al-Assad och PKK
En av denna tids mest bisarra och avgörande politiska dynamiker var Hafez al-Assads relation till Kurdistans arbetarparti (PKK).
Min fiendes fiende: Samtidigt som Assad brutalt krossade kurdisk identitet i Syrien erbjöd han från 1979 en fristad åt Abdullah Öcalan och PKK i Damaskus och Bekaadalen (Libanon). Assad använde PKK som ombud för att pressa och destabilisera Turkiet, främst i tvister om Turkiets uppdämning av Eufrat, som begränsade vattenflödet till Syrien.
Att exportera kampen: Assads underrättelsetjänster, kallade Mukhabarat, uppmuntrade aktivt unga, frustrerade syriska kurder att korsa gränsen och strida för PKK mot den turkiska armén. Genom att låta syriska kurder blöda för en revolution i Turkiet kanaliserade Assad skickligt den lokala kurdiska politiska frustrationen utåt och hindrade dem från att organisera sig mot hans egen regim i Damaskus. Tusentals syriska kurder dog i strider i norra Kurdistans berg under 1980- och 1990-talen.
Denna paradox fortsatte till 1998, då Turkiet hotade med en fullskalig invasion av Syrien om Assad inte utvisade Öcalan. Assad gav efter, deporterade Öcalan (vilket ledde till att han greps 1999) och avslutade tvärt sitt stöd till den kurdiska rörelsen, så att de syriska kurderna åter lämnades ensamma inför den baathistiska säkerhetsstatens vrede.
Sammanfattning av Baatheran
Händelse/politik | Datum | Påverkan på västra Kurdistan (Rojava) |
Folkräkningen i Hasakah | 1962 | 120 000 kurder berövas godtyckligt medborgarskapet och blir statslösa ajanib och maktoumeen. |
Hafez al-Assad tar makten | 1970 | Befäster den baathistiska arabiseringspolitiken och Mukhabarats hänsynslösa polisstat. |
Det arabiska bältet (Hizam Arabi) | 1973 | Staten konfiskerar förstklassig kurdisk gränsmark och bosätter arabiska bönder där för att fysiskt skilja syriska och turkiska kurder åt. |
Tiden med PKK som ombud | 1979–1998 | Assad ger Abdullah Öcalan skydd för att pressa Turkiet och exporterar de syriska kurdernas politiska energi till konflikten i Turkiet, samtidigt som han förbjuder kurdiska rättigheter på hemmaplan. |
Del 5: Qamishliupproret 2004 och underjordiskt motstånd
Under årtionden i familjen Assads järngrepp innebar politiskt oliktänkande i Syrien i praktiken en dödsdom. Säkerhetstjänsten Mukhabarat (statens underrättelsenätverk) var allestädes närvarande, och den kurdiska befolkningen, redan berövad medborgarskap, mark och språk, hölls hårt kuvad. Men tryckkokaren exploderade till slut våren 2004, utlöst av vad som borde ha varit ett vanligt idrottsevenemang.
Gnistan: Fotbollsmatchen den 12 mars
Den 12 mars 2004 skulle en lokal fotbollsmatch i den syriska högstaligan spelas i Qamishli. Det lokala kurdiska laget, Al-Jihad, tog emot ett arabiskt lag, Al-Fotuwa, från grannstaden Deir ez-Zor, som hade arabisk majoritet.
Spänningarna var redan exceptionellt höga. Bara ett år tidigare hade USA invaderat Irak och störtat Saddam Hussein. Medan Baathregimen i Damaskus motsatte sig USA:s invasion firade Syriens kurder i stillhet fallet för den irakiske diktator som hade genomfört Anfalfolkmordet mot deras etniska släktingar.
Provokationen: Enligt talrika ögonvittnesskildringar kom tusentals Al-Fotuwasupportrar till Qamishli med bussar, beväpnade med påkar, stenar och knivar. När de gick in på stadion provocerade de avsiktligt de lokala kurdiska supportrarna genom att hålla upp affischer med Saddam Hussein och ropa antikurdiska slagord.
Sammandrabbningarna: De kurdiska supportrarna svarade med slagord som hyllade de kurdiska ledarna i Irak (Masoud Barzani och Jalal Talabani) och president George W. Bush. Slagsmål och stenkastning bröt snabbt ut på läktarna.
Det dödliga svaret: Syriens statliga säkerhetsstyrkor, som var närvarande i stort antal, ingrep. Men i stället för att bara skilja folkmassorna åt eller avlossa varningsskott riktade de sina vapen nästan uteslutande mot de obeväpnade kurdiska supportrarna och sköt skarp ammunition rakt in på läktarna. Flera kurdiska ungdomar och barn dödades omedelbart, och dussintals trampades ner i den panikartade flykt som följde.
Upproret sprider sig som en löpeld
Händelserna inne på stadion var bara gnistan. Nästa morgon, den 13 mars, förvandlades begravningarna för de mördade kurdiska ungdomarna till väldiga politiska demonstrationer utan tidigare motsvarighet.
Marsch mot staten: Tiotusentals kurder strömmade ut på Qamishlis gator. Sorgen övergick snabbt i raseri mot den baathistiska staten. Demonstranter angrep regeringsbyggnader, brände Baathpartiets kontor och rev ner statens symboler.
Att störta diktatorn: I ett ögonblick av fullständigt trots som tidigare hade varit otänkbart i Syrien band kurdiska demonstranter i staden Amuda rep kring en staty av den avlidne Hafez al-Assad och drog ner den till marken. I det baathistiska Syrien var förstörandet av en staty av den ”evige ledaren” det yttersta tabut.
En nationell resning: Upproret förblev inte begränsat till Jaziraregionen. Det spred sig som en löpeld över hela det kurdiska bältet. Väldiga protester bröt ut i kantonerna Kobani och Afrin. Anmärkningsvärt nog nådde oroligheterna även hjärtat av Syriens huvudstad, där kurdiska invånare drabbade samman våldsamt med polisen i Damaskuskvarteren Zorava och Rukn al-Din samt i Aleppokvarteret Sheikh Maqsood.
Det brutala nedslåendet
Bashar al-Assad, som hade ärvt presidentämbetet bara fyra år tidigare, insåg att regimen stod inför sitt allvarligaste inre hot sedan Muslimska brödraskapets uppror i Hama 1982. Han svarade med överväldigande militär kraft.
Militär ockupation: Den syriska armén satte in stridsvagnar, helikoptrar och tungt beväpnade fallskärmsjägare för att spärra av Qamishli och de omgivande kurdiska städerna, vilket i praktiken ställde Rojava under krigslagar. El- och kommunikationsledningar kapades.
Dödsoffer och gripanden: Statliga styrkor sköt för att döda demonstranter. Under flera dagar dödades minst 36 till 40 kurder och hundratals sårades svårt. Mukhabarat inledde en omfattande kampanj av midnattsräder och grep över 2 000 kurder.
Tortyr och flykt: De gripna utsattes för fasansfull tortyr i ökända syriska fängelser som Sednaya. Av rädsla för sina liv flydde tusentals unga syriska kurder över gränsen till den nyligen självstyrande Kurdistanregionen i Irak och upprättade flyktingläger som finns kvar än i dag.
Arvet: Det underjordiska motståndets födelse
Även om Assadregimen lyckades krossa upproret 2004 genom ren brutalitet förändrade händelsen i grunden de syriska kurdernas psykologi. ”Rädslans mur” hade fått en bestående spricka.
PYD:s framväxt: År 2003, bara ett år före upproret, hade Demokratiska unionspartiet (PYD) grundats i tysthet som en syrisk utlöpare av Abdullah Öcalans PKK. Under och efter oroligheterna 2004 utnyttjade PYD den väldiga ilskan på gräsrotsnivå.
Att bygga kadern: PYD och andra kurdiska politiska grupperingar verkade helt underjordiskt för att undgå Assads hemliga polis och ägnade åren mellan 2004 och 2011 åt att bygga hemliga nätverk, organisera ungdomsceller och skapa en mycket disciplinerad politisk kader.
Generalrepetitionen: I historisk tillbakablick var Qamishliupproret 2004 generalrepetitionen för Rojavarevolutionen. Det visade den kurdiska politiska ledningen att massorna var redo att mobilisera men lärde dem också att de behövde en särskild väpnad försvarsstyrka om de alls skulle överleva ett maktvakuum.
Sammanfattning av Qamishliupprorets tid
Händelse | Datum | Historisk betydelse |
PYD grundas | 2003 | Grundandet av det politiska parti som till slut skulle leda Rojavarevolutionen. |
Massakern på stadion | 12 mars 2004 | Säkerhetsstyrkor skjuter mot kurdiska supportrar under en fotbollsmatch och utlöser upprördhet. |
Upproret | 13–18 mars 2004 | Massprotester utan tidigare motsvarighet i hela Rojava, Damaskus och Aleppo; statyer av Assad rivs ner. |
Nedslåendet | Sent 2004 | Militären ockuperar Rojava, dödar dussintals och torterar tusentals och driver därmed den kurdiska rörelsen under jorden. |
Del 6: Det syriska inbördeskriget och Rojavarevolutionen (2011–2014)
När den arabiska våren nådde Syrien i mars 2011 bröt protester ut i den sydliga staden Daraa och spred sig snabbt över landet. För kurderna i norr, som hade organiserat sig underjordiskt sedan Qamishliupproret 2004, öppnade detta en historisk men mycket farlig geopolitisk möjlighet.
Strategin ”den tredje vägen”
När Syrien sjönk ner i öppet inbördeskrig polariserades det politiska landskapet våldsamt mellan Bashar al-Assads regim och den syriska oppositionen (främst Fria syriska armén). Den kurdiska ledningen, till stor del vägledd av Demokratiska unionspartiet (PYD), fattade ett noga övervägt strategiskt beslut: den valde ”den tredje vägen”.
Misstro mot regimen: Kurderna hyste uppenbarligen ett djupt, historiskt hat mot den baathistiska regim som hade berövat dem medborgarskapet, stulit deras mark och undertryckt deras kultur i ett halvt århundrade.
Misstro mot oppositionen: Den kurdiska ledningen var dock lika misstänksam mot den syriska oppositionen. Syriens nationella råd (med bas i Istanbul och starkt stöd från Turkiet) dominerades alltmer av arabiska nationalister och islamistiska grupperingar. När kurdiska delegater frågade oppositionen om ett Syrien efter Assad skulle erkänna kurdiska konstitutionella rättigheter och självstyre avvisade oppositionen det blankt.
Strategin: ”Den tredje vägen” innebar att kurderna varken skulle strida vid regimens sida eller formellt ansluta sig till det arabiskledda upproret. I stället skulle de helt koncentrera sig på att försvara sina egna områden, undvika den omfattande förstörelse som jämnade städer som Homs och Aleppo med marken och i tysthet bygga sina egna politiska institutioner.
Revolutionen den 19 juli (2012)
Sommaren 2012 var Bashar al-Assads militär kraftigt överansträngd. Inför stora rebelloffensiver i huvudstaden Damaskus och det ekonomiska navet Aleppo förblödde regimen på soldater och resurser.
Det taktiska tillbakadragandet: I ett pragmatiskt militärt drag beslöt Assad att överge områdena med kurdisk majoritet i norr. Regimen räknade med att kurderna, som var upptagna med att organisera sig, inte skulle marschera mot Damaskus och att ett tillbakadragande från norr skulle provocera Turkiet, som stödde rebellerna mot Assad.
YPG träder in: Med början den 19 juli 2012 i staden Kobani omringade de nyligen bildade Folkets försvarsenheter (YPG) – PYD:s väpnade gren – systematiskt den syriska statliga säkerhetsapparatens anläggningar.
Ett oblodigt maktövertagande: I de flesta städer i Rojava, däribland Amuda, Afrin och Derik, kapitulerade de kraftigt numerärt underlägsna syriska säkerhetsstyrkorna utan strid. De överlämnade sina vapen och retirerade till isolerade baser i Qamishli och Hasakah. Över en natt föll statliga institutioner, skolor och vägspärrar i kurdiska händer. Detta relativt fredliga maktskifte blev känt som revolutionen den 19 juli.
Den demokratiska konfederalismens ideologi
När Assadregimen hade lämnat området började PYD genomföra ett radikalt nytt politiskt system. Med direkt utgångspunkt i PKK-grundaren Abdullah Öcalans fängelseskrifter försökte de upprätta ”demokratisk konfederalism”.
Ideologin skilde sig helt från traditionellt statsbyggande i Mellanöstern. Den avvisade fullständigt tanken på att bilda en självständig kurdisk nationalstat och betraktade själva nationalstatsmodellen som inneboende förtryckande. I stället byggde den på tre grundpelare:
Gräsrotsdemokrati: Makten decentraliserades. Stadsdelar bildade lokala kommuner och råd för att förvalta sina egna resurser och hantera säkerhet och tvistlösning.
Etnisk och religiös pluralism: Med hänsyn till regionens befolkningsmässiga mångfald krävde systemet att araber, syriansk-assyriska grupper och turkmener skulle inkluderas. Det införde ett system med delat ordförandeskap där varje administrativ befattning måste innehas av två personer, ofta med olika etnisk tillhörighet.
Radikal kvinnofrigörelse: Detta var revolutionens mest slående drag. Systemet föreskrev en kvinnokvot på minst 40 % (senare 50 %) i alla råd och institutioner. Varje delat ordförandeskap måste innehas av en man och en kvinna.
YPJ:s framväxt
För att försvara detta nya samhälle speglade också den militära strukturen den djupgående ideologiska förändringen. År 2013 bildades Kvinnornas försvarsenheter (YPJ) officiellt som en självständig milis bestående enbart av kvinnor som verkade vid sidan av YPG.
För kvinnorna i Rojava, av vilka många hade vuxit upp i djupt konservativa, patriarkala stamstrukturer, var YPJ mer än en militär styrka. Det var ett medel för social frigörelse. Dessa kvinnliga stridande skulle snart bli det globala ansiktet för kriget mot radikal jihadism.
Självstyresförklaringen och samhällskontraktet (2014)
Medan inbördeskriget rasade omkring dem formaliserade de kurdiska regionerna sitt självstyre. I januari 2014 förklarade Rörelsen för ett demokratiskt samhälle (TEV-DEM), en koalition av politiska partier och civilsamhällesgrupper, officiellt att Rojavas demokratiska autonoma administration hade upprättats.
De tre kantonerna: De upprättade formellt de tre åtskilda kantonerna Afrin, Kobani och Jazira.
Samhällskontraktet: De utarbetade ett ”samhällskontrakt”, i praktiken en författning, som garanterade religionsfrihet, förbjöd dödsstraff, barnäktenskap och månggifte och för första gången i Syriens historia officiellt erkände kurdiska, arabiska och syriska som likvärdiga språk i skolor och offentligt liv.
Medan resten av Syrien brann under tunnbomber och den växande vågen av radikala islamistiska grupper hade Rojava lyckats skapa en skör och mycket progressiv ö av stabilitet. Men denna stabilitet skulle snart ställas inför sitt mest skrämmande prov när en ny svartklädd armé svepte över öknen.
Sammanfattning av revolutionstiden
Händelse/begrepp | Datum | Historisk betydelse |
Den ”tredje vägen” | 2011–2012 | Kurderna vägrar ta parti för Assad eller oppositionen och fokuserar enbart på regionalt självförsvar. |
Revolutionen den 19 juli | Juli 2012 | Assads styrkor drar sig tillbaka från norr; YPG tar oblodigt kontroll över stora kurdiska städer. |
Demokratisk konfederalism | 2012–nutid | Genomförandet av Öcalans ideologi: gräsrotsdemokrati, pluralism och kvinnofrigörelse. |
YPJ bildas | 2013 | Den militära grenen bestående enbart av kvinnor upprättas och bryter med djupt rotade patriarkala normer. |
Kantonerna utropas | Januari 2014 | Officiellt utropande av kantonerna Afrin, Kobani och Jazira och ratificering av samhällskontraktet. |
Del 7: belägringen av Kobani och besegrandet av ISIS (2014–2019)
Sommaren 2014 stod Rojavas nyupprättade demokratiska kantoner inför ett apokalyptiskt hot. Islamiska staten i Irak och Syrien (ISIS) hade just svept över regionen och intagit den irakiska staden Mosul och den syriska staden Raqqa. Med hundratals miljoner dollar stulna från centralbanker och beväpnat till tänderna med avancerade amerikanska vapen som erövrats från den flyende irakiska armén utropade ISIS ett globalt ”kalifat”.
Efter att ha krossat rivaliserande rebellgrupper och syriska regimstyrkor i öster riktade ISIS siktet mot den isolerade kurdiska kantonen Kobani.
Belägringen av Kobani (september 2014)
I mitten av september 2014 inledde ISIS en stor offensiv mot Kobani från flera håll. Målet var att erövra staden, förbinda sina områden i Raqqa och Aleppo och säkra fullständig kontroll över gränsen mellan Syrien och Turkiet.
En katastrofal obalans: Den militära obalansen var enorm. ISIS satte in konvojer med bepansrade Humveefordon, tungt artilleri och erövrade stridsvagnar. De kurdiska försvararna, YPG och det helt kvinnliga YPJ, hade bara lätta kalasjnikovgevär, raketgevär (RPG) och några hemmabyggda pansarfordon.
Massflykten: När ISIS intog hundratals omgivande kurdiska byar, avrättade civila och tog gisslan spred sig paniken. På några dagar flydde uppskattningsvis 300 000 kurdiska civila från sina hem och samlades vid den turkiska gränsens taggtråd, där de vädjade om att få komma in. Turkiet öppnade till sist gränsen, vilket skapade en omfattande flyktingkris.
Stadsstrider: I början av oktober bröt sig ISIS-stridande in i Kobani. Slaget övergick i brutala stadsstrider, gata för gata och hus för hus. YPG:s och YPJ:s befälhavare beslöt att slåss till sista kulan och förberedde sig på en massaker. Världen såg tragedin utvecklas i direktsändning. Internationella journalister och förtvivlade kurdiska flyktingar stod på höjderna precis på andra sidan gränsen i Turkiet och filmade hur ISIS svarta flagga hissades över Kobanis östra stadsdelar.
Vändpunkten: den globala koalitionen ingriper
När Kobani stod på randen till totalt sammanbrott ökade trycket från världsopinionen. De kurdiska stridandes hårdnackade, sekulära motstånd, särskilt de kvinnliga YPJ-befälhavarnas synliga ledarskap, fängslade omvärlden och stod i skarp kontrast till ISIS brutala, kvinnofientliga fanatism.
Amerikanska flyganfall: I slutet av september och under oktober flyttade den USA-ledda globala koalitionen mot Daesh (Operation Inherent Resolve) sitt fokus till Kobani. Den amerikanska militären insåg att kurderna var den enda styrka som kunde hålla marken och började samordna sig direkt med YPG-befälhavare på plats via insmugglade radioapparater och surfplattor. USA släppte lös en förödande våg av precisionsanfall som utplånade ISIS stridsvagnar och truppsamlingar bara några meter från de kurdiska ställningarna.
Flygfällda förnödenheter och peshmerga: I ett mycket kontroversiellt drag som gjorde Turkiet rasande, eftersom landet betraktade YPG som terrorister, släppte amerikanska transportflygplan ned desperat behövda vapen, ammunition och sjukvårdsmateriel direkt till de kurdiska stridande i Kobani. Kort därefter tillät Turkiet, under starkt internationellt tryck, en konvoj med tungt beväpnade irakkurdiska peshmergasoldater att passera genom turkiskt territorium för att förstärka staden.
Befrielsen: Med stöd av flygstridskrafter och nya förnödenheter vände krigslyckan. Den 26 januari 2015, efter 112 dagars utmattande och katastrofala strider som hade lämnat 80 % av staden i fullständiga ruiner, förklarade YPG/YPJ officiellt Kobani befriat. ISIS hade lidit sitt första stora, förödmjukande nederlag och förlorat tusentals av sina mest erfarna stridande.
Syriens demokratiska styrkor (SDF) bildas
Segern i Kobani förändrade helt det syriska krigets utveckling. USA hade funnit sin mest pålitliga och effektiva ombudsstyrka på marken. Men för att besegra ISIS permanent måste kampen gå bortom regionerna med kurdisk majoritet och djupt in i kalifatets fästen med arabisk majoritet.
En nödvändig allians: Den kurdiska ledningen insåg att den varken kunde eller borde ockupera arabiska städer på egen hand. I oktober 2015 förenade YPG, under den amerikanska militärens ledning och med dess stöd, sina styrkor med lokala arabiska stammar, syriskkristna miliser och turkmenska stridande för att bilda Syriens demokratiska styrkor (SDF).
Amerikanska specialstyrkor: Pentagon fördjupade sitt engagemang och sände hundratals amerikanska specialförbandssoldater till Rojava för att utbilda, utrusta och ge råd åt SDF. Därmed skapades i praktiken ett outtalat säkerhetsparaply över nordöstra Syrien.
Marschen mot Raqqa och kalifatets fall
Under de följande fyra åren bedrev SDF, med stöd av koalitionens flygstridskrafter, ett utmattande och systematiskt fälttåg för att avveckla Islamiska staten.
Befrielsen av Manbij (2016): SDF korsade Eufrat och befriade den strategiska staden Manbij, med arabisk majoritet, ett avgörande transitnav för ISIS utländska stridande.
Slaget om Raqqa (2017): Sommaren 2017 belägrade SDF Raqqa, ISIS-kalifatets huvudstad i praktiken. Stadsstriderna var fruktansvärda och i hög grad beroende av förödande amerikanska flyganfall som jämnade stora delar av staden med marken. I oktober 2017 intog SDF staden och hissade sin gula flagga på det ökända al-Naimtorget, där ISIS tidigare hade genomfört offentliga halshuggningar.
Den sista striden vid Baghuz (2019): ISIS pressades systematiskt nedför Eufrats floddal. I mars 2019 trängde SDF in kalifatets sista rester, tiotusentals hårdföra stridande och deras familjer, i ett hörn i en lerig tältstad i byn Baghuz. Efter veckor av hårda strider förklarade SDF att ISIS-kalifatet var fullständigt territoriellt besegrat.
Det förödande priset
Segern var historisk, men priset som Rojavas befolkning fick betala var ofattbart. För att befria världen från ISIS-kalifatet förlorade SDF uppskattningsvis 11 000 till 12 000 stridande – unga kurdiska, arabiska och syrianska män och kvinnor. Tiotusentals fler fick bestående svåra skador. Segern lämnade dessutom den autonoma administrationen med ansvaret för följderna: att bevaka stora provisoriska fängelser med tusentals radikaliserade ISIS-stridande och vidsträckta, farliga interneringsläger, som al-Hol, med tiotusentals obotfärdiga ISIS-familjemedlemmar som det internationella samfundet till stor del hade övergett.
Sammanfattning av fälttåget mot ISIS
Händelse | Datum | Historisk betydelse |
ISIS offensiver | Sommaren 2014 | ISIS intar Mosul och Raqqa och utropar ett globalt kalifat. |
Belägringen av Kobani | September 2014–januari 2015 | Vändpunkten: YPG/YPJ bryter med stöd av amerikanska flyganfall ISIS belägring och krossar myten om dess oövervinnlighet. |
SDF bildas | Oktober 2015 | YPG allierar sig med arabiska och syrianska miliser för att skapa en multietnisk koalition som kan rycka fram bortom kurdiskt territorium. |
Befrielsen av Raqqa | Oktober 2017 | SDF intar ISIS-kalifatets huvudstad efter ett förödande stadsslag. |
Slaget vid Baghuz | Mars 2019 | ISIS fullständiga territoriella nederlag; över 11 000 SDF-stridande har mist livet i det fleråriga fälttåget. |
Del 8: den autonoma administrationen (AANES), turkiska intrång och självstyrets fall (2018–2026)
Efter ISIS territoriella nederlag utvecklades det politiska landskapet i nordöstra Syrien snabbt. De kurdiskledda styrkorna kontrollerade nu ungefär en tredjedel av Syriens totala yta, däribland stora befolkningar med arabisk majoritet i Raqqa, Tabqa och Deir ez-Zor.
AANES utveckling
För att styra detta väldiga, multietniska territorium omstrukturerade den kurdiska ledningen sin förvaltning. År 2018 gav de officiellt systemet namnet Nord- och Östsyriens autonoma administration (AANES), och senare Nord- och Östsyriens demokratiska autonoma administration (DAANES).
Projektets etniska prägel tonas ned: Ledningen tonade medvetet ned det kurdiska namnet ”Rojava” i officiella dokument för att göra det politiska projektet mer accepterat bland de miljontals konservativa arabiska stammedlemmar som nu levde under dess jurisdiktion.
Balansgången: AANES fungerade i praktiken som en stat. Den hade en egen militär (SDF), en egen intern säkerhetspolis (Asayish), en egen läroplan och tog ut egna skatter. Men den saknade helt internationellt erkännande. Den överlevde enbart genom en osäker balansgång mellan USA, som behöll en mindre truppnärvaro för att bekämpa ISIS kvarvarande styrkor, och Ryssland, som patrullerade vissa gränser.
De turkiska intrången: Afrin och Fredens källa (2018–2019)
Medan USA såg SDF som heroiska allierade mot ISIS betraktade grannlandet Turkiet dem som ett existentiellt hot och ansåg att YPG inte gick att skilja från PKK. Turkiet var ovilligt att tolerera en kurdiskledd småstat vid sin södra gräns och inledde en serie förödande militära invasioner.
Operation Olivkvist (2018): I januari 2018 invaderade den turkiska militären den isolerade och fredliga kurdiska kantonen Afrin med hjälp av syriska rebellmiliser som ombud, Syriska nationella armén. Trots hårt motstånd föll Afrin. Invasionen utlöste en omfattande humanitär katastrof. Över 300 000 kurder fördrevs, och människorättsorganisationer dokumenterade ingående utbredd plundring, kidnappningar och avsiktlig demografisk omdaning, där fördrivna araber från andra delar av Syrien bosattes i Afrins kurders stulna hem.
Operation Fredens källa (2019): I oktober 2019, efter ett plötsligt och mycket kontroversiellt telefonsamtal där USA:s president Donald Trump gick med på att dra tillbaka amerikanska trupper från gränsen, inledde Turkiet en andra omfattande invasion. Turkiska styrkor intog en 120 kilometer lång landremsa mellan de kurdiska städerna Serê Kaniyê (Ras al-Ayn) och Girê Spî (Tal Abyad), klöv Rojavas territorium i två delar och fördrev ytterligare 300 000 civila.
Åren av ovisshet och drönarkrig (2020–2024)
Efter vapenvilan 2019 gick AANES in i en brutal period av geopolitisk ovisshet.
Lönnmord med drönare: Turkiet inledde en obeveklig, flerårig kampanj av drönaranfall som systematiskt dödade centrala SDF-befälhavare, kvinnliga YPJ-ledare och politiska företrädare för AANES när de färdades på civila landsvägar.
Vattnet som vapen: Turkiskstödda styrkor intog vattenstationen al-Alouk och stängde upprepade gånger av den huvudsakliga dricksvattenförsörjningen för över en miljon människor i Hasakahregionen. Dessutom begränsade Turkiet kraftigt Eufrats flöde och slog hårt mot Rojavas jordbruk och elproduktion.
Hotet från ISIS: SDF lämnades med ansvaret för al-Sinaafängelset i Hasakah, med 5 000 ISIS-stridande, och det vidsträckta al-Hollägret, med tiotusentals radikaliserade ISIS-familjemedlemmar. År 2022 genomförde ISIS ett stort och blodigt utbrytningsförsök i Hasakah, vilket påminde världen om att terrorgruppen var svårt försvagad men inte död.
Assads fall och självstyrets slut (2024–2026)
Rojavas sköra status quo slogs helt sönder av en plötslig, genomgripande förändring i det bredare syriska inbördeskriget.
Damaskus fall (december 2024): I en häpnadsväckande vändning svepte en offensiv ledd av det turkiskstödda Hayat Tahrir al-Sham (HTS) och andra rebellgrupper över västra Syrien. I december 2024 föll till sist Bashar al-Assads regim. Ahmed al-Sharaa, tidigare känd som Abu Mohammed al-Julani, tillträdde som Syriens övergångspresident i januari 2025.
Det nya hotet mot Rojava: Assadregimens fall gav inte kurderna lättnad utan en existentiell kris. Den nya övergångsregeringen i Damaskus hade starkt stöd av Turkiet, vilket innebar att Ankaras antikurdiska politik nu dikterade den syriska statens militära mål.
Offensiven och vapenvilan 2026: I januari 2026 inledde styrkor knutna till den nya syriska övergångsregeringen en samordnad militär offensiv mot SDF i nordöst. Inför en övermäktig militär styrka och den andra Trumpadministrationens skiftande prioriteringar i USA tvingades den kurdiska ledningen till förhandlingsbordet.
Överenskommelsen i januari 2026 (självstyrets slut): Den 18 januari, med en konsolidering den 30 januari 2026, undertecknade SDF-befälhavaren Mazloum Abdi och Syriens interimsregering en historisk överenskommelse som förändrade spelplanen, under stark press från USA och regionala aktörer.
Villkoren i överenskommelsen 2026 innebar i praktiken slutet på Rojavas demokratiska experiment som autonom enhet:
Territoriella eftergifter: SDF överlämnade villkorslöst kontrollen över de stora provinserna med arabisk majoritet, Raqqa och Deir ez-Zor, till den syriska centralregeringen.
Militär integration: Det kurdiskledda SDF gick med på att upplösa sitt självständiga militära befäl och gradvis integrera sina stridande i den nationella syriska arméns strukturer.
Statsmakten återvänder: Den syriska centralregeringens säkerhetsstyrkor gick in i kurdiska fästen som Hasakah för att ta över gränsövergångar, oljefält och förvaltningen av ISIS interneringsanläggningar.
Den rådande verkligheten (början av 2026)
I dag går Västra Kurdistan från ett årtionde av utopiskt, revolutionärt självstyre till en verklighet av villkorad integration.
Den nya syriska regeringen lovade att återställa medborgarskapet för kurder som berövades sina rättigheter vid folkräkningen 1962 och respektera vissa kulturella ramar, men stämningen på plats präglas av djup oro. Det djärva experimentet med demokratisk konfederalism, med radikal kvinnofrigörelse, decentraliserade kommuner och pluralistiska lokala råd, har till stor del uppslukats av den nya syriska statens centraliserande kraft. Men det politiska uppvaknande som det kurdiska folket har upplevt under de senaste 15 åren kan inte göras ogjort och lämnar ett djupgående och bestående arv i Mellanösterns sociala väv.
Sammanfattning av den avslutande perioden
Händelse | Datum | Historisk betydelse |
Operation Olivkvist | Januari 2018 | Turkiet och allierade miliser invaderar och ockuperar den kurdiska kantonen Afrin. |
Operation Fredens källa | Oktober 2019 | Amerikanska trupper drar sig tillbaka; Turkiet ockuperar landremsan mellan Serê Kaniyê och Tal Abyad. |
Assadregimens fall | December 2024 | Rebellstyrkor intar Damaskus; en turkiskstödd interimsregering tar makten. |
Offensiven i nordöst | Januari 2026 | Den nya syriska regeringen inleder ett militärt fälttåg mot SDF. |
Integrationsöverenskommelsen | Januari 2026 | SDF överlämnar Raqqa/Deir ez-Zor och går med på integration i den syriska militären, vilket i praktiken avslutar Rojavas autonoma tidsålder. |
Del 9: detaljerad tidslinje över Västra Kurdistan (Rojava)
Rojavas historia präglas av den dramatiska övergången från ett bortglömt och förtryckt gränsland till centrum för ett utopiskt demokratiskt experiment och slutligen den senaste tidens svåra integration i en ny syrisk stat. Nedan följer en kronologisk tidslinje över dessa centrala händelser.
Från forntiden till mandattiden (cirka 1500 f.Kr.–1946)
Cirka 1500–1300 f.Kr.: Mitanniriket, med språkliga band till dagens kurder, härskar över övre Mesopotamien. Huvudstaden Washukanni ligger nära dagens Serê Kaniyê (Ras al-Ayn).
Oktober 1921: Ankarafördraget undertecknas mellan Frankrike och Turkiet. Gränsen dras längs Berlin–Bagdadbanan och skiljer fysiskt Rojava, Binxet, från Norra Kurdistan, Serxet.
1920-talet–1930-talet: Tiotusentals kurder flyr massakrer i den nya turkiska republiken och bosätter sig i det franska mandatet Syrien.
1927: Landsflyktiga kurdiska intellektuella och stamledare grundar den sekulära nationalistiska organisationen Xoybûn i Levanten.
15 maj 1932: Celadet Alî Bedirxan ger ut det första numret av tidskriften Hawar i Damaskus, introducerar det latinska kurdiska alfabetet och utlöser en omfattande kulturell renässans.
1946: Syrien blir officiellt självständigt från det franska mandatet; den arabiska nationalismens tid börjar.
Baathpartiets tid och det underjordiska motståndet (1962–2011)
5 oktober 1962: Den syriska regeringen genomför folkräkningen i Hasakah. Över en natt berövas 120 000 kurder sitt medborgarskap och blir statslösa.
1973: Staten genomför det ”arabiska bältet”, Hizam Arabi, konfiskerar värdefull kurdisk jordbruksmark längs den turkiska gränsen och bosätter arabiska jordbrukare för att förändra befolkningssammansättningen.
1979–1998: Hafez al-Assad ger PKK-ledaren Abdullah Öcalan en fristad i Syrien och använder kurdiska militanta som ombud mot Turkiet samtidigt som han strikt undertrycker kurdisk identitet inom landet.
2003: Demokratiska unionspartiet (PYD) grundas i hemlighet som ett syriskt underjordiskt politiskt parti i linje med Öcalans ideologi.
12 mars 2004: Qamishliupproret. Säkerhetsstyrkor skjuter mot kurdiska fotbollssupportrar och utlöser omfattande, tidigare aldrig skådade upplopp mot regimen i Rojava, Damaskus och Aleppo. Upproret slås ned brutalt.
Revolutionen och kampen mot ISIS (2012–2019)
19 juli 2012: Medan det syriska inbördeskriget rasar drar sig Assads styrkor taktiskt tillbaka från norr. Det kurdiska YPG tar oblodigt kontroll över stora städer; Rojavarevolutionen börjar.
2013: Kvinnornas försvarsenheter (YPJ), bestående enbart av kvinnor, bildas officiellt.
Januari 2014: Kurderna utropar officiellt den autonoma administrationen över tre kantoner, Afrin, Kobani och Jazira, och inför en författning byggd på demokratisk konfederalism.
September 2014–januari 2015: Belägringen av Kobani. YPG/YPJ-stridande med kraftigt underlägsen eldkraft bryter, med stöd av förödande amerikanska flyganfall, ISIS belägring och tillfogar terrorgruppen dess första stora nederlag.
Oktober 2015: Syriens demokratiska styrkor (SDF) bildas och förenar kurdiska, arabiska och syrianska miliser med amerikanskt stöd.
Oktober 2017: SDF befriar Raqqa, ISIS-kalifatets huvudstad i praktiken.
Januari 2018: Turkiet inleder Operation Olivkvist och invaderar och ockuperar den kurdiska kantonen Afrin.
Mars 2019: SDF intar Baghuz, vilket markerar ISIS-kalifatets fullständiga territoriella nederlag. Över 11 000 SDF-stridande dör i det fleråriga fälttåget.
Oktober 2019: Efter ett amerikanskt trupptillbakadragande inleder Turkiet Operation Fredens källa och ockuperar landremsan mellan Serê Kaniyê och Tal Abyad.
Assads fall och självstyrets slut (2024–2026)
December 2024: Rebellgrupper ledda av Hayat Tahrir al-Sham intar Damaskus. Assadregimen faller, och en turkiskstödd interimsregering tar makten under president Ahmed al-Sharaa.
Början av januari 2026: Den nya syriska regeringen inleder en militär offensiv mot SDF för att tvinga fram nordöstra Syriens integration i centralstaten. Arabiska stamkrigare lämnar SDF i stora skaror.
16 januari 2026: President Sharaa utfärdar dekret nr 13, som på ett historiskt sätt ger statslösa kurder medborgarskap, erkänner kurdiska som nationellt språk och gör Newroz till en nationell helgdag.
30 januari 2026: SDF och den syriska regeringen undertecknar en historisk integrationsöverenskommelse förmedlad av USA. SDF överlämnar kontrollen över Raqqa och Deir ez-Zor, lämnar över gränsövergångar och ISIS-fängelser och går med på att gradvis integrera sina stridande i den syriska statens militär. Därmed avslutas i praktiken tiden av autonomt självstyre i Rojava.
Del 10: frågor och svar – vanliga frågor
Rojavas historia utmanar många traditionella antaganden om Mellanöstern. Nedan följer svar på de vanligaste frågorna om regionens befolkningssammansättning, militära struktur och komplexa geopolitiska mål.
Fråga: Varför finns det så många araber i Rojava i dag?
Svar: Arabernas demografiska närvaro i Rojava är resultatet av tre skilda historiska faktorer. För det första övergår Jazirakantonens södra delar naturligt i arabiska beduinstammars traditionella betesmarker. För det andra flyttade Baathregimens politik med det ”arabiska bältet” under 1970-talet, som beskrivs i tidslinjen, medvetet tiotusentals arabiska jordbrukare till gränsen för att tränga undan kurder. För det tredje expanderade det kurdiskledda SDF efter segern över ISIS långt bortom traditionellt kurdiskt territorium för att styra stora städer med arabisk majoritet som Raqqa, Tabqa och Deir ez-Zor, områden som sedan januari 2026 har överlämnats tillbaka till den syriska staten.
Fråga: Vad är YPJ, och varför har kvinnliga stridande en så framträdande roll i Rojava?
Svar: Styrkan YPJ (Kvinnornas försvarsenheter) är en helt kvinnlig milis som stred vid frontlinjerna mot ISIS och turkiska styrkor. Dess framträdande roll är mer än en militär nödvändighet: den är Rojavarevolutionens ideologiska grundpelare.
Den demokratiska konfederalismens ideologi sätter kvinnofrigörelsen i samhällets absoluta centrum, ett begrepp de kallar Jineolojî, eller ”vetenskapen om kvinnor”. Rojavas politiska ledare anser att ett samhälle bara kan vara fritt om dess kvinnor är fria från patriarkalt förtryck, stamförtryck och statligt förtryck. Därför kräver lagen att kvinnor i Rojava innehar 50 % av alla administrativa befattningar genom systemet med delat ordförandeskap och upprätthåller en egen självständig väpnad styrka för att garantera sin politiska makt.
Fråga: Försökte Syriens kurder skapa ett eget självständigt land?
Svar: Nej. Trots denna vanliga missuppfattning avvisade Rojavas politiska ledning uttryckligen tanken på en självständig nationalstat. Efter Abdullah Öcalans ideologiska omsvängning i slutet av 1990-talet hävdade PYD att en ny ”kurdisk stat” bara skulle återskapa de förtryckande byråkratier och gränser som präglade de arabiska och turkiska stater de kämpade mot. I stället var målet ”demokratisk autonomi”, ett decentraliserat system av lokala kommuner inom Syriens erkända gränser.
Fråga: Hur ser förhållandet mellan kurderna och den syriska regeringen ut i dag?
Svar: År 2026 har relationen förändrats i grunden. Under årtionden förtrycktes kurderna våldsamt av Assadregimen. Men i december 2024 föll Assadregimen och ersattes av en övergångsregering ledd av Ahmed al-Sharaa.
Eftersom denna nya regering har starkt stöd av Turkiet utsattes SDF för ett överväldigande militärt tryck. I januari 2026 undertecknade den kurdiska ledningen en omfattande integrationsöverenskommelse med Damaskus. I dag upplöser SDF sitt självständiga befäl och integreras i den nationella syriska militären. I utbyte har centralregeringen till sist erkänt kurdernas medborgarskap samt språkliga och kulturella rättigheter genom dekret nr 13. Den utopiska drömmen om fullständigt självstyre har tagit slut och ersatts av en spänd och noga övervakad integration i den nya syriska republiken.
Del 11: referenser och vidare läsning
För läsare som vill fördjupa sig i de syriska kurdernas historia, Rojavarevolutionen och kriget mot ISIS ger följande böcker oöverträffade och auktoritativa inblickar i regionen:
Jordi Tejel, Syriens kurder: historia, politik och samhälle
– Därför bör du läsa den: Detta är det grundläggande akademiska verket om Syriens kurder före upproret 2011. Tejel dokumenterar noggrant den franska mandattiden, järnvägsgränsens dragning, Xoybûnrörelsen och det 20:e århundradets förkrossande arabiseringspolitik under Baathpartiet.
Thomas Schmidinger, Rojava: revolution, krig och de syriska kurdernas framtid
– Därför bör du läsa den: En utmärkt, objektiv översikt över hur Rojavas system faktiskt fungerade på plats. Schmidinger reder ut den demokratiska konfederalismens komplexa ideologi, de lokala kommunernas struktur och Jazirakantonens multietniska dynamik.
Harriet Allsopp, Syriens kurder: politiska partier och identitet i Mellanöstern
– Därför bör du läsa den: Boken är oumbärlig för den som vill förstå hur kurderna organiserade sig under Assadregimens hemliga polis och dess fullständiga terror. Allsopp skildrar de syriskkurdiska politiska partiernas splittrade, underjordiska värld före revolutionen.
Wladimir van Wilgenburg och Mohammed A. Salih, De syriska kurdernas experiment med självstyre
– Därför bör du läsa den: Boken är skriven av journalister och forskare som tillbringade mycket tid på plats under kriget och ger en detaljerad inblick i SDF:s bildande, den militära alliansen med USA och den komplexa diplomati som krävdes för att balansera relationerna mellan Washington, Moskva och Damaskus.
Michael M. Gunter, Från ingenstans: Syriens kurder i fred och krig
– Därför bör du läsa den: En mycket lättillgänglig historisk berättelse som förklarar hur Syriens kurder gick från att vara Mellanösterns mest marginaliserade, ”osynliga” minoritet till världens mest berömda stormtrupper i kriget mot radikal jihadism.