Långt innan namnet ”kurd” förekom i någon krönika var Zagrosbergen redan ett slagfält. Under mer än två tusen år före vår tideräkning förde höglandsfolk – lullubier, gutier och senare meder – krig mot den forntida världens mäktigaste riken. De gjorde räder mot akkadiska försörjningslinjer, erövrade sumeriska städer, stod emot assyriska fälttåg och störtade så småningom själva det assyriska riket.
Detta var inga kurdiska krig i modern etnisk mening. Men de utkämpades av folk som levde i samma berg, kontrollerade samma pass och försvarade samma dalar som senare skulle bli den kurdiska civilisationens kärnområde. Att förstå dessa forntida konflikter är avgörande för att förstå hur det kurdiska hemlandet formades – genom årtusenden av krig i höglandet, snarare än genom fördrag eller påbud.
Innehåll
Varför denna historia är viktig
Lullubierna och krigen mellan Akkad och Zagros
Gutiernas erövring av Mesopotamien
Den nysumeriska återhämtningen och höglandets motstånd
Belägringen av Harran och Assyriens slut
Kyros och det mediska kungarikets fall
Karducherna och Xenofons återtåg (401 f.Kr.)
Gordyene: höglandskungariket mellan stormakterna
Tidslinje över forntida krig i Zagros
Varför denna historia är viktig
Det kurdiska folket beskrivs ofta som världens största statslösa nation. Men den kurdiska politiska och militära identitetens rötter sträcker sig mycket djupare än den moderna nationalstatens tidsålder. Zagrosbergen – som sträcker sig från sydöstra Turkiet genom norra Irak och in i västra Iran – har varit hem för självständiga höglandsfolk i minst fem tusen år.
De konflikter som beskrivs i denna artikel är inte direkt kurdiska på det sätt som Sheikh Said-upproret eller slaget om Kobani är kurdiska. Det rör sig om forntida höglandskrig som tillhör den kurdiska historiens djupa bakgrund. De visar att de geografiska och strategiska förhållanden som format den kurdiska militärkulturen – bergskrigföring, gerillamotstånd och stamförbund mot kejserliga härar – har funnits sedan den nedtecknade historiens gryning.
Dagens forskare diskuterar de exakta etniska sambanden mellan gutier, lullubier, meder och moderna kurder. Vad som inte är omstritt är att dessa folk bebodde samma territorium, mötte samma strategiska utmaningar och utvecklade samma motståndsmönster som kännetecknar den kurdiska militärhistorien än i dag.
Lullubierna och krigen mellan Akkad och Zagros
Lullubierna var ett höglandsfolk under bronsåldern som bebodde Sharazorslätten och de omgivande bergskedjorna i Zagros – ett område med centrum i det som i dag är provinsen Sulaymaniyah i Iraks Kurdistanregion. De hör till Zagros tidigast dokumenterade folk och förekommer i akkadiska inskrifter från Sargon den stores regering (cirka 2334–2279 f.Kr.). Lullubum förtecknades bland de länder som Sargon underkuvade, tillsammans med grannprovinsen Gutium.
Det mest berömda vittnesbördet om konflikten mellan det akkadiska riket och lullubierna är Naram-Sins segerstele, skapad omkring 2250 f.Kr. och nu förvarad på Louvren. Stelen, huggen i rosa sandsten och över två meter hög, föreställer kung Naram-Sin som bestiger ett berg och trampar de besegrade lullubierna under sina fötter. Deras kung Satuni visas bedjande om nåd. Stelen betraktas som ett mästerverk inom mesopotamisk konst och som en av de tidigaste detaljerade skildringarna av bergskrigföring. Akkadierna framställde lullubierna som oorganiserade och barbariska – ett propagandagrepp för att rättfärdiga stormaktens erövring av höglandsfolk.
Men lullubierna var långt ifrån passiva offer. De gjorde upprepade gånger uppror mot låglandets herravälde. Efter det akkadiska rikets sammanbrott reste sig lullubierna mot de gutiska överherrar som ersatte akkadierna. En inskrift från den gutiske kungen Erridupizir berättar att Ka-Nisba, kung av Simurrum, förmådde Simurrums och Lullubis folk att göra uppror. Lullubierna fortsatte sitt motstånd under Urs tredje dynasti, då kung Shulgi drog i fält mot dem minst nio gånger. Att de bestod som en egen höglandsmakt i närmare två årtusenden utgör en av de längsta motståndstraditionerna i den forntida Främre Orientens historia.
Gutiernas erövring av Mesopotamien
Gutierna var ett folk från de centrala Zagrosbergen, i en region som i forntida texter kallas Gutium. Omkring 2150 f.Kr. störtade de det akkadiska riket och härskade över södra Mesopotamien i ungefär ett århundrade – en period känd som Sumers gutiska dynasti (cirka 2141–2050 f.Kr.). De hade inget känt eget skriftspråk, och nästan allt vi vet om dem kommer från deras fiender.
Sumeriska källor framställer gutierna som barbarer som förde med sig förödelse och kulturell nedgång. Förbannelsen över Agade, en berömd mesopotamisk litterär text, ger dem skulden för den akkadiska huvudstadens undergång. Men modern forskning behandlar dessa berättelser med försiktighet. Gutierna var uppenbart effektiva militära aktörer som utnyttjade den sena akkadiska statens inre svagheter och strömmade ner från höglandet för att ta kontroll över den mesopotamiska slätten. Deras kungalista upptar minst tjugo härskare under den gutiska perioden.
Tidigare akkadiska kungar hade stridit mot gutierna upprepade gånger. Sargon den store förtecknade Gutium bland sina lydländer. Hans barnbarn Naram-Sin besegrade den gutiske kungen Gula’an i ett slag som enligt uppgift kostade akkadierna 90 000 man. Shar-kali-sharri, en av de sista akkadiska kungarna med verklig makt, genomförde flera fälttåg mot dem och hävdade att han hade lagt ett ok på Gutium. Ändå hade just dessa gutier övermannat riket inom några årtionden efter hans död.
Gutierna visade sig oförmögna att upprätthålla ett effektivt styre över Sumers sofistikerade stadscivilisation. Kanalsystemen förföll, och flera sumeriska stadsstater överlevde med begränsat självstyre genom att betala tribut. Den gutiska perioden är fortfarande omstridd bland historiker. Vissa kurdiska forskare gör anspråk på gutierna som direkta förfäder och pekar på den geografiska överlappningen mellan det forntida Gutium och dagens kurdiskbebodda områden. De flesta akademiska historiker föredrar försiktigare formuleringar och betraktar gutierna som en del av det bredare höglandssubstrat ur vilket den kurdiska identiteten så småningom växte fram.
Den nysumeriska återhämtningen och höglandets motstånd
Omkring 2050 f.Kr. besegrade kung Utu-hengal av Uruk den siste gutiske kungen, Tirigan, i slaget vid Ennigi. Den sumeriska kungalistan uppger att Tirigan endast hade regerat i fyrtio dagar före sitt nederlag och tillfångatagande. Denna seger avslutade det gutiska styret och inledde Urs tredje dynasti – den stora nysumeriska renässansen.
Men att göra slut på det gutiska styret innebar inte att göra slut på motståndet i Zagros. Urs tredje dynasti (cirka 2112–2004 f.Kr.) inledde aggressiva fälttåg för att återupprätta låglandets kontroll över höglandet. Ur-Nammu, dynastins grundare, tros ha dött i strid mot gutierna – ett bevis för att de förblev en respektingivande militär styrka även sedan deras tid av dominans tagit slut. Hans son Shulgi genomförde minst nio militära expeditioner mot lullubierna. Under Amar-Sins regering tjänstgjorde lullubiska förband i Ur III:s militär, vilket tyder på att de delvis hade underkuvats.
Den nordöstra gränsen förblev instabil under hela Ur III-perioden, med återkommande skärmytslingar och straffexpeditioner noterade i kungliga årsnamn. Detta mönster – att låglandsriken utsträckte sin makt i bergen, uppnådde tillfällig kontroll och sedan mötte förnyat motstånd – skulle upprepas under varje efterföljande epok i den kurdiska historien.
Assyriska fälttåg i Zagros
Under slutet av det andra och början av det första årtusendet f.Kr. hade det nyassyriska riket växt fram som den dominerande makten i Mesopotamien, och Zagroshöglandet blev ett bestående gränsproblem. Omkring 1120 f.Kr. drog babyloniska styrkor i fält mot lullubiska bergsbor i en sen återklang av bronsålderns konflikter. Mellan 1114 och 1076 f.Kr. genomförde den assyriske kungen Tiglatpileser I militära fälttåg in i Zagros och Zamuaregionen – höglandsområden utmed rikets sårbara nordöstra flank.
År 881 f.Kr. inledde Ashurnasirpal II ett stort fälttåg mot hövdingarna i Zamua, ett höglandsområde i centrala Zagros. Hans kungliga inskrifter beskriver straffexpeditioner med massvåld, förstörda byar och utkrävande av tribut – de vanliga assyriska metoderna för att hantera höglandets motstånd. Assyrierna betraktade bergsfolken som ständigt upproriska och behandlade dem därefter.
Assyrierna lyckades aldrig varaktigt kuva Zagros. Bergen var alltför vidsträckta, terrängen alltför svår och höglandsfolken alltför motståndskraftiga. Varje generation assyriska kungar stod inför samma problem: militär seger i låglandets tillfarter till bergen, följd av att höglandets självständighet långsamt återupprättades så snart rikets här drog sig tillbaka. Detta århundraden långa gränskrig mellan Assyrien och Zagros (ungefär 844–693 f.Kr.) förbrukade gradvis de assyriska resurserna och skapade förutsättningarna för det mediska uppror som så småningom skulle förgöra riket.
Medernas uppgång
Mellan det nionde och sjunde århundradet f.Kr. tog en ny makt form i Zagroshöglandet: mederna. Från att ursprungligen ha varit ett löst förbund av stamgrupper enades mederna gradvis under starka ledare. Den antika traditionen anger Deiokes som den förste som organiserade dem i ett kungarike, med Ekbatana (dagens Hamadan) som huvudstad. Medernas kärnområde låg i samma allmänna region som gutiernas och lullubiernas tidigare områden, och många historiker hävdar att mederna införlivade resterna av dessa äldre höglandsbefolkningar.
Mederna utkämpade en lång rad gränskrig mot det assyriska riket. Det rörde sig inte om enstaka avgörande fälttåg utan om en långsam, utdragen gränskonflikt som under generationer tärde på Assyriens resurser och uppmärksamhet. I slutet av det sjunde århundradet f.Kr. hade mederna under kung Kyaxares blivit en betydande militärmakt. Kyaxares omorganiserade den mediska hären och ersatte det gamla systemet med stamuppbåd med en mer strukturerad styrka indelad efter vapenslag – spjutbärare, bågskyttar och kavalleri. Denna militära reform skulle visa sig avgörande i de krig som följde.
Sambandet mellan mederna och dagens kurder är en av de mest diskuterade frågorna inom kurdisk historieskrivning. Dagens befolkning på den iranska högplatåns västra del – däribland många kurdisk-, persisk- och azerbajdzjansktalande – betraktar sig i varierande grad som ättlingar till de forntida mederna. Den geografiska kontinuiteten mellan Medien och dagens Kurdistan erkänns av nästan alla forskare, även där den etniska kontinuiteten fortfarande är omdebatterad.
Nineves fall (612 f.Kr.)
Förstörelsen av Nineve år 612 f.Kr. var en av den antika historiens mest betydelsefulla händelser. Den avslutade det nyassyriska riket, som hade dominerat Främre Orienten i århundraden, och åstadkoms framför allt av ett höglandsfolk från Zagrosbergen.
År 614 f.Kr. ledde Kyaxares den mediska hären söderut och intog Tarbisu, en stad nära Nineve, innan han angrep och plundrade Assur – den ursprungliga assyriska huvudstaden och det religiösa centrumet. Babylonierna under Nabopolassar kom för sent för att delta i plundringen av Assur men ingick omedelbart en formell allians med mederna.
År 612 f.Kr. belägrade den förenade medisk-babyloniska styrkan, understödd av skytiska och kimmeriska bundsförvanter, själva Nineve. Vid denna tid var Nineve en av världens största städer och omfattade omkring 750 hektar. Belägringen varade i tre månader. Motståndet var hårt, men de allierade styrkorna bröt till sist igenom försvaret i augusti 612 f.Kr. Den assyriske kungen Sin-shar-ishkun dog vid stadens fall, och Nineve plundrades och förstördes grundligt. Plundringen fortsatte till den 10 augusti, då mederna slutligen gav sig av.
Nineves fall chockade den antika världen. Från det avlägsna Grekland noterade poeten Fokylides från Miletos förstörelsen. Händelsen skildras i de bibliska Nahumskrifterna, som profeterade om stadens undergång. Nineves fall har betydelse i det kurdiska historiemedvetandet eftersom det visar att Zagroshöglandet inte bara frambringade gerillakrigare och stammar som gjorde motstånd, utan också en makt som kunde förgöra världens starkaste rike.
Belägringen av Harran och Assyriens slut
Efter Nineves fall samlades en kvarvarande assyrisk styrka kring Ashur-uballit II. Han utropade sig till kung och drog sig västerut till Harran, det sista betydande assyriska fästet. Men år 609 f.Kr. belägrade och intog mederna och babylonierna Harran och tvingade Ashur-uballit att fly.
En egyptisk här under farao Necho II marscherade norrut för att understödja de kvarvarande assyriska styrkorna, men det gemensamma assyrisk-egyptiska motanfallet lyckades inte återta Harran. Det assyriska riket var till ända. I dess ställe delades Främre Orienten mellan det mediska riket i höglandet och det nybabyloniska riket i låglandet – en uppdelning som ungefär speglade den urgamla skiljelinje mellan högland och lågland som hade format regionens krigföring i två tusen år.
Kyros och det mediska kungarikets fall
Det mediska rikets dominans blev förhållandevis kortlivad. Omkring 553 f.Kr. gjorde Kyros II av Persien – en vasallkung från provinsen Anshan – uppror mot sin mediske överherre, kung Astyages. År 550 f.Kr. hade Kyros besegrat och tillfångatagit Astyages och införlivat det mediska riket i det som blev det akemenidiska perserriket.
Detta innebar inte att det mediska folket förintades utan att en dynasti störtades. Mederna behöll en betydande ställning inom perserriket, och grekiska källor använde ofta beteckningarna meder och perser omväxlande. Medernas militära höglandstraditioner fortsatte att påverka persisk krigföring i århundraden. Zagros förblev en strategiskt livsviktig region under hela den akemenidiska perioden, och bergens folk bevarade sina egna identiteter även under det persiska rikets styre.
Karducherna och Xenofons återtåg (401 f.Kr.)
År 401 f.Kr. befann sig den grekiska legosoldatstyrka som kallas de tiotusen strandsatt djupt inne i perserriket, sedan dess uppdragsgivare Kyros den yngre hade dödats i slaget vid Kunaxa. Under ledning av den atenske soldaten och filosofen Xenofon inledde de ett långt och desperat återtåg norrut genom fientligt territorium.
När grekerna kom in i bergen i norra Tigrisregionen mötte de karducherna – ett stridbart höglandsfolk som vägrade underkasta sig vare sig persisk eller grekisk överhöghet. Xenofons Anabasis beskriver sju dagars oavbrutna strider genom karduchernas område. Bergsborna använde gerillataktik som omedelbart skulle kännas igen av var och en som studerat senare kurdisk militärhistoria: de rullade stenblock ner i bergspassen, lade sig i bakhåll på dolda positioner ovanför stigen och angrep den grekiska kolonnen från klippor där vanlig infanteritaktik var oanvändbar.
Karducherna tillfogade grekerna betydande förluster och beskrivs av Xenofon som farligare än någon persisk här de hade mött. I den akademiska litteraturen betraktas karducherna allmänt som en av de tidigaste befolkningar som direkt förknippas med det senare kurdiska folket, även om sambandets exakta natur är omdebatterad. Encyclopaedia Iranica behandlar identifieringen med försiktighet och framhåller geografisk och möjligen språklig kontinuitet utan att hävda en slutgiltig etnisk identitet.
Gordyene: höglandskungariket mellan stormakterna
Under hellenistisk och romersk tid var höglandet i norra Tigrisregionen hem för kungariket Gordyene (även känt som Corduene), med centrum i det som i dag är Hakkari–Şırnak–Siirtområdet i sydöstra Turkiet och delar av provinsen Duhok i norra Irak. Gordyene var en buffertstat klämd mellan stormakterna Rom, Armenien och Parthien.
År 69 f.Kr. ockuperade den romerske fältherren Lucullus Gordyene under sitt fälttåg mot Tigranes av Armenien. Den lokale härskaren Zarbienus hade i hemlighet förhandlat med Rom, men Tigranes upptäckte sammansvärjningen och avrättade honom innan Lucullus anlände. År 66 f.Kr. drog Pompejus uppgörelse om östern ytterligare in Gordyene i den romerska gränspolitiken.
Genom de romersk-parthiska och senare romersk-sasanidiska krigen gjorde Gordyenes bergsterräng det till ett strategiskt eftertraktat område som bytte härskare upprepade gånger. Under Trajanus fälttåg år 115 e.Kr. fungerade Gordyene som ett romerskt gränsområde. Under Shapur II:s krig på det fjärde århundradet e.Kr. bevittnade regionen belägringar vid Singara och Bezabde. Åren 224–226 e.Kr. drog den tidige sasanidiske härskaren Ardashir I i fält genom kurdiska områden och höglandsområden som en del av sin centralisering av det nya persiska riket.
Gordyene representerar övergångspunkten mellan de forntida höglandsfolk som behandlas i denna artikel och medeltidens igenkännligt kurdiska befolkningar. Vid tiden för den islamiska erövringen på det sjunde århundradet e.Kr. identifierades invånarna i denna region allt oftare som kurder i arabiska källor. Den forntida militära höglandskulturen – rotad i bergskrigföring, gerillataktik och ett hårdnackat försvar av territoriell självständighet – hade utvecklats till den igenkännliga kurdiska krigartradition som skulle prägla historiens följande fjorton århundraden.
Tidslinje över forntida krig i Zagros
Cirka 2300–2200 f.Kr. – Akkadiska fälttåg mot lullubierna i Zagroshöglandet.
Cirka 2250 f.Kr. – Naram-Sin av Akkad besegrar den lullubiske kungen Satuni. Segerstelen huggs.
Cirka 2220–2150 f.Kr. – Gutiska räder mot det försvagade akkadiska riket.
Cirka 2150 f.Kr. – Gutierna störtar det akkadiska riket och tar kontroll över Mesopotamien.
Cirka 2100-talet f.Kr. – Lullubi och Simurrum gör uppror mot det gutiska styret under kung Erridupizir.
Cirka 2050 f.Kr. – Utu-hengal av Uruk besegrar den siste gutiske kungen Tirigan. Det gutiska styret tar slut.
Cirka 2112–2004 f.Kr. – Ur III:s fälttåg mot lullubier och stammar i Zagros. Shulgi gör räder mot Lullubi minst nio gånger.
Cirka 1120 f.Kr. – Babyloniska fälttåg mot lullubiska bergsbor.
Cirka 1114–1076 f.Kr. – Tiglatpileser I drar i fält i Zagros- och Zamuaregionerna.
881 f.Kr. – Ashurnasirpal II drar i fält mot höglandshövdingarna i Zamua.
844–693 f.Kr. – Medisk-assyriska gränskrig längs Zagrosgränsen.
614 f.Kr. – Meder under Kyaxares intar Tarbisu och plundrar Assur.
612 f.Kr. – Nineves fall. Den medisk-babyloniska alliansen förstör den assyriska huvudstaden.
609 f.Kr. – Belägringen av Harran. Den assyriska statens slutliga sammanbrott.
Cirka 553–550 f.Kr. – Kyros II av Persien besegrar Astyages och införlivar det mediska riket.
401 f.Kr. – Karducherna överfaller Xenofons tiotusen i bergen vid norra Tigris.
69 f.Kr. – Lucullus ockuperar Gordyene. Zarbienus avrättas av Tigranes.
115 e.Kr. – Trajanus parthiska fälttåg berör Gordyene som romerskt gränsområde.
224–226 e.Kr. – Ardashir I drar i fält genom kurdiska områden och höglandsområden under den sasanidiska centraliseringen.
337–363 e.Kr. – Shapur II för fälttåg över Gordyenes gräns. Belägringarna av Singara och Bezabde.
Vanliga frågor
Vad menas med forntida krigföring i Zagros?
Med forntida krigföring i Zagros avses de militära konflikter som utkämpades i och omkring Zagrosbergen i västra Iran och norra Irak från det tredje årtusendet f.Kr. och framåt. De omfattar akkadiska fälttåg mot lullubierna, gutiernas erövring av Mesopotamien, Assyriens gränskrig, medernas förstörelse av Nineve och karduchernas motstånd mot Xenofon. I dessa konflikter deltog höglandsfolk som bebodde samma territorium som senare förknippades med det kurdiska hemlandet.
Var gutierna kurder?
Gutierna levde i de centrala Zagrosbergen i ett område som i betydande utsträckning överlappar dagens kurdiskbebodda regioner. Vissa kurdiska historiker gör anspråk på dem som direkta förfäder, medan de flesta akademiska forskare föredrar att beskriva dem som en del av det bredare höglandssubstrat ur vilket den kurdiska identiteten så småningom växte fram. Det gutiska språket är i stort sett okänt, vilket gör en säker etnisk identifiering omöjlig. Vad som är tydligt är den geografiska kontinuiteten mellan gutiernas kärnområde och det senare kurdiska hemlandet.
Var lullubierna kurder?
Lullubierna bebodde Sharazorslätten och Zagros bergskedjor kring dagens Sulaymaniyah – samma region som har varit ett centrum för kurdiskt liv i århundraden. Många kurdiska historiker hävdar ett starkt samband genom härkomst. Språkvetare framhåller ett möjligt föriranskt substrat i modern kurdiska som kan gå tillbaka på folk som lullubierna. Men lullubierna är ett bronsåldersfolk som skiljs från dagens kurder av mer än tre tusen år, så sambandet bör förstås som en del av ett långt historiskt kontinuum snarare än som en enkel etnisk likställning.
Vad hände i slaget vid Nineve år 612 f.Kr.?
År 612 f.Kr. belägrade och förstörde en förenad här av meder under kung Kyaxares och babylonier under Nabopolassar, tillsammans med skytiska och kimmeriska bundsförvanter, Nineve, det nyassyriska rikets huvudstad. Belägringen varade i tre månader. Den assyriske kungen Sin-shar-ishkun dog vid stadens fall. Förstörelsen av Nineve gjorde slut på det mäktigaste riket i den forntida Främre Orienten och åstadkoms framför allt av mederna – ett höglandsfolk från Zagrosbergen som allmänt betraktas som förfäder till dagens kurder.
Vilka var karducherna?
Karducherna var ett höglandsfolk som Xenofon och de tiotusen mötte under sitt återtåg genom bergen vid norra Tigris år 401 f.Kr. Xenofon beskrev dem som stridbara gerillakrigare som utnyttjade bergsterrängen med förödande verkan mot hans grekiska kolonn. De betraktas allmänt som en av de tidigaste befolkningar som direkt förknippas med det senare kurdiska folket, även om den exakta naturen hos sambandet mellan karducher och kurder är omdebatterad bland forskare.
Vilket samband finns mellan mederna och kurderna?
Mederna betraktas allmänt som det moderna kurdiska folkets mest betydelsefulla forntida förfäder. Det mediska rikets kärnområde var centrerat kring de centrala och norra Zagrosbergen – ett territorium som nära motsvarar det som i dag kallas Storkurdistan. Kurdisk muntlig tradition, litteratur och nationell identitet har länge betonat sambandet med mederna, och firandet av Newroz (det kurdiska nyåret) förknippas traditionellt med medernas sagoomspunna störtande av det assyriska tyranniet. Även om forskare diskuterar den exakta graden av etnisk kontinuitet erkänns de geografiska, kulturella och språkliga sambanden mellan mederna och kurderna av nästan alla regionens historiker.
Referenser
Xenofon, Anabasis (Marschen inåt landet), cirka 370 f.Kr.
Britannica – slaget vid Nineve (612 f.Kr.)
World History Encyclopedia – gutierna: de sumeriska skrivarnas stora skurkar
Ancient Origins – Naram-Sins segerstele: ett mesopotamiskt mästerverk
Cambridge Ancient History, volym III – de assyriska och babyloniska rikena.
Encyclopaedia Iranica – karducherna, Gordyene.
Gadd, C. J., Nineves fall: den nyupptäckta babyloniska krönikan, Oxford University Press, 1923.