Innehåll
En kortvarig låga: kurdisk självständighet och imperiets ruiner
Den bittra skörden: straffad av republiken han bidrog till att skapa
En särskild sorts tragedi väntar dem som är alltför långt före sin tid, och Abdullah Cevdet fick uppleva den till fullo. Sina djärvaste politiska essäer undertecknade han med en pseudonym på två ord som sade allt: Bir Kürd. En kurd. Under Osmanska rikets sista årtionden, när kurdisk identitet knappt var en viskning i maktens korridorer, valde denne läkare, poet och revolutionär dessa två ord som en förklaring av vem han var och vad han stod för.
Han skulle bli medgrundare till den mest betydelsefulla politiska rörelsen i den sena osmanska historien. Han skulle tillbringa årtionden i exil, jagad av sultaner och tystad av censorer, och skriva med brinnande iver om vetenskap, frihet och sitt folks uppvaknande. Under imperiets sista krampaktiga skälvningar skulle han under en kort tid ge sitt stöd åt kurdisk självständighet. Och sedan, i en av historiens skarpaste ironier, skulle han se den moderna turkiska republiken växa fram på just den intellektuella grund han lagt, för att själv finna sig utestängd och bestraffad för sina kurdiska sympatier och obekväma idéer.
Abdullah Cevdet var en av de mest lysande och motsägelsefulla tänkare som den kurdiska historien har frambringat. Hans historia är ingen enkel berättelse om kurdisk nationalism; den är mer komplicerad och mänsklig än så. Den handlar om en man som rymde många sidor: samtidigt ungturk och kurdisk patriot, materialist och poet, moderniserare och en man som den moderna staten inte kunde tåla.
Rötter i det kurdiska kärnlandet
Abdullah Cevdet föddes den 9 september 1869 i Arapgir, en liten stad i Malatya i Anatoliens östra delar, långt inne i det kurdiska höglandet. Det var uråldriga marker där kurdiska, armeniska och turkiska samhällen i århundraden levt nära varandra under spända förhållanden. Hans far, Hacı Ömer Vasfi Efendi, var skrivare i den osmanska militären och stationerad i Diyarbakır, den stora kurdiska stad som sedan medeltiden varit regionens kulturella och politiska hjärta.
Familjen var kurdisk, och Cevdet skulle alltid bära den identiteten med sig, även under de år då han beskrev sig som en turk av kurdiskt ursprung. Den formuleringen visade de omöjliga identitetsförhandlingar som hans tids kurdiska intellektuella tvingades till. Han växte upp med imperiets språk och fick en sedvanlig osmansk religiös utbildning, först i lokala skolor i Hozat och Arapgir och senare vid en militär läroanstalt i Mamüretülaziz, dagens Elazığ. Hans tidiga år var ett fromt, läshungrigt barns i ett konservativt muslimskt hem.
En liten detalj från barndomen fastnade i hans minne och formade hans liv. Hans far, orubblig i sin religiösa övertygelse, vägrade låta sonen vaccineras mot smittkoppor. Sjukdomen drabbade Abdullah Cevdet och satte livslånga spår i hans ansikte, koppärr som följde honom in i vuxenlivet. För en man som skulle bli en av Osmanska rikets mest ihärdiga förespråkare för västerländsk vetenskap och rationell läkekonst var ironin djup. Faderns avvisande av modern medicin hade bokstavligen märkt honom. Det var hans första möte med det han skulle ägna livet åt att bekämpa: traditionens motstånd mot förnuftet.
Det stora uppvaknandet: Istanbul och en radikals födelse
Allt förändrades när Abdullah Cevdet kom till Istanbul vid femton års ålder för att gå vid Kulelis förberedande militärmedicinska skola. Staden var en intellektuell jordbävning. Konstantinopel i slutet av det nittonde århundradet var en metropol som sjöd av nya idéer: europeisk filosofi, osmansk reformism, underjordisk politik och förbjudna böcker. För en skarpsinnig ung man från de kurdiska provinserna var det lika överväldigande som hänförande.
Han fortsatte sina studier vid den kejserliga militärmedicinska akademin. Där introducerade studiekamraten İbrahim Temo honom till Felix Isnards avhandling om materialism. Effekten var omvälvande. Den fromme muslimske pojken från Arapgir började sluka böcker: de tyska materialisterna Büchner och Vogt, franska positivister, evolutionsbiologi och västerländsk filosofi. Hans tro föll inte bara samman; den förvandlades till något märkligare och mer intressant: en övertygelse om att vetenskap och förnuft var de enda redskap som kunde rädda hans folk, och att religionen, även om den kanske var en användbar samhällskraft, inte kunde vara Gud i någon meningsfull bemärkelse.
Hans tidiga poesi visar de världar som kolliderade inom honom. Han skrev hyllningsdikter till profeten med djup uppriktighet samtidigt som hans filosofi rörde sig i motsatt riktning. Han höll på att bli vad han senare skulle kalla sig: en materialistisk mujtahid, någon som sökte ett självständigt rationellt omdöme i frågor som religionen länge betraktat som sitt eget område. Det var en farlig identitet i sultan Abdülhamid II:s osmanska rike, och Cevdet bar den ändå.
”Bir Kürd”: en pseudonym som politiskt manifest
Under sin karriär skrev Abdullah Cevdet under flera pseudonymer, men ingen var mer laddad med mening än Bir Kürd: En kurd. I en politisk kultur där kurdisk identitet i bästa fall var osynlig och i värsta fall sågs som ett problem för den osmanska staten att hantera, var undertecknandet av artiklar med dessa två ord en trotsig handling och ett hävdande av den egna identiteten.
Han använde denna pseudonym särskilt i sina bidrag till publikationer om kurdiskt uppvaknande och klyftan mellan öst och väst, däribland tidskriften Kurdistan och Roji Kurd, Den kurdiska solen, som hörde till de tidigaste publikationerna med kurdiskt fokus i den osmanska historien. I dessa texter brottades Cevdet med den fråga som förföljde varje kurdisk intellektuell i hans generation: hur kunde ett folk som saknade en modern stat, ett standardiserat språk och en erkänd politisk identitet ta sin plats i den moderna världen?
Hans svar var typiska för en moderniserare under det nittonde århundradet: genom utbildning, genom att ta till sig europeisk vetenskap och rationellt tänkande, genom att väcka ett nationellt medvetande hos ett folk som alltför länge styrts av stamstrukturer och religiösa auktoriteter. Han trodde lidelsefullt, om än ibland motsägelsefullt, att kurderna var ett folk med förmåga till modernitet och att moderniteten var den enda vägen till överlevnad i den värld som växte fram ur imperiets ruiner.
Det var en radikal hållning. Den innebar att utmana både den osmanska staten och de kurdiska stam- och religionseliter som hade egna skäl att föredra den rådande ordningen. Den innebar att hävda en kurdisk identitet vid en tid då den dominerande politiska logiken antingen helt förnekade sådana identiteter eller inordnade dem i ett vagt osmanskt brödraskap.
1889: medgrundare till ungturkarna
År 1889 var Abdullah Cevdet tjugo år gammal, fortfarande student vid den kejserliga militärmedicinska akademin och redan djupt engagerad i underjordisk politik. Det året bildade han och fyra studiekamrater, däribland İbrahim Temo, Mehmed Reşid, İshak Sükûti och Kerim Sabri, ett hemligt sällskap som skulle växa till en av de mest betydelsefulla politiska rörelserna i det moderna Mellanösterns historia.
Gruppen kallade sig Kommittén för enhet och framsteg, İttihad ve Terakki Cemiyeti, i historien känd helt enkelt som ungturkarna. Dess grundläggande mål var att avsluta sultan Abdülhamid II:s envälde, återinföra den osmanska författningen och dra in imperiet i den moderna tiden. Under dessa tidiga år hade rörelsen ingen etnisk dagordning. Bland grundarna fanns albaner, araber, kurder och turkar. Abdullah Cevdet, den kurdiske intellektuelle från Arapgir, stod i dess absoluta centrum.
Rörelsens första år var skrämmande och laddade. Medlemmar greps, förvisades, förhördes och dödades. Cevdet greps själv och förvisades till Tripolitanien, dagens Libyen, som militärläkare, en bestraffande tjänstgöring som skulle avlägsna honom från den politiska scenen. Där hölls han fängslad i en borg i fyra månader. När han fick veta att ytterligare förvisning till det ödsliga Fezzan planerades flydde han.
Han tog sig genom Tunisien och nådde slutligen Europa 1897, början på en lång exil som skulle föra honom till Genève, Wien, Paris och Kairo. Det var i exilen som Abdullah Cevdet verkligen fann sin egen röst.
Exilen och den kurdiska rösten: att skriva från marginalen
I Genève kastade sig Cevdet med våldsam energi in i arbetet bland de landsflyktiga ungturkarna. Tillsammans med İshak Sükûti och Tunalı Hilmi redigerade han tidningen Osmanlı, Osmanen, ett av oppositionsrörelsens främsta organ. Han översatte tysk materialistisk filosofi till osmansk turkiska och gjorde för första gången Büchners Kraft und Stoff, Kraft och materia, tillgänglig för osmanska läsare. Han skrev poesi som franska symbolistiska författare hyllade som verkligt anmärkningsvärd och träffade Theodor Herzl, vars brev han hjälpte till att översätta till turkiska.
Men vid sidan av all denna kosmopolitiska intellektuella verksamhet skrev Cevdet också om kurderna. I texter publicerade under pseudonymen Bir Kürd tog han sig direkt an den kurdiska frågan. Han argumenterade för ett kurdiskt kulturellt och politiskt uppvaknande och hävdade att kurderna både hade rätt och förmåga att delta i moderniteten på egna villkor.
År 1904 grundade Cevdet i Genève tidskriften İctihad, ett namn med enorm betydelse i den islamiska tanketraditionen som hänvisar till självständig rättslig tolkning. Namnet var avsiktligt och provocerande: Cevdet gjorde för det sekulära rationella tänkandet anspråk på samma auktoritet som religiösa lärda länge gjort för gudomlig lag. İctihad skulle överleva under olika namn och genom många förbud och rättsliga kriser fram till Cevdets död 1932, nästan trettio års oavbruten utgivning.
Brytningen med turkisk nationalism
År 1902 blev en vändpunkt. Kommittén för enhet och framsteg splittrades längs ideologiska skiljelinjer. En allt mer inflytelserik falang drev organisationen mot ett program byggt på turkisk etnisk nationalism, Türkçülük. För Cevdet, en kurdisk intellektuell som aldrig hade förstått rörelsen i etniska termer, var detta ett grundläggande svek.
Han bröt med CUP. Organisationen som han hade varit med om att skapa vid tjugo års ålder drev nu en ideologi som han fann fullständigt förkastlig. Turkisk nationalism var enligt Cevdet ingen modernisering; den ersatte bara en form av stamidentitet med en annan. Han trodde att den till slut skulle förstöra den osmanska politiska gemenskapen snarare än rädda den. Han skulle få rätt, men hans förutsägelses riktighet gav honom ingen tröst.
Efter att CUP:s ungturkiska revolution 1908 hade lyckats, för en tid återinfört författningen och sänt Abdülhamid II i exil, återvände Cevdet till Istanbul 1910. Han hade grundat Demokratiska partiet 1908 som ett alternativ till CUP. I den nya ordningen stod han politiskt utanför, intellektuellt respekterad men politiskt marginaliserad.
İctihad och kampen om det osmanska tänkandet
När han ställdes vid sidan av den direkta politiken lade Abdullah Cevdet sin energi på İctihad. Tidskriften blev den osmanska västorienteringens främsta publikation, för en löst sammansatt grupp intellektuella som ville genomgripande modernisera samhället efter europeiska förebilder. Under Cevdets redaktörskap publicerade İctihad översättningar av europeiska vetenskapliga texter, argumenterade för kvinnors och arbetares rättigheter, förespråkade sekularism och tankefrihet och utmanade konsekvent det religiösa etablissemangets grepp om utbildning och offentligt liv.
Cevdets förslag var häpnadsväckande radikala för sin tid. Han krävde att det latinska alfabetet skulle införas, en idé som avvisades 1912 men genomfördes av Atatürk 1928. Han argumenterade för fullständig åtskillnad mellan religion och stat. Han förespråkade full rättslig jämlikhet för kvinnor. Han översatte och främjade Gustave Le Bons teorier om elitstyre, vilka senare påverkade det kemalistiska politiska tänkandet.
Det religiösa etablissemanget avskydde honom. Han ställdes upprepade gånger inför rätta för hädelse. Hans mest kända rättegång kom 1922, då han publicerade en artikel till försvar för bahá’ítron och dömdes för att ha förolämpat islam. Hans fiender kallade honom Aduvullah, Guds fiende. Han bar tillnamnet med något som närmade sig stolthet.
En kortvarig låga: kurdisk självständighet och imperiets ruiner
Åren efter första världskriget, som Cevdet hade motsatt sig och korrekt förutsett som en katastrof för imperiet, gav de kurdiska politiska strävandena ett kort och plågsamt tillfälle. Det osmanska nederlaget och de allierades ockupation av Istanbul skapade ett ögonblick då allt för en kort tid tycktes möjligt. Sèvresfördraget 1920 verkade öppna dörren till ett autonomt eller självständigt Kurdistan. De kurdiska politiska organisationerna blev allt fler.
Abdullah Cevdet tog steget in i detta ögonblick. Mellan 1921 och 1922 var han aktiv i Sällskapet för Kurdistans framsteg, Kürdistan Teali Cemiyeti, en av periodens viktigaste kurdiska politiska organisationer. För första gången i sin karriär gick han från att skriva om kurdiskt uppvaknande till att aktivt delta i organisationer som uttryckligen verkade för kurdisk politisk självständighet.
Det var också en tid av verklig förvirring och motstridiga lojaliteter. Cevdet deltog samtidigt i Englands vänner, som förespråkade ett brittiskt mandat över Turkiet, en hållning som han såg som pragmatisk och turkiska nationalister som förrädisk. Hans politik under dessa år präglades av ett desperat försök att hitta någon ram som kunde låta det tidigare imperiets folk, inklusive kurderna, överleva med identiteter och rättigheter i behåll.
Möjligheten stängdes lika snabbt som den hade öppnats. Mustafa Kemals turkiska nationalistiska rörelse utmanövrerade både de allierade och de kurdiska politiska organisationerna. Lausannefördraget 1923 ersatte Sèvres, och därmed försvann varje möjlighet till en kurdisk autonom region. Cevdet var realist och gav omedelbart sitt stöd åt Ankara.
Den bittra skörden: straffad av republiken han bidrog till att skapa
Den nya turkiska republiken hade i en högst verklig mening byggts på Abdullah Cevdets idéer. Sekularismen, reformen med det latinska alfabetet, betoningen på västerländsk vetenskap och rationellt styre, avvecklingen av religiösa institutioner: detta var precis det program som Cevdet hade förespråkat i İctihad i trettio år. Mustafa Kemal sägs ha träffat Cevdet under ett fyra timmar långt möte i Ankara och sagt till den åldrande läkaren att han försökt tillämpa hans tankar.
Och ändå förbjöds Abdullah Cevdet att inneha statlig tjänst för resten av livet.
Skälen låg i hans förflutna: hans probrittiska hållning under ockupationsåren och framför allt hans engagemang i kurdiska nationalistiska organisationer. År 1924 sägs Mustafa Kemal ha övervägt att erbjuda honom en plats i parlamentet, men pressen drev kampanj mot honom och utnämningen blev aldrig av. Mannen som i årtionden hade argumenterat för det moderniseringsprogram som republiken nu genomförde hölls på avstånd: alltför kurdisk, alltför komplicerad, alltför mycket en påminnelse om att det moderna Turkiet som byggdes inte var den enda tänkbara framtid som hade föreställts.
Han tillbringade sina sista år som en stor del av sitt liv: med att skriva, översätta och ge ut İctihad. Han översatte Omar Khayyams Rubaiyat till turkiska. Han såg republiken, vars intellektuella fader han i någon mån hade varit, genomföra hans idéer samtidigt som den suddade ut hans namn.
Död utan sörjande och en författares märkliga barmhärtighet
Abdullah Cevdet dog av en hjärtattack i Istanbul den 29 november 1932, sextiotre år gammal. Han hade blivit alltmer isolerad under sina sista år, den store polemikern vars fiender överlevt hans inflytande, den åldrande radikalen i en republik som gått vidare.
Hans kropp fördes till Hagia Sofia, som då fortfarande var en moské, för begravningsbönen. Och där blev den liggande utan att någon tog hand om den. Ingen trädde fram för att ta hand om hans kista. Religiösa konservativa, som hade hatat honom i årtionden, förklarade att han inte förtjänade en islamisk begravning. Mannen som hade skrivit tusentals sidor om förhållandet mellan islam, förnuft och modernitet låg i sin kista medan frågan om huruvida han förtjänade förböner debatterades på Istanbuls gator.
Till slut var det en författare som räddade honom. Peyami Safa, en framstående turkisk romanförfattare, vädjade offentligt om att begravningsbönen skulle förrättas. Det skedde. Kommunalarbetare bar sedan Abdullah Cevdets kropp till Merkezefendikyrkogården, där han begravdes. Hans personliga bibliotek och arkiv bevarades av dottern Gül Karlıdağ, och de sällsynta böckerna och möblerna från İctihadhuset i Cağaloğlu, där han arbetat och skrivit i så många år, finns kvar än i dag.
Arvet: kurden som republiken glömde
Abdullah Cevdet låter sig inte enkelt kategoriseras, och det är just därför han är så viktig. Han var en kurdisk intellektuell som bidrog till att grunda rörelsen som skapade det moderna Turkiet. Han var en sekularist som aldrig slutade brottas med tillvarons andliga dimensioner. Han var nationalist, kurdisk nationalist, som ägnade större delen av sin karriär åt arbete inom osmanska och sedan turkiska politiska ramar. Han var en västorienterad tänkare som aldrig slutade skriva inom österns litterära traditioner, översatte persisk poesi och använde islamiska filosofiska begrepp även när han monterade ned islamisk auktoritet.
Hans kurdiska identitet var aldrig en tillfällig detalj i vem han var. Den formade hans politik, hans känsla för världens orättvisor och hans förståelse av vad moderniteten kunde betyda för ett folk utan stat. Pseudonymen Bir Kürd var ingen dräkt han bar då och då; den var ett anspråk han gjorde om sig själv vid en tid då ett sådant anspråk medförde verkliga kostnader.
Han var också en man av sin tid på sätt som kan kännas obekväma: hans flirt med rashygienen, hans politiska motsägelser, hans probrittiska period och hans slutliga anpassning till en turkisk nationalism som han en gång motsatt sig. Han var ingen hjälte i någon entydig mening. Han var något mer intressant: en människa med enastående intelligens som navigerade i ett enastående historiskt ögonblick, kompromissade och tog risker.
För just den kurdiska historien har Abdullah Cevdet en unik plats. Han hörde till de första kurdiska intellektuella som i tryck och offentligt formulerade tanken att kurderna var ett folk med en särskild identitet, en legitim plats i den moderna världen och rätten att forma sin egen framtid. Han undertecknade med två ord som betydde allt: Bir Kürd. En kurd. Till slut var den underskriften det ärligaste han någonsin skrev.
Tidslinje över viktiga händelser
1869 – Föds den 9 september i Arapgir, Malatya, i en kurdisk familj. Fadern tjänstgör som skrivare i den osmanska militären.
1885 – Utexamineras från den militära realskolan i Mamüretülaziz, Elazığ.
cirka 1884 – Flyttar vid femton års ålder till Istanbul för att gå vid Kulelis förberedande militärmedicinska skola; den intellektuella omvandlingen börjar.
1889 – Grundar Kommittén för enhet och framsteg, ungturkarna, tillsammans med fyra studiekamrater från läkarutbildningen i Istanbul.
1894 – Utexamineras som ögonläkare. Grips för politisk verksamhet, förvisas till Tripolitanien, Libyen, och fängslas.
1897 – Flyr till Europa via Tunisien, anländer till Genève och ansluter sig till de landsflyktiga ungturkarna. Medredaktör för tidningen Osmanlı.
1902 – Bryter med CUP på grund av dess anslutning till turkisk nationalism; skriver under pseudonymen Bir Kürd i publikationer med kurdiskt fokus.
1904 – Grundar tidskriften İctihad i Genève, hans intellektuella flaggskepp under de följande 28 åren.
1908 – Den ungturkiska revolutionen återinför den osmanska författningen. Cevdet grundar Demokratiska partiet som ett alternativ till CUP.
1910 – Återvänder till Istanbul efter år i exil och flyttar İctihad till huvudstaden.
1912 – Föreslår att det latinska alfabetet ska införas för turkiskan; det avvisas då men antas av Atatürk 1928.
1914–1918 – Motsätter sig det osmanska inträdet i första världskriget och pausar İctihad under krigscensuren.
1920–1922 – Aktivt engagerad för kurdisk självständighet genom Sällskapet för Kurdistans framsteg och Englands vänner.
1922 – Döms för hädelse efter att ha försvarat bahá’ítron i İctihad; det tvååriga straffet avtjänas aldrig.
1923 – Lausannefördraget ersätter Sèvres; kurdisk autonomi överges. Cevdet stöder Mustafa Kemals turkiska nationella rörelse.
1924 – Förbjuds att inneha statlig tjänst för resten av livet och hindras från att få en plats i parlamentet på grund av sitt kurdisknationalistiska förflutna.
1928 – Atatürk genomför reformen med det latinska alfabetet, ett viktigt förslag i İctihad som Cevdet hade lagt fram sexton år tidigare.
1932 – Dör av en hjärtattack den 29 november i Istanbul, 63 år gammal. Begravs på Merkezefendikyrkogården efter en omstridd begravning i Hagia Sofia.
Frågor och svar om Abdullah Cevdet
Fråga 1: Vem var Abdullah Cevdet?
Abdullah Cevdet (1869–1932) var en osmansk läkare, poet, intellektuell och politisk aktivist med kurdiskt ursprung. Han var med och grundade Kommittén för enhet och framsteg, ungturkarna, 1889, gav ut den inflytelserika modernistiska tidskriften İctihad i nästan tre årtionden och var en av de tidigaste rösterna att formulera kurdisk politisk och kulturell identitet i tryck. Han betraktas som en grundläggande gestalt både inom den osmanska västorienterade tanketraditionen och i den tidiga kurdiska nationalistiska rörelsen.
Fråga 2: Vad betyder ”Bir Kürd”, och varför använde Cevdet det som pseudonym?
”Bir Kürd” betyder ”En kurd” på turkiska och osmanska. Cevdet använde pseudonymen för artiklar om kurdisk identitet, klyftan mellan öst och väst och kurdiskt uppvaknande, publicerade bland annat i Kurdistan och Roji Kurd. I en politisk miljö där kurdisk identitet marginaliserades eller suddades ut var det en medveten handling av självhävdelse och politiskt trots att skriva under som ”En kurd”. Det förklarade att författaren hade en särskild etnisk identitet och inte var rädd för att hävda den offentligt.
Fråga 3: Vad var Kommittén för enhet och framsteg, och vilken roll hade Cevdet vid grundandet?
CUP, ungturkarna, var en hemlig politisk organisation som grundades 1889 av fem läkarstudenter i Istanbul med målet att avsluta sultan Abdülhamid II:s envälde och återinföra den osmanska författningen. Cevdet var en av dess fem grundare. Rörelsen hade till en början ingen etnisk karaktär, men CUP anslöt sig så småningom till turkisk nationalism, en riktning som Cevdet starkt motsatte sig och som ledde till hans brytning med organisationen 1902.
Fråga 4: Vad var İctihad, och varför var den betydelsefull?
İctihad var en tidskrift som Cevdet grundade i Genève 1904. Under nästan tre årtionden, genom förbud, namnbyten och rättsliga kriser, fungerade den som den osmanska västorienteringens flaggskepp och förespråkade sekularism, kvinnors rättigheter, arbetares rättigheter, vetenskapligt grundat styre och det latinska alfabetet. Dess idéer påverkade direkt de kemalistiska reformerna på 1920- och 1930-talen och gjorde den till en av de mest betydelsefulla publikationerna i den sena osmanska idéhistorien.
Fråga 5: Varför bröt Abdullah Cevdet med ungturkarna?
Cevdet bröt med CUP 1902 eftersom organisationen alltmer anslöt sig till turkisk etnisk nationalism. För Cevdet, en kurdisk intellektuell som alltid förstått rörelsen som mångetnisk och osmansk, var detta ett grundläggande ideologiskt svek. Han trodde att turkisk nationalism skulle splittra imperiet snarare än rädda det och att den inte erbjöd någonting åt kurderna, armenierna, araberna och imperiets andra icke-turkiska folk.
Fråga 6: Vilken roll hade Cevdet i den kurdiska självständighetsrörelsen?
Mellan 1921 och 1922, under det tillfälle som öppnades av det osmanska nederlaget i första världskriget och de allierades ockupation av Istanbul, var Cevdet aktivt engagerad i Sällskapet för Kurdistans framsteg, Kürdistan Teali Cemiyeti. Det var hans mest direkta engagemang för organiserad kurdisk politisk självständighet. Under denna period stödde han också ett brittiskt mandat över Turkiet, en hållning som senare skulle användas mot honom av republikens myndigheter.
Fråga 7: Varför utestängdes Cevdet från den turkiska republiken trots sina intellektuella bidrag?
Republiken förbjöd Cevdet att inneha statlig tjänst för resten av livet av två huvudskäl: hans probrittiska hållning under de allierades ockupation av Istanbul och hans aktiva deltagande i kurdiska nationalistiska organisationer. Ironin var djup: många av republikens grundläggande reformer hade förespråkats av Cevdet i İctihad i årtionden innan de blev statlig politik, men hans kurdiska identitet och förbindelser gjorde honom politiskt omöjlig att befatta sig med.
Fråga 8: Vad hände vid Cevdets begravning?
Cevdet dog den 29 november 1932, och hans kropp fördes till Hagia Sofia, då fortfarande en moské, för begravningsbönen. Ingen trädde fram för att ta hand om hans kista. Religiösa konservativa förklarade att han inte förtjänade en islamisk begravning på grund av hans påstådda ateism och tidigare hädelseanklagelser. Det var romanförfattaren Peyami Safa som vädjade offentligt, vilket fick begravningsbönen att till slut förrättas. Kommunalarbetare begravde honom sedan på Merkezefendikyrkogården.
Fråga 9: Vilka var några av Cevdets mest kontroversiella idéer?
Cevdet var en av sin tids mest provocerande tänkare. Han argumenterade för fullständig åtskillnad mellan religion och stat, införande av det latinska alfabetet flera årtionden innan det skedde och full rättslig jämlikhet för kvinnor. Han publicerade kontroversiella översättningar av europeisk materialistisk filosofi som direkt utmanade islamisk ortodoxi. År 1922 försvarade han kontroversiellt bahá’ítron i İctihad, vilket ledde till en hädelsedom. Hans belackare kallade honom Aduvullah, Guds fiende och islams evige fiende.
Fråga 10: Vilket arv har Abdullah Cevdet lämnat i den kurdiska historien?
I den kurdiska historien har Cevdet en unik plats som en av de första intellektuella att i tryck och offentligt formulera tanken på kurderna som ett särskilt folk med en modern politisk identitet och rätt till självbestämmande. Genom att skriva som ”Bir Kürd” vid en tid då sådana idéer var farliga bidrog han till att lägga den intellektuella grunden för det tjugonde århundradets kurdiska nationalism. Han visade också de kurdiska intellektuellas omöjliga ställning inom de osmanska och turkiska systemen, oumbärliga för moderniseringsprojektet men till slut utestängda från dess frukter.
Avslutning
Abdullah Cevdets liv speglade hans tids motsägelser, och dessa motsägelser har inte försvunnit. Det kurdiska folket navigerar fortfarande i samma grundläggande spänning som han levde i: hur man bevarar och hävdar en särskild identitet inom politiska ramar som aldrig utformats för att rymma den. De stater som växte fram ur det osmanska sammanbrottet, Turkiet, Irak, Syrien och Iran, fann alla sätt att marginalisera och undertrycka de kurdiska politiska anspråk som Cevdet hade formulerat med sådan klarhet och sådant mod.
Det finns något både inspirerande och hjärtskärande i Cevdets historia. Inspirerande eftersom han vägrade vara osynlig: han satte ”En kurd” på sina texter när det var farligt, argumenterade för sitt folks plats i den moderna världen och påverkade historiens gång på sätt som formade regionen i ett århundrade. Hjärtskärande eftersom så mycket av det han hoppades på, ett Kurdistan eller åtminstone ett Kurdistans mått av värdighet, aldrig kom. Republiken som byggde sig på hans idéer fann det bekvämt att glömma hans namn.
Han förtjänar att bli ihågkommen. Som mer än en fotnot i ungturkarnas historia eller en färgstark osmansk särling, som den han faktiskt var: en kurdisk intellektuell av första rang, en man som med pennan kämpade för ett folk som ännu inte funnit sin gemensamma röst och som efterlämnade ett verk som fortfarande talar till frågan om vad det innebär att vara kurd i en värld som hellre såg att man var något annat.
Referenser
Wikipedia. ”Abdullah Cevdet.” https://en.wikipedia.org/wiki/Abdullah_Cevdet
Hanioğlu, M. Şükrü. Doktor Abdullah Cevdet som politisk tänkare och hans tid. Istanbul: Üçdal Neşriyat, 1981.
Hanioğlu, M. Şükrü. ”Ritningar för ett framtida samhälle: osmanska materialister om vetenskap, religion och konst.” I Det sena osmanska samhället: det osmanska arvet, redigerad av Elizabeth Özdalga. London: Routledge, 2001, s. 28–116.
Mardin, Şerif. Jön Türklerin Siyasi Fikirleri: 1895–1908. Ankara: Türkiye İş Bankası, 1964.
Ülken, Hilmi Ziya. Det moderna turkiska tänkandets historia. Ankara, 1966, s. 387–405.
Oxford Islamic Studies Online. ”Cevdet, Abdullah.” Oxford University Press, 2007–2008. http://oxfordislamicstudies.com/print/opr/t236/e1001
Daily Sabah. ”Abdullah Cevdet: excentrisk, märklig och missförstådd.” 7 juni 2019. https://www.dailysabah.com/portrait/2019/06/07/abdullah-cevdet-eccentric-strange-and-misunderstood
T.C. Kültür ve Turizm Bakanlığı. ”Abdullah Cevdet.” Republiken Turkiets kultur- och turismministerium. https://www.ktb.gov.tr/EN-118046/abdullah-cevdet.html
Zürcher, Erik Jan. Turkiet: en modern historia. Tredje upplagan. London: I.B. Tauris, 2004.
Grokipedia. ”Abdullah Cevdet.” https://grokipedia.com/page/Abdullah_Cevdet
Biyografya. ”Abdullah Cevdet.” https://www.biyografya.com/en/biographies/abdullah-cevdet-856d89e5
Kieser, Hans-Lukas. Talaat pascha: det moderna Turkiets fader, folkmordets arkitekt. Princeton University Press, 2018.
Jwaideh, Wadie. Den kurdiska nationella rörelsen: dess ursprung och utveckling. Syracuse University Press, 2006.
Kurds.ir. ”Abdullah Cevdet.” https://kurdsir.site123.me/kurd-charisma/abdullah-cevdet