Rewas: vild rabarber i Kurdistans berg om våren
Rewas är de kurdiska bergens vilda rabarber – en tjockstjälkig, syrlig, djupt sur växt som tränger upp genom Zagros och Taurus steniga sluttningar varje vår och genast äts. Inte tillagas. Äts: rå, på plats, med stjälken avbruten och doppad i salt eller gniden med sumak, med en syra så skarp och uppfriskande att ögonen tåras och munnen vattnas. Det är maten för barn som springer på sluttningen i maj, för herdar på zozan och för alla som vandrat i de kurdiska bergen på våren och stött på rewas breda, skrynkliga blad som tränger upp mellan stenarna. Rewas har en plats i kurdisk kultur som går bortom smaken. I många delar av Kurdistan kallas den ”den kurdiska bananen” eller ”alpbananen” – ett namn som säger allt om hur älskad växten är och hur den äts: precis som du skulle bryta av en banan bryter du av en stjälk rewas och äter medan du går. Den är bergets godis, vårens vilda sura godsak och ett kurdiskt barns första smak av årets nya grönska. Den har också länge haft medicinskt anseende: vitaminrik och uppskattad som stärkande medel för matsmältningen anses rewas vara bra för både kroppen och smaklökarna, en av växterna där njutning och medicin överlappar. Det här är seriens etthundrasjuttonde artikel och den sjätte medlemmen i samlingen av plockade vilda växter – efter kenger, kepari, tareh, avelik och sirmo. Vild rabarber växer över hela Zagros, Kaukasus och bergen i Iran och Turkiet och är känd och äten av många folk. Men rewas är dess kurdiska namn och den kurdiska kärleken till just denna sura stjälk är något alldeles eget.
Viktiga punkter
• Rewas är det kurdiska namnet på vild rabarber (Rheum ribes), plockad på våren från bergssluttningar
• Känd som ”den kurdiska bananen” – äten rå med salt och sumak, bergens sura vårmellanmål
• Tillagas också i en sur gryta med sumak och serveras med ris; stjälkar torkas för vintern
• Uppskattad som medicinskt stärkande vårmedel – vitaminrik efter de långa vintermånaderna
Snabbfakta
Kurdiskt namn: Rewas / revas (rêvas, rêwas, ribêz); turkiska ışgın, persiska rīvās; art Rheum ribes
Var: Steniga högbergssluttningar i Zagros och Taurus, Soranregionen och hela Kurdistan
Säsong: Plockas på våren, främst i maj, när stjälkarna är unga och späda
Äts: Rå med salt och sumak; kokad med sumak och ris; torkad för vintern; medicinskt stärkande medel
I köket och på bergssluttningen
Det mest rättframma sättet att äta rewas kräver inget recept: bryt stjälken från växten, gnid den med eller doppa den i en nypa grovt salt, tillsätt lite sumak om du har och ät. Det är klassikern och inget annat kan mäta sig med den – den råa stjälkens skarpa knäck, den flödande syran och saltet som bryter igenom och lockar fram sötman under. Så god är den att i stora delar av Kurdistan kommer rewas sällan hem från berget; den äts där den hittas, av den som hittat den. När stjälkarna når köket är de två huvudsakliga användningarna gryta och konservering. Till grytan skärs stjälkarna och sjuds med sumakvatten, lök och lamm, samma teknik som serien följt genom Kurdistans stora sura rätter, och serveras med plough-ris eller ångat vete som suger upp den skarpa såsen. För konserveringen skalas stjälkarna och soltorkas, så att lite av vårens syra kan smaksätta rätter under höst och vinter. Rewas uppskattas också som medicin: den är rik på A-, B- och C-vitamin – näringsämnen som en kropp med låga nivåer efter en vinter av konserverad mat verkligen behöver – och tas traditionellt för att förbättra matsmältningen och återställa styrkan. Det är växten där det stärkande medlet och godsaken är samma sak.
Alpbananen
Smeknamnet kurdisk banan är inget skämt. Det är ett uttryck för tillgivenhet från ett folk för vilket växten är alldeles särskild – tillgänglig på varje berg, fri att ta, given till barn som godsak, hemburen av växtsamlare som basvara och invävd i Kurdistans vårföreställningar som jordgubbar i en engelsk juni. Serien har samlat den kurdiska vårens vilda växter i många artiklar nu, från den tistellika kenger till den lilla skarpa kaprisen kepari, från det citronlika skräppbladet avelik till sirmos starka vitlök. Rewas är den sura, den du äter rå medan du går, växten som mest direkt uttrycker den kurdiska kärleken till skärpa och syra som löper genom tirşik, meftûne och tirşîburken. En vårmorgon i de kurdiska bergen är: salt i ena fickan, en stjälk rewas i handen, syran som får dig att kisa och allting som smakar levande igen efter den långa vintern. En ärlig anmärkning: vild Rheum ribes växer över hela Zagros, och stjälkarna äts och älskas också i Iran och andra delar av regionen – serien har redan behandlat den persiska rabarbergrytan i en egen artikel. Traditionen att äta den rå som mellanmål, smeknamnet kurdisk banan och själva namnet rewas är de särskilt kurdiska sidorna av växtens historia. Och en mörkare sak bör dokumenteras: under senare år har flera kurdiska civila dödats av turkiska flyganfall medan de samlat vilda växter i irakiska Kurdistans berg. Berget som ger rewas är också berget som bombas. För vissa kurder är växtsamling lika mycket en motståndshandling som ett uttryck för aptit.
Vanliga frågor
Vad är rewas?
Rewas (även revas, rêvas, ribêz) är det kurdiska namnet på vild rabarber, särskilt Rheum ribes, en växt med sura stjälkar som växer på steniga bergssluttningar över hela Kurdistan. Den plockas på våren, främst i maj, och äts mest traditionellt rå med salt och sumak som ett skarpt, uppfriskande mellanmål. Den tillagas också i en sur gryta med ris, torkas för vintern och uppskattas som medicinalväxt.
Varför kallas rewas den kurdiska bananen?
På grund av hur den äts och hur älskad den är. Som en banan bryts en stjälk rewas av och äts på plats, utan tillagning eller förberedelser. Smeknamnet – kurdisk banan eller alpbanan – speglar kurdernas kulturella tillgivenhet för växten: vårgodiset som växer fritt på varje berg, äts av både barn och vuxna på sluttningen och är den sura motsvarigheten till den söta frukt som låglandet kan ge.
Är rewas enbart kurdisk?
Växten växer över hela Zagros och därutöver och äts och älskas också i Iran och andra delar av regionen. Serien gör inte anspråk på rabarbern för kurderna ensamma. Det särskilt kurdiska är namnet rewas, traditionen att äta den rå som vårens första godsak och den kulturella tillgivenhet som gett den namnet ”kurdisk banan” – en växt så central för Kurdistans vårberg att den blivit en del av landskapets identitet.
Avslutning
Rewas är seriens etthundrasjuttonde artikel och den kurdiska vårens syra. Det är stjälken som bryts från sluttningen i maj och äts med salt medan berget fortfarande vaknar – skarp nog att få dig att kisa, fri att ta och älskad nog att bära ett smeknamn. Den ansluter till seriens samling av vilda växter: kenger, kepari, tareh, avelik och sirmo, var och en ett annat sätt för de kurdiska bergen att mätta sitt folk under veckorna innan trädgården kommit igång och förråden börjar sina. Rewas är den sura, den som smakar mest som själva landet. Och berget den växer på är samtidigt ett berg som bombas – så att gå ut i maj och bryta av en stjälk rewas är också på ett stillsamt sätt att insistera på att stanna, äta och vara här. Efter etthundrasjutton artiklar står rewas för den råa njutningen i en sur vårmorgon och den envishet som krävs för att fortsätta hitta mat på ett berg världen fortsätter försöka ta ifrån en.
Referenser och vidare läsning
KurdShop – Rabarber (rewas): ”den kurdiska bananen” och dess plats i kurdisk kultur och hälsa
Kurdish-History.com – Avelik: den plockade skräppbladsväxten i samma vårsamling som rewas
Kurdish-History.com – Sirmo: den vilda vitlöken från samma kurdiska vårplockning