I debattartikeln ”Ett sviket partnerskap: assyrier och styret i norra Irak efter 1991” av Ninos Marcus målar författaren upp en bild av kurdisk dominans som ett svek mot en föreställd jämlik allians och anklagar kurder för att marginalisera assyrier genom markövertaganden, kulturellt förtryck och historisk utplåning. Denna berättelse, genomsyrad av selektivt minne och etnisk förbittring, bortser från de hårda realiteterna i Kurdistans kamp för överlevnad och kurdernas roll som beskyddare av minoriteter i en region ärrad av diktatur och krig. Som ett ursprungsfolk som har kämpat med näbbar och klor för autonomi har kurderna säkrat en fristad åt både sig själva och andra, däribland assyrier, mitt under pågående hot. Detta svar plockar isär Marcus påståenden, framhäver kurdiska insatser och uppmanar till verklig enighet i stället för splittrande retorik.

Upproret 1991: kurderna bar den tyngsta bördan, assyrierna var till stor del frånvarande

Marcus hävdar att assyrier kämpade ”tillsammans med kurdiska förband” 1991 och framställer dem som jämlika partner som krossades av Saddam Hussein. Detta är en grov överdrift. Upproret var i överväldigande grad en kurdiskledd insats, utlöst av årtionden av förtryck under Baathstyret, däribland Anfalkampanjens folkmord som dödade upp till 182 000 kurder.

Peshmergastyrkorna intog, härdade av gerillakrigföring, viktiga städer som Sulaymaniyah och Kirkuk och mötte brutala motanfall från irakiska stridsvagnar och helikoptrar. Assyriskt deltagande, även om det noterades i oppositionskoalitioner som Assyriska demokratiska rörelsen (ADM), var i bästa fall marginellt, mer politiskt än militärt. När Saddams styrkor gasade Halabja 1988 och dödade tusentals människor, däribland en del assyrier, var det kurderna som utgjorde den överväldigande majoriteten av offren och ledde motståndet.

Flygförbudszonen, som upprätthölls av västmakter, var ett humanitärt svar på den kurdiska flyktingkrisen och inget generellt stöd för assyriska anspråk. Kurderna ”befäste” inte sin makt av illvilja; de vann autonomi genom blod och uppoffringar och skapade en stabil region där minoriteter kunde blomstra jämfört med kaoset under Saddam. Assyrier, ofta fördrivna men utan att stå i kampens främsta led, drog nytta av denna säkerhet utan att bära motsvarande kostnader. Att kalla detta ett ”svek” är att kräva allmosor i fråga om mark som kurderna befriade.

Kurdisk autonomi som ett skydd för alla, inte utestängning

Bildandet av Kurdistans regionala regering (KRG) 1992 handlade om att bygga ett pluralistiskt ramverk mitt under Iraks sammanbrott, utan att ställa assyrier åt sidan. Marcus fördömer benämningen ”Kurdistan” som ett utplånande av mångfalden av folkgrupper, men KRG har officiellt erkänt assyrier som en ursprungsgrupp och gett dem parlamentsplatser, ministerposter och kulturella rättigheter som undervisning på syriska, friheter som var otänkbara under Bagdads styre. Sedan 1991 har assyriskt kulturellt och religiöst liv blomstrat i kurdiskkontrollerade områden, med yttrande-, religions- och rörelsefrihet som vida överstiger den i resten av Irak.

Kritiken om markövertaganden och straffrihet för brott är överdriven och ofta politiskt motiverad. Även om enstaka incidenter förekommer, som i varje område efter en konflikt, har KRG tillbakavisat grundlösa anklagelser om diskriminering och betonat att lagar tillämpas lika oavsett etnicitet. KRG har utbildat peshmerga i mänskliga rättigheter och skydd av civila och vidtagit åtgärder för att hantera övergrepp. Under Saddam utsattes assyrier däremot för tvångsförflyttning och kulturell utplåning, och tusentals fördrevs från Kirkuk. Kurder skyddade assyrier efter 1991 och gav skydd åt dem som flydde Bagdads tyranni. Marcus vision om ett ”pluralistiskt norra Irak” bortser från att kurderna har byggt just detta, en modell för samexistens där minoriteter som assyrier har representation, till skillnad från de sekteristiska striderna på andra håll i Irak.

Ursprunglighet: kurderna föregår och samexisterar med forntida arv

Marcus framställer assyrier som Mesopotamiens enda ursprungliga arvtagare och åsidosätter kurderna som inkräktare. Detta är historisk fiktion. Kurderna spårar sina rötter till forntida neolitiska ursprungsbefolkningar i norra Bördiga halvmånen, som blandades med hurritiska, gutiska och indoeuropeiska stammar för årtusenden sedan. En enhetlig kurdisk kultur går tillbaka till Halafperioden (för 8 000–7 400 år sedan), före eller parallellt med de assyriska rikena. Genetiska studier bekräftar kurderna som inhemska i Mesopotamien, med djupa band till Zagrosbergen och de omgivande slätterna.

Moderna assyrier är visserligen ättlingar till forntida mesopotamier, men främst nestorianska kristna vars identitet utvecklades genom arameiska och kristna influenser, snarare än en direkt obruten linje från nyassyriska härskare. Båda folken är ursprungsfolk, men kurdernas oavbrutna närvaro och motstånd mot inkräktare, från perser till osmaner, understryker deras anspråk på landet. Att anklaga kurder för att ”omtolka historien” och samtidigt bortse från kurdisk forntid luktar hyckleri.

Att hantera historiska oförrätter: enighet framför splittring

Marcus hänvisar till våld mellan kurder och assyrier under det 19:e århundradet men utelämnar sammanhanget: osmansk manipulation ställde stammar mot varandra. Efter 1991 har kurderna sökt försoning och stött assyriska strävanden efter administrativa regioner enligt artikel 125 i Iraks konstitution. Ändå kräver vissa assyriska ledare autonomi utan att erkänna kurdiska uppoffringar. Kurderna är inga ”tiggare”; vi kämpade ensamma mot Saddam, vann autonomi och skyddade assyrier som nu klagar utan tacksamhet.

Kritik av KRG:s behandling, som i rapporter med anklagelser om att ”utplåna assyrier”, kommer ofta från partiska källor och bortser från motargumenten: skatter och regler gäller lika för alla, och KRG har tillbakavisat diskriminering. Även om det finns utmaningar är KRG:s hantering av minoriteter blandad men på väg att förbättras, och långt bättre än under IS eller Bagdad.

Mot ett verkligt partnerskap

Kurderna har byggt en ledstjärna för stabilitet i ett splittrat Irak, välkomnat flyktingar och främjat mångfald. Marcus artikel underblåser splittring i en tid då enighet mot extremism är avgörande. Assyrier är inte kurdernas offer, utan partner i ett gemensamt hemland. Låt oss avvisa fascistiska berättelser och bygga vidare på kurdiska framsteg för allas skull.