I det dystra politiska landskapet i den tidiga turkiska republiken, där kurdisk politisk organisering systematiskt avvecklades och löftena från frihetskriget metodiskt bröts, samlades en liten krets kurdiska officerare och intellektuella 1923 för att bilda Azadi — Frihet. Det var den turkiska republiktidens första underjordiska kurdiska nationalistiska organisation, ett hemligt sällskap av militärer som tjänat den stat som nu förnekade deras folks existens. I centrum stod Halid Beg Cibran — en kurdisk officer med stambakgrund från Muşregionen i östra Anatolien som bättre än de flesta förstod att frihetskrigets löften inte skulle infrias. Han hängdes 1925 innan organisationen han bidrog till att bygga kunde visa hela sin potential. Men nätverket han skapade och upproret som delvis växte ur det satte i gång följder som den turkiska staten skulle kämpa med att begränsa under resten av det tjugonde århundradet.

Innehåll

1. Del 1: Cibranstammen och den kurdiska militärtraditionen

2. Del 2: från osmansk officer till kurdisk nationalist

3. Del 3: frihetskriget — en kurd som strider för Turkiet

4. Del 4: Azadis födelse — den första kurdiska underjordiska rörelsen

5. Del 5: nätverket — officerare, shejker och motståndets struktur

6. Del 6: Sheikh Said och upproret 1925

7. Del 7: gripande, rättegång och Östra självständighetsdomstolen

8. Del 8: galgen — en död som gav genklang

9. Del 9: arv — soldaten som tände elden

10. Kronologi över Halid Beg Cibran

Del 1: Cibranstammen och den kurdiska militärtraditionen

Cibran — även skrivet Jibranlı eller Jibranli — var ett kurdiskt stamförbund med bas i Muşregionen i östra Anatolien, inom dagens turkiska Muşprovins. Muşregionen hade länge varit del av den kurdiska höglandsvärlden: ett landskap av högplatåer och bergsdalar som burit upp kurdiskt stamsamhälle under århundraden av osmanskt styre. Cibran hade etablerat sig som en militärt kapabel och politiskt betydelsefull regional kraft, med tradition av tjänst i det osmanska irreguljära kavalleriet — de Hamidiyeregementen som sultan Abdülhamid II grundade på 1890-talet för att pacificera östgränsen.

Det var in i denna krigartradition Halid Beg föddes 1882. Han växte upp i ett stamsamhälle som värderade militär skicklighet, med erfarenhet av irreguljär krigföring och den komplexa politik av lojalitet och motstånd som präglade kurdernas relation till den osmanska staten. Familjens ställning inom Cibran gav honom både sociala förbindelser och den kulturella fostran som skulle forma karriären. Han var ingen stadsintellektuell som nådde nationalismen genom böcker; han var en stamledare som nådde den genom erfarenheten av att styra människor som systematiskt marginaliserades av den stat de tjänat.

Del 2: från osmansk officer till kurdisk nationalist

Halid Beg Cibran gick in i det osmanska militära utbildningssystemet och blev officer. Han utbildades vid osmanska militärskolor och tjänstgjorde i officerskåren under det sena Osmanska riket, där han tillägnade sig yrkeskunskaper och institutionella förbindelser som senare skulle göra honom till en effektiv organisatör av underjordiskt motstånd.

Förvandlingen från osmansk officer till kurdisk nationalist var gradvis och formades av det tidiga tjugonde århundradets politiska omvälvningar. Ungturkiska revolutionen 1908, Balkankrigen, första världskriget och Osmanska rikets efterföljande sammanbrott bidrog alla till kurdiska officerares djupare medvetenhet om klyftan mellan den osmanska patriotismens inkluderande retorik och den alltmer utestängande nationalism som omformade staten. Vid tiden för turkiska frihetskriget hade Halid Beg utvecklat ett politiskt medvetande som skilde mellan skyldigheten att motstå de allierades ockupation och förväntan på kurdiska rättigheter inom varje ny stat som uppstod ur konflikten.

Del 3: frihetskriget — en kurd som strider för Turkiet

Liksom många kurdiska officerare i hans generation anslöt sig Halid Beg Cibran till det turkiska nationalistiska motståndet under frihetskriget. Den kemalistiska rörelsens tidiga retorik lovade uttryckligen kurdiskt deltagande i en stat som respekterade kurdisk identitet. För kurdiska officerare som tjänat Osmanska riket hela karriären var utsikten till en reformerad turkisk-kurdisk politisk ram att föredra framför alternativet: ockupation av grekiska, armeniska eller europeiska styrkor.

Halid Beg tjänstgjorde med nationaliststyrkorna och vann samtidas respekt som kompetent befälhavare. Stambanden i Muşregionen gjorde honom till en effektiv mobiliserare av kurdiska irreguljära styrkor till stöd för det nationella motståndet. Efter den turkiska segern och republikens grundande 1923 väntade han sig att krigstidens löften om kurdiskt deltagande och autonomi skulle hållas. När det blev tydligt att de inte skulle infrias — att den nya republiken snabbt gick mot en centraliserad turkisk nationalism utan plats för kurdisk identitet — svarade han med att organisera motstånd.

Del 4: Azadis födelse — den första kurdiska underjordiska rörelsen

Azadi — det kurdiska ordet för frihet — grundades 1923, samma år som den turkiska republiken. Det var en hemlig organisation, främst byggd ur nätverket av kurdiska officerare som tjänat i frihetskriget och nu oroat såg den kemalistiska staten systematiskt avveckla de institutioner som möjliggjort kurdiskt kulturellt och politiskt liv inom den osmanska ramen.

Azadis grundande innebar en kvalitativ förändring i den kurdiska motståndspolitiken. Tidigare kurdiska revolter hade haft stamprägel eller religiös karaktär — en hövdings resning, ett uppror inspirerat av en shejk. Azadi var annorlunda: en politisk organisation med program, ledningsstruktur och strategi. Medlemmarna var utbildade män — officerare, yrkesutövare och intellektuella — som förstod både motståndets militära sidor och det politiska sammanhang där ett uppror måste verka. Halid Beg Cibran var central för grundandet och rekryteringen av de militärer som gav organisationen dess hemliga styrka.

Del 5: nätverket — officerare, shejker och motståndets struktur

Det politiskt geniala i Azadis organisationsstrategi var insikten om att framgångsrikt motstånd krävde samordning mellan två skilda samhällskrafter: kurdiska officerare som gav teknisk kompetens och institutionella nätverk och kurdiska religiösa ledare — Naqshbandiordens sufiska shejker som hade stam- och landsbygdsbefolkningens lojalitet. Ingen kraft räckte ensam. Officerarna hade kunskaper och förbindelser men begränsad förmåga att mobilisera folket. Shejkerna hade stora anhängarskaror men begränsad organisatorisk och militär sakkunskap.

Azadi byggde broar mellan nätverken. Den avgörande kontakten var Sheikh Said av Piran — en naqshbandisk shejk med enormt följe över ett stort område i östra Anatolien. Sheikh Said gav den religiösa legitimitet och folkliga mobiliseringsförmåga Azadi behövde; Azadi gav det politiska program och den militära organisation shejkens rörelse behövde. När upproret kom skulle det bära Sheikh Saids namn — men den organisatoriska infrastrukturen bakom det var till stor del Azadis verk.

Del 6: Sheikh Said och upproret 1925

Sheikh Saidupproret bröt ut i februari 1925, tidigare än planerat och utan de fullständiga organisatoriska förberedelser Azadi hade tänkt sig. Den omedelbara utlösaren var en händelse i byn Piran där soldater försökte gripa flera Azadimedlemmar; konfrontationen växte snabbt till öppet uppror. Sheikh Said tog ledningen.

Upproret spreds oväntat snabbt över ett stort område i sydöstra Anatolien, med stamstyrkor som anslöt sig i region efter region. På sin höjdpunkt kontrollerade rebellerna betydande territorium och utmanade på allvar den turkiska statsmakten i öster. Men det militära underläget var svårt: den turkiska armén mobiliserade snabbt mot resningen. Upproret slogs ned inom två månader. Sheikh Said greps i april 1925. Halid Beg Cibran var bland dem som greps i den efterföljande vågen av gripanden av Azadiledare.

Del 7: gripande, rättegång och Östra självständighetsdomstolen

Den turkiska regeringen svarade på upproret med en hårdhet långt utöver militärt undertryckande. Lagen om upprätthållande av ordningen, antagen i mars 1925, gav regeringen omfattande befogenheter att gripa, ställa inför rätta och avrätta alla som ansågs hota den allmänna ordningen — och tillämpades brett mot kurdiska politiska gestalter från hela skalan.

Halid Beg Cibran ställdes inför Östra självständighetsdomstolen tillsammans med Sheikh Said och andra upprorsledare. Domstolen var ett politiskt instrument avsett att undanröja den kurdiska nationella rörelsens ledning snarare än ett oberoende rättsorgan. Förfarandet var summariskt och utfallet förutbestämt. Halid Beg dömdes till döden.

Del 8: galgen — en död som gav genklang

Halid Beg Cibran hängdes i Diyarbakır den 28 juni 1925 tillsammans med Sheikh Said och fyrtiofem andra dömda män. Han var fyrtiotre år. Den tradition av kurdisk politisk organisering som Azadi representerade dog aldrig, och upproret 1925 skapade ett prejudikat för kurdiskt motstånd som följande årtionden upprepade gånger skulle bygga vidare på.

Del 9: arv — soldaten som tände elden

Halid Beg Cibrans plats i kurdisk historia vilar på två bedrifter. För det första var han Azadis främste grundare — den första moderna kurdiska politiska organisationen som verkade i hemlighet inom den turkiska staten. För det andra var han genom Azadis förbindelse med Sheikh Said en av arkitekterna bakom upproret 1925 — händelsen som etablerade det mönster av kurdisk-turkisk konfrontation som skulle prägla politiken i östra Anatolien under resten av det tjugonde århundradet.

Ingen av bedrifterna gav honom seger under livstiden. Azadi förstördes och ledningen hängdes eller förvisades. Den kemalistiska staten använde upproret för att rättfärdiga en omfattande politik av kurdiskt kulturförtryck — förbjöd kurdiska språket, stängde kurdiska föreningar och deporterade kurdiska ledare till västra Anatolien. Men historien mäts även på längre sikt. Varje senare generation av kurdiska politiska ledare i Turkiet har verkat i det utrymme Azadi öppnade, och elden som tändes 1923 har aldrig slocknat helt.

Kronologi över Halid Beg Cibran

1882 — Föds inom Cibranstammens ledarskikt i Muşregionen i östra Anatolien.

1919–1922 — Turkiska frihetskriget; tjänstgör med kemalistiska nationaliststyrkor.

1923 — Är med och grundar Azadi — den första moderna underjordiska kurdiska politiska organisationen i den turkiska republiken.

Februari 1925 — Sheikh Saidupproret bryter ut i förtid.

28 juni 1925 — Avrättas genom hängning i Diyarbakır tillsammans med Sheikh Said och fyrtiofem andra.

Referenser

1. Olson, Robert. Den kurdiska nationalismens framväxt och Sheikh Saidupproret. University of Texas Press, 1989.

2. McDowall, David. En modern historia om kurderna. I.B. Tauris, 1996.

3. Jwaideh, Wadie. Den kurdiska nationella rörelsen. Syracuse University Press, 2006.

4. Bruinessen, Martin van. Agha, shejk och stat. Zed Books, 1992.

5. Zürcher, Erik-Jan. Turkiet: en modern historia. I.B. Tauris, 1993.

6. White, Paul J. Primitiva rebeller eller revolutionära moderniserare? Zed Books, 2000.

7. Beşikçi, İsmail. Östra Anatoliens samhällsordning. Yurt Yayınları, Ankara, 1969.

8. Bozarslan, Hamit. Våld i Mellanöstern. Markus Wiener, 2004.

Vanliga frågor

Vem var Halid Beg Cibran?

Halid Beg Cibran (1882–1925) var en kurdisk stamledare och osmansk officer från Cibranstammen i Muşregionen. Han betraktas som främste grundare av Azadi (Frihet) — den första moderna underjordiska kurdiska politiska organisationen i den turkiska republiken — och var en viktig arkitekt bakom Sheikh Saidupproret 1925. Han avrättades av den turkiska staten vid 43 års ålder.

Vad var Azadi?

Azadi, grundat 1923, var den första moderna kurdiska politiska organisationen som verkade i hemlighet inom den turkiska republiken. Till skillnad från tidigare kurdiska revolter med stamprägel eller religiös karaktär var Azadi en strukturerad politisk organisation främst uppbyggd av kurdiska officerare.

Vad var Sheikh Saidupproret?

Sheikh Saidupproret (februari–april 1925) var det första stora kurdiska upproret mot den turkiska republiken. Under ledning av Sheikh Said av Piran och med stöd av Azadinätverket spreds det över sydöstra Anatolien innan det undertrycktes genom massavrättningar och omfattande kurdiskt kulturförtryck.