Inledning
Bahman är den kung i vilken en av Shahnamehs stora hämndcykler når sitt slut. Som son till den tragiske hjälten Esfandiyar och sonson till kung Goshtasp besteg Bahman Irans tron och vände kronans makt mot Rostams ätt, just den ätt som hade dödat hans far, i en länge uppskjuten uppgörelse som störtade den störste av hjältars släktlinje i fördärvet.
Hans berättelse är tyngd av teman om arv och hämnd. Som pojke uppfostrades han av självaste Rostam, just den hjälte som hade dödat hans far. Bahman växte upp i en bräcklig försoning mellan rivaliserande ätter, bara för att som kung bli hämndens redskap mot denna ätt. I honom fortsatte den sorg som dödandet av Esfandiyar hade släppt lös in i nästa generation, och fejden mellan kungaätten och hjältarnas ätt nådde sitt bittra slut.
Bahman tillhör de iranska folkens gemensamma episka arv, en tradition som kurderna delar med perser och andra i den iranska världen. Han är en betydelsefull kung i Shahnameh, vid slutet av den stora hjälteåldern och på tröskeln till eposets sista legendariska dynasti. Att lära känna honom är att följa hämndens långa båge till dess slut, se Rostams ätt kuvas och skymta övergången från de stora hjältarnas tid till de sista legendariska kungarnas. Hans regeringstid är en vändpunkt i den stora krönikan.
Innehåll
Debatter och missuppfattningar
Vem var Bahman?
Bahman, även känd som Kay Bahman och i den äldre traditionen som Vohuman, är en legendarisk kung av Iran i Shahnameh, son till hjälten Esfandiyar och sonson till kung Goshtasp. Han är mest känd för att ha hämnats sin fars död genom att vända sig mot Rostams ätt, invadera dess land, döda Rostams son Faramarz och fängsla den åldrige Zal. Han regerade länge som kung av Iran och var stamfar till den släktlinje som skulle frambringa legendålderns sista kungar, vid den stora hjälteålderns slut.
Esfandiyars son
Bahman var son till Esfandiyar, den osårbare prinsen och trons förkämpe, och sonson till kung Goshtasp, profetens kunglige beskyddare. Han tillhörde alltså den kungliga kayanidiska ätten på höjden av dess religiösa ära, arvtagare till den släktlinje som hade antagit Zoroasters tro. Hans farmor var drottning Katayun, och på fädernet var han sonson i den ätt som hade etablerat den nya religionen i Iran.
Bahmans plats i kungalinjen bar med sig ett tungt arv, ty hans far Esfandiyar hade mött en tragisk och berömd död i envig med den store hjälten Rostam, en död framkallad av intriger från Esfandiyars egen far Goshtasp, som hade sänt sonen på det ödesdigra uppdraget för att bevara sin tron. Som Esfandiyars son och arvtagare ärvde Bahman både anspråket på kronan och minnet av att fadern hade dödats, och med tiden skulle det falla på honom att hämnas denna död. Bandet och fiendskapen mellan kungaätten och Rostams ätt, beseglade i Esfandiyars blod, skulle prägla Bahmans berättelse.
Viktiga punkter
Bahman var en kung i Shahnameh, son till Esfandiyar och sonson till Goshtasp.
Som pojke uppfostrades han av Rostam, sin fars baneman.
När han blev kung hämnades han sin far på Rostams ätt.
Han dödade Rostams son Faramarz och fängslade den åldrige Zal.
Han regerade länge, enligt traditionen i omkring 112 år.
Han var far till Homay och förfader till de sista legendariska kungarna.
Snabbfakta
Namn: Bahman (Kay Bahman; äldre Vohuman)
Källa: Shahnameh och pahlavitraditionen
Far: Esfandiyar, den osårbare hjälten
Farfar: Goshtasp, Zoroasters beskyddare
Uppfostrad av: Rostam, enligt traditionen
Känd för: Att hämnas sin far på Rostams ätt
Dödade: Faramarz, Rostams son
Fängslade: Zal, senare frigiven efter Peshotans vädjan
Regeringstid: Lång; enligt traditionen omkring 112 år
Barn: Homay och Darab, förfäder till de sista kungarna
Uppfostrad i Rostams ätt
Ett av de mest gripande inslagen i Bahmans berättelse är dess början. När hans far Esfandiyar låg döende, dödad av Rostam i deras ödesbestämda duell, förbannade han inte hjälten som hade fällt honom utan anförtrodde i en anmärkningsvärd tillitshandling sin unge son Bahman åt Rostams omsorg, för att den store hjälten skulle uppfostra och utbilda pojken. Så kom Bahman att tillbringa sin barndom hos Rostams ätt i landet Sistan, uppfostrad av just den hjälte som hade dödat hans far.
Enligt traditionen behandlade Rostam den unge prinsen som sin egen, uppfostrade honom på förkämparnas vis och skyddade honom från sorgen mellan deras ätter. Detta fosterförhållande skapade en bräcklig försoning mellan kungaätten och hjältarnas ätt, där banemannen blev fosterfar åt den dödade mannens son. Ändå låg fröna till framtida hämnd begravda under denna fred, ty Bahman var fortfarande son till en far som dödats av den ätt som nu uppfostrade honom, och minnet av detta dödande skulle inte sova för alltid. Ironin i hämnaren som växer upp i sin fiendes ätt är ett av eposets djupa och bittra drag och ger Bahmans berättelse mycket av dess tragiska klangbotten.
Hämnden för Esfandiyar
Den centrala gärningen under Bahmans regering var hämnden för hans far. Sedan han bestigit Irans tron vände sig Bahman till slut mot Rostams ätt för att hämnas Esfandiyars död. Vid denna tid var Rostam själv, enligt traditionen i Shahnameh, redan död, förrädiskt dödad genom sin egen avundsjuke halvbrors intriger, så att den store hjälten var utom räckhåll för Bahman. Förhindrad att hämnas på Rostam själv vände Bahman sin vrede mot Rostams släkt och land.
Med en stor armé drog Bahman in i Sistan och ödelade regionen, hjältarnas ätts hemland. Han dödade Rostams tappre son Faramarz och tog den åldrige Zal, Rostams far och släktlinjens gamle patriark, till fånga samtidigt som han förhärjade ättens feodala landområden. Den åldrige Zal frigav han senare, enligt traditionen efter en vädjan från sin egen farbror Peshotan, Esfandiyars vise och fromme bror. Genom detta fälttåg kuvade Bahman Rostams ätt, den främsta av Irans alla hjältefamiljer, som hämnd för faderns död, och den långa fejden mellan kungaätten och hjältarnas ätt nådde sitt sorgliga slut.
Irans kung
Utöver den hämnd som präglar hans berättelse regerade Bahman länge som kung av Iran. Enligt traditionen var hans regeringstid mycket lång, ofta angiven som omkring hundratolv år, och han är ihågkommen som en mäktig monark som upprätthöll rikets tro. Som kung av Goshtasps ätt bevarade han Zoroasters religion som hans ätt hade etablerat, och i vissa traditioner framställs han som en from och rättvis härskare vars regeringstid var en tid av ordning, då han grundade städer och styrde riket med kraft.
Bahmans långa regering markerar ett viktigt skede i eposets uppbyggnad, ty den infaller vid slutet av den stora hjälteåldern och början på eposets sista fas. När Rostams ätt har kuvats och det förflutnas främsta förkämpar är borta rör sig Shahnamehs värld från de väldiga hjältarnas tid mot de sista legendariska kungarnas tid, vars regeringstider gradvis övergår i gränslandet mot dokumenterad historia. Bahman, sin fars hämnare och den länge regerande kungen, står på denna tröskel, en mäktig monark vars regering avslutar en stor epok i eposet och öppnar vägen till dess sista. I honom ger hjälteåldern vika för de sista kungarnas tid.
De sista kungarnas stamfar
Bahman var stamfar till den släktlinje som skulle föra Shahnamehs kungaberättelse mot dess slut. Hans barn omfattade enligt traditionen dottern Homay, en berömd drottning som i vissa skildringar regerade efter honom, och genom hans släktlinje kom Darab och kungarna som följde, legendålderns sista monarker innan eposet går över i den dokumenterade historiens tid. Bahman står därmed som ett slags bro mellan det stora hjälteförflutna och slutsträckan av eposets kungakrönika.
I denna roll som förfader till de sista legendariska kungarna har Bahman en strukturell betydelse bortom sina egna gärningar. De främsta hjältarnas tid, Rostams och hans ätts tid, de stora krigen med Turan, tar slut under hans regering; det som följer är de sista kungarnas tid, vars berättelser för eposet mot dess historiska horisont. Bahman, den tragiske Esfandiyars son och sin fars hämnare, är den kung som förkroppsligar denna stora övergång, hjältecykelns sista stora gestalt och förfader till de kungar som avslutar legendåldern. Hans regering är eposets vridpunkt, från hjältarnas värld till de sista kungarnas, och hans släktlinje för berättelsen vidare till slutet.
Symbolik och betydelse
Bahman förkroppsligar framför allt hämndens tema och blodsutgjutelsens långa följder, som löper så djupt genom Shahnameh. När hans far Esfandiyar dödades av Rostam släpptes en sorg lös som inte upphörde med de båda hjältarnas död utan fortsatte in i nästa generation och kulminerade i Bahmans förstörelse av Rostams ätt. I honom visar eposet hur utgjutet blod föder mer blod och hur en generations fejder drabbar nästa, medan hämndens hjul fortsätter att snurra.
Hans berättelse rymmer också den bittra ironin i hämnaren som uppfostras av sin fiende, pojken som växer upp i sin fars banemans ätt och blir den som för den i fördärvet. Detta ger Bahman en moraliskt komplex karaktär: han är samtidigt den plikttrogne sonen som hämnas sin far och förgöraren av den ädlaste hjälteätten, kungen som återgäldar barndomens fostran med hämnd i vuxen ålder. De traditioner som visar hur han veknar eller som dömer hans slut hårt speglar en olust inför rättvisan i hans hämnd, en känsla av att han genom att förstöra Rostams ätt utförde en gärning som var både sonligt plikttrogen och fruktansvärd. I Bahman erbjuder eposet en inträngande betraktelse över hämnd, arv och den långa skuggan av ett stort dödande, och över hjälteålderns övergång till de sista kungarnas tid. Hans berättelse sammanflätar plikt och fördärv.
Bahman och kurderna
Bahman tillhör de iranska folkens gemensamma episka arv, den tradition kring Shahnameh som kurderna delar med perser och andra iranska folk. Som ett iranskt folk med djupa rötter i denna kulturvärld är kurderna arvtagare till dess stora kungalinje och långa cykler av hjältemod och hämnd, däribland uppgörelsen mellan kungaätten och Rostams ätt där Bahman spelade den sista rollen.
Det är ärligt att säga att Bahman, liksom de andra kungarna i Shahnameh, är en del av denna vidare iranska tradition snarare än en särskilt kurdisk gestalt; han är en kung i de iranska folkens gemensamma legendariska förflutna. Ändå är de teman hans berättelse förkroppsligar, blodsutgjutelsens långa följder, hämndens plikt och fasa och en stor epoks övergång i en annan, allmänmänskliga och har väckt gensvar i hela den iranska kulturvärlden, även bland kurderna som länge har skattat det stora eposet högt. I Bahmans gestalt erbjuder det gemensamma arvet en betraktelse över hämnd och tidernas skiften, ett porträtt som tillhör alla folk som har älskat Kungaboken.
Debatter och missuppfattningar
Vem dödade Bahman egentligen i sin hämnd? Skildringarna skiljer sig åt. Enligt Shahnameh hade Rostam redan dött genom halvbroderns förräderi före Bahmans fälttåg. Bahman dödar därför bara Rostams son Faramarz och fängslar den åldrige Zal, som han senare friger. Men vissa senare historiker säger att Bahman dödade Rostam själv tillsammans med Faramarz, Zal och Rostams bror Zavara, medan andra skildringar bara nämner några av dessa. Dessa skillnader är naturliga i en tradition som berättats och återberättats under århundraden; Shahnamehs version, där Rostam redan är död och Bahmans hämnd drabbar Faramarz och Zal, är den mest kända.
Var Bahman hjälte eller skurk? Han är en moraliskt tvetydig gestalt. Som sonen som hämnas sin far Esfandiyar har hans hämnd en viss rättvisa grundad i sonlig plikt; ändå begår han genom att förstöra Rostams ädla ätt, den främsta hjältefamiljen, och vända sig mot den ätt som hade uppfostrat honom en gärning som många upplever som överdriven och otacksam. Vissa traditioner visar att han veknar och bygger upp det han förstört, eller dömer hans slut hårt, vilket speglar en olust inför hämnden. Han förstås bäst som en komplex gestalt fångad i hämndens långa kretslopp, både plikttrogen och fruktansvärd, snarare än enbart som hjälte eller skurk.
Är berättelsen om Bahman historia? Bahman tillhör Shahnamehs legendariska tradition, nära legendålderns slut, där kungalinjen börjar närma sig gränsen till dokumenterad historia. Han själv och de gärningar som tillskrivs honom hör dock till legenden snarare än till dokumenterad historia, även om senare tradition ibland försökte förbinda de sista legendariska kungarna med gestalter ur det historiska förflutna. Hans berättelse uppskattas bäst som legend, rik på betydelser om hämnd och tidernas skiften, snarare än som en skildring av verkliga händelser.
Närliggande ämnen
Esfandiyar: Bahmans far, dödad av Rostam
Goshtasp: Bahmans farfar, profetens beskyddare
Rostam: hjälten som dödade Esfandiyar och uppfostrade Bahman
Faramarz: Rostams son, dödad av Bahman i hämnd
Zal: Rostams ätts åldrige patriark, fängslad av Bahman
Katayun: drottningen, Bahmans farmor
Zoroaster: profeten vars tro upprätthölls av Bahmans ätt
Shahnameh: den episka Kungaboken där Bahman förekommer
Vanliga frågor
Vem var Bahman i Shahnameh?
Bahman, även kallad Kay Bahman, var en legendarisk kung av Iran i Shahnameh, son till hjälten Esfandiyar och sonson till kung Goshtasp. Han är mest känd för att ha hämnats sin fars död genom att vända sig mot Rostams ätt, invadera dess land, döda Rostams son Faramarz och fängsla den åldrige Zal. Han regerade länge som kung och var stamfar till den släktlinje som frambringade legendålderns sista kungar.
Varför angrep Bahman Rostams ätt?
Bahman angrep Rostams ätt för att hämnas sin far Esfandiyar, som hade dödats av Rostam i deras berömda duell. När Bahman blev kung och inledde sitt fälttåg hade Rostam själv redan dött genom halvbroderns förräderi, så Bahmans hämnd drabbade Rostams släkt: han dödade Rostams son Faramarz, fängslade den åldrige Zal och ödelade familjens land i Sistan, vilket störtade den stora hjälteätten i fördärvet.
Uppfostrades Bahman verkligen av Rostam?
Ja, enligt traditionen. När Esfandiyar låg döende, dödad av Rostam, anförtrodde han sin unge son Bahman åt Rostams omsorg, och den store hjälten uppfostrade pojken som sin egen i Sistan, på förkämparnas vis. Detta skapade en bräcklig försoning mellan de rivaliserande ätterna, vilket gör det desto mer gripande och bittert att Bahman som kung senare vände sig mot och förstörde just den ätt som hade uppfostrat honom, som hämnd för sin fars död.
Hur länge regerade Bahman?
Enligt traditionen var Bahmans regeringstid mycket lång. De flesta källor, däribland Bundahishn och många arabiska och persiska historieverk, anger den till omkring hundratolv år, även om vissa säger hundratjugo och andra åttio. Så långa regeringstider är typiska för Shahnamehs legendariska kungar, och Bahman är ihågkommen som en mäktig monark med lång regeringstid som upprätthöll sin ätts tro.
Vilka var Bahmans barn?
Enligt traditionen omfattade Bahmans barn dottern Homay, en berömd drottning som i vissa skildringar regerade efter honom, och sonen Darab, genom vilken kungalinjen fortsatte. Vissa källor tillskriver honom fler barn. Genom hans släktlinje kom legendålderns sista kungar, så att Bahman står som förfader till de sista monarkerna i Shahnamehs legendariska historia, en bro mellan det hjälteförflutna och eposets avslutande regeringar.
Är berättelsen om Bahman historia?
Bahman tillhör Shahnamehs legendariska tradition, nära legendålderns slut, där kungalinjen börjar närma sig gränsen till dokumenterad historia. Han och de gärningar som tillskrivs honom hör till legenden snarare än till dokumenterad historia, även om senare tradition ibland försökte förbinda de sista legendariska kungarna med gestalter ur det historiska förflutna. Hans berättelse uppskattas bäst som legend, rik på betydelser om hämnd och tidernas skiften.
Referenser och vidare läsning
Bahman, Esfandiars son – Encyclopaedia Iranica
Slaget mellan Rostam och Esfandiyar – Wikipedia