I fyra årtionden var namnet Barzani synonymt med kurdiskt väpnat motstånd i Irak. Från Ahmed Barzanis uppror 1931 till sammanbrottet för Mustafa Barzanis sista fälttåg 1975 ledde Barzanifamiljen en rad krig mot den irakiska staten som skapade peshmerga som en erkänd stridande styrka, band upp större delen av den irakiska armén och etablerade den kurdiska nationella rörelsen som ett bestående inslag i irakisk politik.
Detta är upprorens militärhistoria: slagen, fälttågen, de taktiska innovationerna och de strategiska misslyckanden som formade kurdisk krigföring från det brittiska mandatets tid till Algeravtalet.
Innehåll
De tidiga Barzaniupproren (1931–1945)
Mahabad och exilen i Sovjetunionen (1945–1958)
Första irakisk-kurdiska kriget (1961–1970)
Andra irakisk-kurdiska kriget och sammanbrottet efter Algeravtalet (1974–1975)
De tidiga Barzaniupproren (1931–1945)
Det första stora Barzaniupproret bröt ut 1931, lett av Sheikh Ahmed Barzani, ledaren för Barzanis stamkonfederation i norra Irak. Ahmed hade enat flera kurdiska stammar under Barzaniledning och utmanade både Iraks regering och de brittiska mandatmyndigheterna. Upproret slogs ned av Iraks armé med stöd av brittiska Royal Air Force (RAF) — början på ett mönster där kurdiska krigare skulle möta markstyrkor och dessutom förödande flygstridskrafter.
Ahmeds yngre bror Mustafa Barzani stred i upproret 1931–1932 och skulle bli det tjugonde århundradets viktigaste kurdiska militära ledare. År 1943 ledde Mustafa ett andra Barzaniuppror mot Iraks monarki. Upproret slogs åter ned, men Mustafa hade fått avgörande militär erfarenhet och börjat bygga det nätverk av stamallianser och peshmergakrigare som skulle bära kurdiskt motstånd i årtionden.
Mahabad och exilen i Sovjetunionen (1945–1958)
Åren 1945–1946 upprättades Mahabadrepubliken i Iranska Kurdistan under Qazi Muhammad med sovjetiskt stöd. Mustafa Barzani var republikens militäre befälhavare och ledde peshmergastyrkor i försvaret av den kortlivade kurdiska staten. När Sovjetunionen drog tillbaka stödet och den iranska armén ryckte fram föll Mahabad i december 1946. Qazi Muhammad tillfångatogs och avrättades.
Barzani vägrade kapitulera. Under en av den kurdiska historiens mest anmärkningsvärda militära reträtter ledde han omkring 500 krigare och deras familjer i en stridande reträtt över den iransk-sovjetiska gränsen in i Sovjetunionen 1947. Marschen gick genom delar av regionens svåraste terräng, förföljd av iranska styrkor. Barzani och hans män tillbringade elva år i sovjetisk exil innan de återvände till Irak 1958 efter att julirevolutionen störtat den hashemitiska monarkin.
Första irakisk-kurdiska kriget (1961–1970)
Första irakisk-kurdiska kriget började den 11 september 1961, när Mustafa Barzani inledde septemberrevolutionen mot Abdul Karim Qasims regering. Qasim hade lovat kurdisk autonomi efter revolutionen 1958 men inte infriat löftet. Barzanis ursprungliga styrka var liten — omkring 600 peshmergakrigare — men växte snabbt när kurdiska stammar över hela norra Irak anslöt sig till hans sak.
Kriget varade i nio år och band upp en anmärkningsvärt stor del av den irakiska militären. På höjdpunkten var åttio procent av Iraks armé engagerad i strid mot kurdiska peshmerga. Kurderna utnyttjade norra Iraks bergsterräng med förödande verkan och använde gerillataktik som neutraliserade den irakiska arméns fördelar i tunga vapen, pansar och flygstridskrafter.
Den viktigaste peshmergasegern var slaget vid berget Handrin i maj 1966 nära Rawanduz. Barzanis styrkor förintade en hel irakisk brigad i ett slag som visade peshmergas förmåga att tillfoga reguljära militära förband avgörande nederlag i bergsterräng. Iraks regering insåg det meningslösa i att fortsätta fälttåget och gick till slut med på förhandlingar.
Kriget slutade i ett militärt dödläge. De totala förlusterna uppskattades till mellan 75 000 och 105 000. Det irakisk-kurdiska autonomiavtalet i mars 1970 (11 mars-avtalet) erkände kurdisk autonomi i princip och utlovade en kurdisk autonom region, en kurdisk vicepresident och kurdiskspråkig undervisning. Avtalet genomfördes dock aldrig fullt ut, och inom fyra år återupptogs kriget.
Andra irakisk-kurdiska kriget och sammanbrottet efter Algeravtalet (1974–1975)
År 1974 införde den irakiska Baathregeringen under Saddam Hussein ensidigt en autonomilag som låg långt från överenskommelsen 1970. Barzani förkastade den och återupptog väpnat motstånd. Andra irakisk-kurdiska kriget var intensivare än det första. Peshmerga, nu tiotusentals man och med hemligt militärt stöd från Iran, Israel och USA, förde både ett konventionellt krig och ett gerillakrig.
Kriget slutade i katastrof. I mars 1975 löste Algeravtalet mellan Irak och Iran tvisten om vattenvägen Shatt al-Arab. I utbyte mot territoriella eftergifter gick Iran med på att avsluta allt stöd till det kurdiska upproret. Över en natt förlorade peshmerga sina försörjningslinjer, sin källa till tunga vapen och sitt strategiska djup. Den kurdiska fronten kollapsade inom några dagar.
Barzani, knäckt och sjuk, flydde till Iran och sedan till USA. Han dog i Washington, D.C., 1979. Sammanbrottet 1975 var det mest förödande strategiska nederlaget i modern kurdisk militärhistoria. Det visade de kurdiska väpnade rörelsernas dödliga utsatthet när utländskt stöd dras tillbaka — en lärdom som skulle upprepas i olika former under kommande årtionden.
Peshmergatraditionens födelse
Barzaniupproren skapade peshmerga — bokstavligen de som möter döden — som den erkända kurdiska militära styrkan. Det som började som stamuppbåd under Ahmed och Mustafa Barzani utvecklades till en halvprofessionell gerillaarmé som kunde genomföra uthålliga operationer mot en av Mellanösterns största reguljära arméer.
Den militärdoktrin peshmerga utvecklade under krigen — utnyttja bergsterräng, undvika regelrätta fältslag när det gick, slå mot försörjningslinjer och locka reguljära arméer till alltför utsträckta positioner — skulle förfinas under kommande årtionden och användas igen under upproret 1991, Irakkriget 2003 och kriget mot IS. Barzanieran etablerade peshmerga som krigare och dessutom som det kurdiska nationella motståndets institutionella förkroppsligande.
Tidslinje
1931–1932 — Ahmed Barzanis uppror. Nedslaget av Irak och RAF.
1943 — Mustafa Barzanis uppror. Nedslaget av Iraks monarki.
1945–1946 — Mahabadrepubliken. Barzani är militär befälhavare.
1947 — Barzanis stridande reträtt till Sovjetunionen. Elva års sovjetisk exil.
1958 — Barzani återvänder till Irak efter julirevolutionen.
11 september 1961 — Septemberrevolutionen börjar. Första irakisk-kurdiska kriget.
Maj 1966 — Slaget vid berget Handrin. Peshmerga förintar en hel irakisk brigad.
Mars 1970 — Irakisk-kurdiska autonomiavtalet (11 mars-avtalet).
1974 — Andra irakisk-kurdiska kriget börjar. Peshmerga får iranskt, israeliskt och amerikanskt stöd.
Mars 1975 — Algeravtalet. Iran drar tillbaka stödet. Det kurdiska upproret kollapsar.
1979 — Mustafa Barzani dör i exil i Washington, D.C.
Vanliga frågor
Vad betyder peshmerga?
Peshmerga är ett kurdiskt ord som betyder de som möter döden. Det avser de kurdiska militära styrkorna, särskilt i Irakiska Kurdistan. Termen började användas allmänt under Barzaniupproren på 1960- och 1970-talen och har sedan blivit den officiella beteckningen för Kurdistanregionens väpnade styrkor.
Vad var slaget vid berget Handrin?
Slaget vid berget Handrin i maj 1966 var den viktigaste peshmergasegern i första irakisk-kurdiska kriget. Nära Rawanduz i norra Irak förintade Barzanis peshmergastyrkor en hel irakisk brigad. Slaget visade att kurdiska gerillakrigare kunde tillfoga reguljära militära förband avgörande nederlag i bergsterräng och tvingade Iraks regering att söka förhandlingar.
Vad var Algeravtalet?
Algeravtalet i mars 1975 var en överenskommelse mellan Irak och Iran som löste tvisten om vattenvägen Shatt al-Arab. Som del av avtalet avslutade Iran allt stöd till det kurdiska upproret i Irak. Utan iranska militära leveranser, strategiskt djup och logistiskt stöd kollapsade den kurdiska fronten inom några dagar. Det var det mest förödande strategiska nederlaget i modern kurdisk militärhistoria och visade de kurdiska rörelsernas dödliga utsatthet när utländskt stöd dras tillbaka.
Vem var Mustafa Barzani?
Mustafa Barzani (1903–1979) var den dominerande gestalten inom det tjugonde århundradets kurdiska nationalism. Han ledde tre stora uppror mot Iraks regering, var med och grundade Kurdistans demokratiska parti (KDP), var Mahabadrepublikens militäre befälhavare, tillbringade elva år i sovjetisk exil och gjorde ordet peshmerga känt över hela världen. Han dog i Washington, D.C., 1979 sedan hans sista fälttåg kollapsat efter Algeravtalet.
Vad var Mahabadrepubliken?
Mahabadrepubliken (1946) var en kortlivad kurdisk stat i Iranska Kurdistan under president Qazi Muhammad med sovjetiskt stöd. Mustafa Barzani var dess militäre befälhavare. När Sovjetunionen drog sig tillbaka krossade Irans armé republiken. Qazi Muhammad avrättades. Mahabadrepubliken förblir en av de viktigaste symbolerna för kurdisk statsbildning och visar både det kurdiska självstyrets möjligheter och dess skörhet.
Hur stor del av Iraks armé stred mot peshmerga?
Under första irakisk-kurdiska kriget (1961–1970) var omkring åttio procent av Iraks armé engagerad i strid mot kurdiska peshmerga vid konfliktens höjdpunkt. Trots den väldiga insatsen av reguljära militära resurser kunde Iraks regering inte besegra de kurdiska gerillastyrkorna i norra Iraks berg. Kriget slutade i ett militärt dödläge med uppskattade förluster på mellan 75 000 och 105 000.
Referenser
McDowall, David, Kurdernas moderna historia, I.B. Tauris, 2004.
Gunter, Michael, Historisk ordbok över kurderna, Scarecrow Press, 2011.
Lortz, Michael G., Den kurdiska krigartraditionen och peshmergas betydelse, Florida State University, 2005.
Jwaideh, Wadie, Den kurdiska nationella rörelsen: dess ursprung och utveckling, Syracuse University Press, 2006.
O'Ballance, Edgar, Det kurdiska upproret: 1961–1970, Faber and Faber, 1973.