Inledning
Om någon röst förde den kurdiska dengbejkonsten in i modern tid var det Sakiros. Han föddes som Sakir Deniz i Serhadregionens högland och blev det tjugonde århundradets mest hyllade kurdiske bard, hedrad av sitt folk som Sahe Dengbejan, dengbejernas kung, den titel som en gång gavs åt den legendariske Evdale Zeynike själv. Hans mäktiga röst, som kunde sjunga i timmar och till och med dagar utan uppehåll, blev för miljoner kurder själva ljudet av deras språk och minne.
Sakiros liv sträckte sig över ett hårt och omvälvande århundrade. Hans familj upplevde fördrivning och landsflykt; han själv sändes som ung man i en lång inre förvisning; och han sjöng sina sånger under en tid då offentligt bruk av kurdiska var förbjudet, så att hans inspelningar måste göras och spridas i hemlighet. Att hans konst alls överlevde och nådde hela den kurdiska världen vittnar om hans geni och hängivenheten hos dem som värdesatte hans röst.
Han står i slutet av en lång kedja av mästare, arvtagaren till en tradition som förts vidare från lärare till elev genom generationerna, och han bar detta arv troget till livets slut. Ändå dog han i fattigdom och besvikelse, med känslan att hans folk inte hade värdesatt sina dengbejer som de borde. Hans berättelse rymmer därför både ära och sorg: berättelsen om sin tids största röst och om den försummelse som skuggade dess sista år.
Innehåll
Debatter och missuppfattningar
Vem var Sakiro?
Sakiro, född Sakir Deniz och med levnadsåren 1936 till 1996, var det tjugonde århundradets mest berömde kurdiske dengbej, en sångare från Serhads högland som hyllades för sin mäktiga röst och stora repertoar av kilam. Som elev till mästardengbejen Resoye Gopala, och genom honom arvtagare till Evdale Zeynikes tradition, bar han hundratals sånger om kärlek, historia och sorg och höll den kurdiska muntliga kulturen levande genom en tid av förvisning och förbud mot kurdiska. Hedrad som dengbejernas kung är han en av den kurdiska musikens mest framstående gestalter.
Dengbejernas kung
Bland kurderna är Sakiro känd under en rad hedersnamn som fångar hans storhet. Han är Sahe Dengbejan, dengbejernas kung eller shah; han är Kewe Ribat, Ribats rapphöna, en hyllning till röstens skönhet; och han är Sakire Mezin, Sakiro den store. Dessa titlar placerar honom på själva höjden av hans konst, den moderna tidens främste dengbej och den måttstock mot vilken andra mäts.
Genom att bära titeln dengbejernas kung tog Sakiro upp ett namn som hade tillhört den legendariske Evdale Zeynike, Serhadtraditionens grundare ett århundrade före honom. Det var ett passande arv, för Sakiro var i verklig och spårbar mening denna traditions arvtagare, och för det tjugonde århundradet blev han vad Evdale Zeynike hade varit för det nittonde: sin tids största röst, sångaren hos vilken hela dengbejkonsten fann sitt fullaste uttryck. Där Evdale Zeynike var kung i sammankomstens och hovets gamla värld var Sakiro kung i kassettens och radions nya värld.
Viktiga slutsatser
Sakiro, född Sakir Deniz, var det tjugonde århundradets mest berömde kurdiske dengbej.
Han hedrades som Sahe Dengbejan, dengbejernas kung.
Han studerade hos mästaren Resoye Gopala, en arvtagare till Evdale Zeynikes tradition.
Hans familj präglades av fördrivning, och han förvisades till Adana 1959.
Han spelade in omkring 65 kassetter under åren då kurdiska var förbjudet.
Han dog i fattigdom i Izmir 1996 och kände sig försummad av sitt folk.
Snabbfakta
Namn: Sakiro (född Sakir Deniz); även Sakire Mezin, Sakiro den store
Levnadsår: 1936 till 1996 (vissa skildringar anger 1931 som födelseår)
Född: I en by i Eleskirtdistriktet i Agri, i Serhadregionen
Typ: Dengbej, kurdisk bard och sångare av kilam
Titlar: Sahe Dengbejan, dengbejernas kung; Kewe Ribat, rapphönan
Lärare: Elev till mästardengbejen Resoye Gopala
Traditionslinje: Reso var själv elev till Evdale Zeynike
Röst: Berömd för att sjunga i timmar utan uppehåll, i en hög och kraftfull stil
Inspelningar: Omkring 65 kassetter, spridda under åren med språkförbud
Död: I Izmir 1996, i fattigdom; hans grav besöks fortfarande
En familj i landsflykt
Sakiro föddes den tjugofemte december 1936 enligt den vanliga uppgiften, även om vissa säger att han föddes några år tidigare, i en by i Eleskirtdistriktet i Agri, i Serhads högland längst i öster. Han tillbringade en stor del av sin ungdom i den närbelägna byn Cemalverdi, i just det distrikt som förknippas med den store Evdale Zeynike, och där genomsyrades hans uppväxt av dengbejernas sånger. Hans familj tillhörde stamförbundet Zilan, en av regionens stora stamgrupperingar.
Familjens historia präglades av fördrivning och förlust, liksom så många kurdiska familjers historia vid denna tid och på denna plats. Hans förfäder hade ryckts upp och förflyttat sig genom regionens oroliga gränsland, och familjen påverkades djupt av de våldsamma händelser som drabbade Zilandalen omkring 1930, i efterdyningarna av ett av det tidiga tjugonde århundradets stora kurdiska uppror. Sakiro föddes alltså in i en värld av omvälvningar, och erfarenheten av landsflykt och överlevnad som löpte genom hans familjs berättelse skulle också löpa genom hans eget liv och hans sånger.
Förvisningen 1959
Det hårdaste slaget under Sakiros tidiga liv kom 1959, när han var en ung man. Det året sändes han och hela hans familj i inre förvisning, tvångsförflyttade från sitt hemland i höglandet och bosatta långt därifrån i Adanaregionen i söder, som ett led i den politik som då riktades mot vissa kurdiska familjer. Där stannade de i sju långa år, långt från bergen och de gemenskaper som hade gett upphov till deras sånger.
Först 1966 kunde familjen till sist återvända, först till Mus och sedan, två år senare, bosätta sig i Karayazidistriktet i Erzurum. Den långa förvisningen satte spår både i människan och i hans konst och fördjupade den ton av sorg och längtan som löper genom så mycket av dengbejtraditionen. Sakiro kände i sitt eget liv den fördrivning och hemlängtan som de gamla sångerna uttryckte, och denna levda erfarenhet gav hans sång ett djup och en äkthet som lyssnarna kände i varje ton.
Mästartraditionen
Sakiros storhet uppstod inte i isolering; den nådde honom genom en direkt linje av mästare, den levande kedja genom vilken dengbejkonsten fördes vidare. Efter familjens återkomst från förvisningen blev han elev till den berömde dengbejen Resoye Gopala, känd helt enkelt som Dengbej Reso, en av Serhadregionens främsta barder. Reso såg begåvningen hos den unge Sakiro och vårdade den, och Sakiro lärde sig en stor del av sin konst och repertoar av honom.
Reso själv hade stått i samma traditionslinje, för han var arvtagare till traditionen efter Evdale Zeynike, Serhadskolans grundande mästare. Därmed löper en tydlig och vacker förmedlingslinje från Evdale Zeynike under det nittonde århundradet, genom Dengbej Reso, till Sakiro under det tjugonde: mästare till elev, röst till röst, över hundra år. När Sakiro lärde av Reso tillägnade han sig mer än sånger; han tog sin plats i en levande tradition och blev den senaste bäraren av en konst som förts vidare genom generationerna. Han sjöng många av både Resos och Evdale Zeynikes kilam och höll deras röster levande i sin egen.
Rösten
Det som mer än något annat höjde Sakiro över alla hans samtida var hans röst. Det var en röst med enastående kraft och omfång, som kunde hålla höga och klangfulla toner med en klarhet och uthållighet som förbluffade alla som hörde den. Mest berömt är att han kunde sjunga i timme efter timme, och enligt vissa skildringar i dagar, och låta kilam följa på kilam utan paus eller upprepning, en prestation i minne och uthållighet som få sångare i någon tradition kunde mäta sig med.
Han behärskade också en sällsynt och svår sångteknik, ett slags ornamenterad strupsång med karaktäristiska avbrott i andningen, som mycket få dengbejer kunde utföra och som blev ett av hans stils kännetecken. Hans sång tillhörde Serhadhöglandets klassiska stil, utan ackompanjemang av något instrument, den nakna mänskliga rösten som bar hela sångens tyngd och pressade andningens yttersta gränser. I denna avskalade och krävande stil var Sakiro oöverträffad, och hans röst ensam kunde hålla en sammankomst trollbunden genom en lång vinternatt.
Sångerna han bar
Sakiros repertoar var väldig och omfattade hundratals kilam. Han sjöng egna kompositioner, däribland sånger som berörde hans folks historia och lidanden, och en stor mängd kärleks- och bröllopssånger. Han sjöng också traditionens ärvda skatter, Resos och Evdale Zeynikes kilam och kurdernas stora berättande sånger. Genom honom förmedlades dengbejrepertoarens hela värld, kärleksberättelserna och klagosångerna, sångerna om hjältar och historia, däribland stoffet i de stora destanerna såsom Mem u Zin och Siyabend u Xece.
Till hans mest älskade sånger hör kilam vars namn vårdas av dem som älskar kurdisk musik, sånger om kärlek och längtan, fejder och strider och klagosånger över hans folks tragedier, däribland en berömd klagosång över sorgerna i Zilandalen där hans egen familj kom ifrån. Liksom de historiska sångerna om Dimdim bevarade dessa kilam minnet av verkliga händelser och verklig sorg. Genom att bära så många sånger, egna och mästarnas, blev Sakiro ett levande bibliotek över den kurdiska muntliga traditionen, och hans inspelningar förblir en av de rikaste skatter av denna tradition som vi har.
Att sjunga under förbudet
Sakiro utövade sin konst under en svår tid. Under en stor del av hans liv var offentligt bruk av kurdiska förbjudet eller strängt begränsat i Turkiet, där han levde, och att sjunga på kurdiska var att riskera myndigheternas uppmärksamhet. Han hade ingen fri tillgång till kurdiska skivbolag eller radiostationer som Meryem Xan hade haft i Bagdad i ett annat land. I stället måste hans sånger bevaras på andra sätt, i hemlighet.
Medlet var kassettbandet. När ryktet spreds att Sakiro skulle komma till en by gjorde människor sina kassettbandspelare redo, och medan han sjöng spelade de in hans kilam, så att hans röst kunde kopieras och föras från hand till hand genom de kurdiska områdena. På detta sätt framställdes och spreds omkring sextiofem kassetter med hans sånger, ofta i hemlighet, för själva handlingen att spela in och dela kurdiska sånger kunde leda till gripande och straff. Genom denna enkla teknik, och med verklig risk, nådde Sakiros röst hela den kurdiska världen och räddades för framtiden, ungefär som den store Karapete Xacos inspelningar bevarade en annan del av traditionen. För en förbjuden kultur blev kassetten ett redskap för överlevnad.
Bitterhet och försummelse
Trots all berömmelse präglades slutet av Sakiros liv av svårigheter och besvikelse. Han tillbringade sitt sista årtionde i den västliga staden Izmir, långt från sitt hem i höglandet, och dog där 1996 i fattigdom och under svåra omständigheter, sitt folks största röst hänvisad till nöd under sina sista år. Att en så framstående konstnär skulle sluta sitt liv i sådan nöd är ett av de sorgligaste inslagen i hans berättelse.
Under sina sista år blev Sakiro bitter, inte mot världen i stort utan mot sitt eget folk, med känslan att kurderna inte hade värdesatt och skyddat sina dengbejer som de borde. Man minns att han i sin besvikelse sade att andra folk vårdade och hyllade sina stora folksångare och gjorde dem kända i världen, medan kurderna lät sina egna mästare dö i hunger och försummelse, och pekade på sin egen lärares svåra slut. Hur berättigat hans klagomål än var uttryckte det en verklig och smärtsam sanning om dengbejens otrygga liv och skörheten i ett muntligt arv som var beroende av gemenskapens omsorg för att överleva. Han dog med känslan att skatten han bar inte hade hedrats som den förtjänade.
Symbolik och arv
Sakiro har blivit en symbol för det kurdiska minnets och språkets uthållighet genom en tid av förtryck. Under en tid då hans språk var förbjudet och hans folks kultur stod under press sjöng han, och hans röst förde kurdernas historia, sorger och glädjeämnen till lyssnare som inte kunde höra dem någon annanstans. Han står för sångens kraft att hålla en kultur levande när andra kanaler är stängda och för värdigheten i en konst som vägrade låta sig tystas.
Hans arv lever vidare och växer till och med. Hans inspelningar, som en gång delades i hemlighet, värdesätts och studeras nu och fungerar som en skola för dem som vill lära sig dengbejkonsten, liksom han en gång lärde av sina egna mästares inspelningar och levande röster. En stiftelse har inrättats i hans namn för att bevara dengbejkulturen, hans grav i Izmir besöks fortfarande av dem som hedrar honom och det har rests krav på att föra hem hans kvarlevor till Agris högland, som en symbol för att kurderna återtar och vårdar sina kulturella rötter. Efter döden har den heder han kände sig förvägrad i livet börjat återställas.
Sakiro och kurderna
Sakiro har en plats av djup tillgivenhet och vördnad i den kurdiska världen, som den röst som förde dengbejtraditionen genom det tjugonde århundradets svåraste årtionden. För ett folk som framför allt har bevarat sin identitet genom sång, under de långa perioder då andra medel förvägrades dem, var han mer än en underhållare; han var minnets förvaltare, språkets försvarare och en källa till stolthet och tröst. Hans kilam var för otaliga kurdiska familjer det älskade ljudet av deras egen kultur i deras egna hem, förmedlat på kassetterna som bar hans röst. Han står vid sidan av Evdale Zeynike som en av Serhadtraditionens två främsta mästare.
I hans liv samlas många av den moderna kurdiska erfarenhetens stora teman: fördrivningen och landsflykten, förtrycket av språk och kultur, arvets överlevnad mot alla odds och spänningen mellan en konstnärs berömmelse och den försummelse som ändå kunde lämna honom i fattigdom. Att minnas Sakiro är att minnas både en storslagen röst och ett helt kapitel i hans folks historia, och att hedra traditionen han tjänade är att förbli trogen det arv han bar till ett så högt pris.
Debatter och missuppfattningar
Var Sakiro verkligen dengbejernas kung? Titeln är en hedersbetygelse, ett uttryck för den kärlek och uppskattning som omgav honom snarare än någon formell rang. Den hade före honom getts åt den grundande mästaren Evdale Zeynike, och att kalla Sakiro så är att erkänna honom som sin egen tids främste dengbej och arvtagaren till denna stora tradition. Den hedrar hans storhet och är i den meningen helt förtjänt, men bör förstås som en hyllning snarare än en bokstavlig tron.
När föddes han? Det vanliga årtalet är 1936, men vissa skildringar antyder att han kan ha fötts några år tidigare, omkring 1931. Osäkerheten är typisk för gestalter som föddes i landsbygdssamhällen under denna tid, där uppgifter inte alltid registrerades, och ärligast är att helt enkelt notera att det exakta året är osäkert medan hans livs huvudsakliga tidsspann är tydligt.
Var Sakiro en politisk gestalt? Han var först och främst sångare och förvaltare av dengbejtraditionen, snarare än politiker. Men eftersom han sjöng på kurdiska under en tid då språket var förbjudet och eftersom vissa sånger berörde hans folks historia och lidanden fick hans konst oundvikligen en betydelse bortom ren underhållning. Att sjunga sitt förbjudna språk och sitt folks historia var i det sammanhanget en kulturbärande handling med egen tyngd. Det är mest rättvisande att se honom som en konstnär vars trogna utövande av traditionen gav hans verk mening, snarare än som en politisk aktivist; hans sånger var minneshandlingar, och minnet självt hade blivit dyrbart och omstritt.
Närliggande ämnen
Evdale Zeynike: dengbejernas grundande kung, mästaren för den tradition som Sakiro ärvde
Dengbejtraditionen: den kurdiska bardtradition som Sakiro förde in i modern tid
Meryem Xan: den banbrytande sångerska som spelade in under en annan tid och i ett annat land
Filite Quto: den destan som bevarades av Karapete Xaco, en annan stor dengbej
Mem u Zin: den sjungna traditionens stora kurdiska kärleksepos
Cembeli: bergens kärleksepos av det slag som dengbejerna bar vidare
Vanliga frågor
Vem var Sakiro?
Sakiro, född Sakir Deniz och med levnadsåren 1936 till 1996, var det tjugonde århundradets mest berömde kurdiske dengbej, en sångare från Serhads högland känd för sin mäktiga röst och stora repertoar av kilam. Som elev till mästaren Resoye Gopala och arvtagare till Evdale Zeynikes tradition hedrades han som dengbejernas kung och höll den kurdiska sången levande genom förvisning och språkförbudets år.
Varför kallas Sakiro dengbejernas kung?
Titeln Sahe Dengbejan, dengbejernas kung, är en hedersbetygelse som uttrycker den uppskattning han mötte som sin tids främste dengbej. Den hade tidigare getts åt den grundande mästaren Evdale Zeynike, och att använda den om Sakiro erkänner honom som denna traditions arvtagare och det tjugonde århundradets största röst. Det är en hyllning till hans storhet snarare än en formell rang.
Vem var Sakiros lärare?
Sakiro studerade hos den berömde dengbejen Resoye Gopala, känd som Dengbej Reso, en av Serhadregionens stora barder, efter att hans familj återvänt från förvisningen på 1960-talet. Reso var själv arvtagare till Evdale Zeynikes tradition, så att Sakiro stod i en direkt linje av mästare som sträckte sig tillbaka genom det nittonde århundradet.
Varför förvisades Sakiro?
År 1959 sändes Sakiro och hela hans familj i inre förvisning till Adanaregionen som ett led i den politik som då riktades mot vissa kurdiska familjer, långt från deras hem i höglandet. De stannade där i sju år innan de fick återvända 1966. Erfarenheten av förvisning och hemlängtan satte djupa spår både i hans liv och i hans sång.
Hur bevarades Sakiros sånger?
Eftersom offentligt bruk av kurdiska var förbjudet i Turkiet under hans liv kunde Sakiros sånger inte ges ut genom vanliga kanaler. I stället spelade människor in hans kilam på kassettband när han uppträdde, ofta i hemlighet, och dessa kassetter, omkring sextiofem till antalet, kopierades och delades i hela den kurdiska världen med verklig risk, vilket bevarade hans röst för framtiden.
Hur dog Sakiro?
Sakiro tillbringade sitt sista årtionde i Izmir och dog där 1996 i fattigdom och svårigheter. Under sina sista år blev han bitter och kände att kurderna inte hade värdesatt och skyddat sina dengbejer som andra folk vårdade sina stora sångare. Han dog besviken, även om hans anseende och den heder han förtjänar har vuxit mycket sedan hans död.
Referenser och vidare läsning
Stiftelsen Dengbej Sakiro och dengbejkulturen – om oss
Rudaw: i Dengbej Sakiros spår i Izmir
Dengbej Sakiro, livsberättelsen – Occo Mahabad
Resoye Gopala, vem var han – Bernamegeh
Dengbej Sakiro: det kurdiska folkets röst – Rojnameya Newroz