Inledning
I nästan fem århundraden var de områden som i dag utgör Kurdistan den främsta krigsskådeplatsen för den antika världens två största imperier. Från Trajanus invasion av Mesopotamien 115 e.Kr. till kejsar Julianus död vid Tigris stränder 363 e.Kr. utkämpade Rom och Persien en rad förödande krig i de kurdiska högländernas berg, floddalar och fästningsstäder. Namnen som ekar genom dessa fälttåg – Nisibis, Singara, Bezabde, Amida – är namn på platser i dagens sydöstra Turkiet och norra Irak.
Dessa krig hade enorm betydelse för de folk som levde i konfliktområdet. De var inga passiva åskådare; de bemannade fästningarnas garnisoner, tjänade som hjälptrupper på båda sidor, byggde försvarsmurarna och drabbades av följderna när städer bytte herrar. Den romersk-sasaniska gränsen gick rakt genom Gordyene och Zabdicene – samma höglandsregioner som hade varit karduchernas hem sex århundraden tidigare och senare skulle bli de kurdiska emiratens kärnområde. Denna artikel följer de viktigaste fälttågen som gjorde de kurdiska högländerna till det territorium som det streds mest om i antiken.
Innehåll
De kurdiska högländerna som imperiegräns
Trajanus invasion av Mesopotamien (115–117 e.Kr.)
Sasanidernas uppgång och Ardashirs fälttåg
Shapur II och kriget om Nisibis (337–361 e.Kr.)
Belägringarna av Singara och Bezabde (360 e.Kr.)
Julianus persiska fälttåg och död (363 e.Kr.)
Påverkan på de kurdiska högländerna
Viktiga händelser och tidslinje
De kurdiska högländerna som imperiegräns
Den romersk-persiska gränsen gick genom hjärtat av dagens Kurdistan. De viktiga fästningsstäderna – Nisibis (dagens Nusaybin), Singara (nära dagens Sinjar), Amida (dagens Diyarbakır) och Bezabde (i Zabdicene-/Cizreregionen) – låg alla inom eller intill Gordyene, Zabdicene och övre Tigrisdalen. Det var ingen tillfällighet. Samma geografi som gjorde dessa högländer strategiskt viktiga för assyrierna tusen år tidigare gjorde dem till det ofrånkomliga gränsområdet mellan Rom och Persien.
Bergspassen kontrollerade förbindelserna mellan Mesopotamiens slätter och den iranska högplatån. Övergångarna över Tigris och dess bifloder avgjorde invasionernas och reträtternas vägar. De befästa städer som bevakade dessa övergångar utsattes för belägring efter belägring och växlade mellan imperierna medan lokalbefolkningen fick uthärda förödelsen av århundraden av krig.
Trajanus invasion av Mesopotamien (115–117 e.Kr.)
Det första större romerska fälttåget genom de kurdiska högländerna ägde rum under kejsar Trajanus 115 e.Kr. Efter att ha annekterat Armenien 114 inledde Trajanus en fullskalig invasion av det partiska Mesopotamien. Romerska styrkor intog Nisibis och Singara, kuvade kungariket Adiabene och marscherade längs Tigris för att inta den partiska huvudstaden Ktesifon. Trajanus nådde Persiska viken – längre österut än någon romersk armé någonsin hade trängt fram.
Trajanus framryckning gick rakt genom Gordyene och Adiabene – samma regioner som hade varit hem för karducherna och kungariket Gordyene. Området kring Singara befästes som en ny gräns, och vägar byggdes genom höglandsområdena för att stödja den romerska militära närvaron. Men Trajanus erövringar visade sig ohållbara. Uppror bröt ut bakom hans framryckning, och när Trajanus dog 117 e.Kr. övergav hans efterträdare Hadrianus större delen av erövringarna i öster och drog tillbaka gränsen till Eufrat.
Sasanidernas uppgång och Ardashirs fälttåg
År 224 e.Kr. störtade Ardashir I den partiska dynastin och grundade det sasaniska riket – en mycket mer centraliserad och aggressiv persisk stat än föregångaren. Ardashir och hans son Shapur I inledde omedelbart fälttåg för att ställa höglandsområdena i Zagros och övre Mesopotamien under direkt sasanisk kontroll. De kurdiska högländerna, som hade behållit varierande grader av självstyre inom det lösare partiska systemet, mötte nu ett persiskt imperium som var fast beslutet att undanröja självständiga maktcentrum i högländerna.
De romersk-sasaniska krig som följde var intensivare och mer förödande än de romersk-partiska konflikterna hade varit. Sasaniderna hade större militär förmåga än parterna, med professionell belägringsförmåga, bepansrat kavalleri och krigselefanter. De kurdiska högländerna blev en ständig krigszon, där båda imperierna upprätthöll kedjor av fästningar och garnisonsstäder över hela övre Tigrisdalen.
Shapur II och kriget om Nisibis (337–361 e.Kr.)
Den mest utdragna krigsperioden i de kurdiska högländerna inföll under den sasaniske kungen Shapur II:s regeringstid (309–379 e.Kr.). Med början 337 e.Kr. inledde Shapur en rad fälttåg mot romarnas östra gräns som pågick i över två årtionden. Kriget präglades främst av belägringskrigföring – Shapur belägrade den stora fästningsstaden Nisibis tre gånger utan att inta den, medan båda sidor stred om kontrollen över de mindre fästningar och garnisonsstäder som låg utspridda över övre Tigrisdalen.
Slaget vid Singara 344 e.Kr. var det enda större fältslaget under kriget om Nisibis som det finns bevarade detaljerade skildringar av. Romerska och sasaniska styrkor drabbade samman nära fästningen Singara i det som i dag är Sinjardistriktet i norra Irak. Båda sidor led stora förluster och utgången var oavgjord. Den sasaniske prinsen Narseh dödades i striderna. Krigets mönster var fastlagt: ingen sida kunde nå ett avgörande genombrott, och striderna malde vidare år efter år i de kurdiska högländernas berg och floddalar.
Belägringarna av Singara och Bezabde (360 e.Kr.)
Efter en lugnare period på 350-talet, då Shapur bekämpade nomadiska inkräktare vid Persiens östra gräns, återvände han till den romerska fronten 359 med förnyad kraft. Det året intog han den stora fästningen Amida (dagens Diyarbakır) efter en brutal belägring i 73 dagar. År 360 intog Shapur både Singara och Bezabde – två av romarnas viktigaste gränsfästningar i de kurdiska högländerna.
Belägringen av Bezabde är särskilt betydelsefull för kurdisk historisk geografi. Bezabde låg i Zabdicene – regionen alldeles intill Gordyene, i det som nu är Cizreområdet i provinsen Şırnak. Tre romerska legioner och lokala bågskyttar försvarade fästningen, men Shapurs armé – som omfattade chionitiska, albanska och segestanska hjälptrupper med krigselefanter – övermannade försvararna. Den romerske kejsaren Constantius II försökte därefter återta Bezabde men misslyckades, vilket innebar att Shapur behöll kontrollen över viktiga ställningar längs det kurdiska gränsområdet.
Julianus persiska fälttåg och död (363 e.Kr.)
År 363 e.Kr. inledde kejsar Julianus den mest ambitiösa romerska offensiven mot Persien sedan Trajanus. Han samlade en väldig armé och ryckte fram längs Eufrat och vann en taktisk seger i slaget vid Ktesifon utanför den sasaniska huvudstadens murar. Men Julianus kunde inte inta staden och tvingades retirera norrut längs Tigris – tillbaka genom de kurdiska högländerna. Under reträtten, ansatt av sasaniska styrkor, dödades Julianus i slaget vid Samarra.
Julianus efterträdare Jovianus, instängd djupt inne på sasaniskt territorium med en demoraliserad armé, tvingades underteckna ett förödmjukande fredsfördrag. Rom avträdde Nisibis, Singara och territoriet öster om Tigris till Persien – första gången i romersk historia som en regerande kejsare frivilligt hade avträtt territorium. De kurdiska högländerna, som hade ingått i romarnas gränssystem i fyra århundraden, övergick nu definitivt till den persiska sfären. Fästningsstäderna som hade uthärdat belägring efter belägring blev sasaniska besittningar.
Påverkan på de kurdiska högländerna
De romersk-sasaniska krigen formade de kurdiska högländerna på sätt som bestod i århundraden. Fästningsstäderna som byggdes, belägrades, återuppbyggdes och belägrades igen blev de urbana förankringspunkterna för senare kurdiskt politiskt liv. Amida blev Diyarbakır – den största kurdiska staden. Nisibis blev Nusaybin. Den militära infrastrukturen av vägar, fort och garnisonsstäder skapade en ram som senare imperier, däribland araberna och osmanerna, skulle ärva och återanvända.
Den romerske historikern Ammianus Marcellinus, som själv var närvarande under fälttågen på 350- och 360-talen, efterlämnade detaljerade beskrivningar av gränsområdets landskap, städer och folk. Hans skildringar av belägringarna av Amida och Bezabde hör till senantikens mest levande militära texter och beskriver en region som känns igen som Kurdistan – samma berg, samma flodövergångar och samma strategiska pass som skulle avgöra utgången av krig under ytterligare femton århundraden.
Arv
De romersk-sasaniska krigen lade grunden för ett mönster som skulle prägla de kurdiska högländerna under resten av deras historia: Kurdistans territorium som gränsområde mellan konkurrerande imperier, dess folk fångat mellan stormakter och dess städer och pass som föremål för ändlös strategisk konkurrens. Efter Rom och Persien upprepades samma mönster med Bysans och sasaniderna, osmanerna och safaviderna och in i modern tid med Turkiet, Irak, Iran och Syrien.
Fördraget 363 e.Kr., där Rom avträdde det kurdiska gränsområdet till Persien, var en av antikens stora vändpunkter. Det markerade slutet på århundraden av romersk närvaro i övre Tigrisdalen och förde höglandsbefolkningarna in i ett nytt imperiesystem. Men imperier kom och gick. Bergen och människorna som levde där bestod.
Viktiga händelser och tidslinje
115 e.Kr. – Trajanus invaderar det partiska Mesopotamien; intar Nisibis, Singara och Adiabene; når Persiska viken
117 e.Kr. – Trajanus dör; Hadrianus överger större delen av erövringarna i öster
224 e.Kr. – Ardashir I störtar parterna; grundar det sasaniska riket och inleder centraliseringen av de kurdiska högländerna
337 e.Kr. – Shapur II inleder kriget om Nisibis mot Rom; början på årtionden av krig i de kurdiska högländerna
344 e.Kr. – Slaget vid Singara mellan Constantius II och Shapur II; stora förluster på båda sidor
359 e.Kr. – Shapur II intar Amida (Diyarbakır) efter en belägring i 73 dagar
360 e.Kr. – Shapur II intar Singara och Bezabde; Constantius II misslyckas med att återta Bezabde
363 e.Kr. – Julianus invaderar Persien; segrar vid Ktesifon men kan inte inta staden; dödas under reträtten i slaget vid Samarra
363 e.Kr. – Fördraget i Dura: Jovianus avträder Nisibis, Singara och territoriet öster om Tigris till Persien; det kurdiska gränsområdet övergår till den sasaniska sfären
Vanliga frågor
Varför utkämpades de romersk-sasaniska krigen i Kurdistan?
De kurdiska högländerna ligger mellan Mesopotamiens slätter och den iranska högplatån och kontrollerar de bergspass och flodövergångar som förband de två imperierna. Fästningsstäderna Nisibis, Singara, Amida och Bezabde bevakade dessa strategiska förbindelseleder. Den som kontrollerade övre Tigrisdalen kontrollerade porten mellan Rom och Persien.
Vilken betydelse hade Julianus död 363 e.Kr.?
Julianus död under reträtten från Persien ledde till det förödmjukande fördraget i Dura, där Rom avträdde Nisibis, Singara och territoriet öster om Tigris till det sasaniska riket. Det var första gången som en romersk kejsare frivilligt hade avträtt territorium. De kurdiska högländerna övergick från den romerska till den persiska inflytandesfären.
Var låg Bezabde?
Bezabde var en romersk fästningsstad i regionen Zabdicene, intill Gordyene, i det som i dag är Cizreområdet i provinsen Şırnak i sydöstra Turkiet. Den belägrades två gånger 360 e.Kr. – först intogs den av Shapur II, därefter belägrades den utan framgång av Constantius II i ett försök att återta den. Den romerske historikern Ammianus Marcellinus beskrev båda belägringarna i detalj.
Referenser och vidare läsning
Ammianus Marcellinus – Verket Res Gestae (ögonvittnesskildringar av belägringarna av Amida och Bezabde)
Dodgeon, M.H. och Lieu, S.N.C. – Verket The Roman Eastern Frontier and the Persian Wars (AD 226–363), Routledge, 2002
Encyclopaedia Britannica – Trajanus: Militära fälttåg
Daryaee, T. – Shapur II, i Encyclopaedia Iranica
Syvanne, I. – Verket Military History of Late Rome 284–361, Pen and Sword, 2015
Maksymiuk, K. – Verket Geography of Roman-Iranian Wars: Military Operations of Rome and Sasanian Iran, 2019
Marciak, M. – Verket Sophene, Gordyene, and Adiabene: Three Regna Minora of Northern Mesopotamia, Brill, 2017