Inledning
Bland kurdernas alla sångare står ett namn över alla andra, till hälften historia och till hälften legend: Evdale Zeynike, den blinde mästerskalden från Serhads högland, som är ihågkommen som dengbejernas kung och som grundaren av hela traditionen av kurdiska sjungna epos. Han levde genom det långa nittonde århundradet, enligt traditionen i långt över hundra år, och i hans djupa och oförglömliga röst fann folkets minne, kärlek och sorg sitt sannaste uttryck.
Den store romanförfattaren Yasar Kemal kallade honom kurdernas Homeros, och jämförelsen är rättvis. Liksom de gamla grekernas blinde diktare var Evdale Zeynike en sångare av hjältar, krig och sorger, en man utan syn som såg längre än andra och ursprunget till en hel tradition av muntlig diktning. De dengbejer som kom efter honom i generationer såg tillbaka på honom som sin mästare och förebild, och sångerna han formade sjungs i bergen än i dag.
Hans eget liv blev stoff för legender: den faderlöse pojken som växte upp i fattigdom och fick namn efter sin mor; bonden som inte kunde sjunga förrän en dröm och en lång sjukdom vid trettio års ålder gav honom en röst olik alla tidigare; hovskalden hos en mäktig herre, som följde sin beskyddare i krig och besjöng hans död; den blinde åldringen som hamnade i nöd och vars klagosånger hör till de mest gripande i hela den kurdiska sångskatten. Att berätta om Evdale Zeynike är att berätta om dengbejtraditionen vid dess själva källa.
Innehåll
Evdale Zeynike i modern litteratur
Evdale Zeynike och den kurdiska traditionen
Diskussioner och missuppfattningar
Vem var Evdale Zeynike?
Evdale Zeynike, vars namn betyder Evdal, Zeynes son, var en legendarisk kurdisk dengbej, eller skald, under nittonde århundradet. Han föddes omkring 1800 i Serhad i det östra höglandet och är ihågkommen som hela dengbejtraditionens grundläggande mästare. Enligt traditionen var han blind och uppfostrades i fattigdom av sin mor, som var änka. Han blev hovskald hos en mäktig lokal herre och sångaren av sitt folks kärlek, krig och sorger. Han hedras som dengbejernas kung och kallades av en stor författare kurdernas Homeros. Han är den väldiga gestalten vid den kurdiska muntliga epikens källa, och hans sånger sjungs än i dag.
Zeynes son
Enligt de traditioner som har samlats kring honom föddes Evdale Zeynike i början av nittonde århundradet i byn Cemalverdi, i distriktet Tutak i Agriområdet, i hjärtat av Serhads högland nedanför de stora bergen i öster. Hans far sägs ha dött när pojken bara var omkring tre år gammal, och han uppfostrades i fattigdom av sin mor, som hette Zeyne. Så starkt var bandet till henne att han fick sitt namn efter henne: han blev Evdale Zeynike, Evdal, Zeynes son. Den kärleksfulla formen av hennes namn bar han i sitt eget under resten av sitt långa liv.
Det är något djupt passande i en stor skald som bär sin mors namn. Dengbejtraditionen är bland annat en tradition av minne och hjärta, och Evdale Zeynikes eget namn höll minnet av kvinnan som uppfostrade honom levande i varje sång han sjöng. Han växte upp i bergsbygdens hårda verklighet och kände fattigdom och arbete från sina tidigaste år. Den långa lärotid i lidande som detta gav honom skulle senare strömma fram i hans sångers djup och sanning.
Viktiga punkter
Evdale Zeynike var en legendarisk kurdisk dengbej under nittonde århundradet.
Han hedras som dengbejtraditionens grundare och kung.
Enligt traditionen var han blind och uppfostrades i fattigdom av sin mor Zeyne.
Han var hovskald hos Surmeli Mehmed Pasha, en herre i Eleskirt.
Yasar Kemal kallade honom kurdernas Homeros.
Han förevigades i en berömd roman av Mehmed Uzun.
Fakta i korthet
Namn: Evdale Zeynike, Evdal, Zeynes son (uppkallad efter sin mor)
Levnadstid: Omkring 1800 till cirka 1913, enligt traditionen mer än ett århundrade
Födelseort: Byn Cemalverdi i Tutak, i Agriområdet (Serhad)
Gestalt: Dengbej, en kurdisk skald och sångare av epos och klagosånger
Titlar: Dengbejernas kung; kurdernas Homeros
Beskyddare: Hovskald hos Surmeli Mehmed Pasha, herren i Eleskirt
Lidande: Blind enligt traditionen, och känd för klagosånger över sin blindhet
Legenden: Fick sin sånggåva vid trettio års ålder efter en dröm och sjukdom
I litteraturen: Huvudperson i Mehmed Uzuns roman Rojek ji Rojen Evdale Zeynike
Arv: Den grundläggande gestalten i Serhads dengbejtradition
Röstens gåva
En av de mest älskade legenderna om Evdale Zeynike handlar om hur han fick sin gåva, för enligt traditionen var han inte alltid sångare. Fram till trettio års ålder sägs han ha varit en vanlig bonde och arbetare i bergen, en man som brukade jorden och aldrig hade sjungit så mycket som en enda sång. Rösten som skulle göra honom odödlig låg dold och oanad inom honom under hela hans ungdom.
Sedan, vid trettio års ålder, fick han enligt berättelsen en märklig och mäktig dröm. Efter den blev han svårt sjuk och låg sängbunden i många månader. När han långsamt återhämtade sig började människorna kring honom höra honom sjunga melodier från sjukbädden. Melodierna var olika allt som någon tidigare hade hört, förebud om ett helt nytt musikaliskt uttryck. Från den dagen var han dengbej, och inte bara dengbej utan allas mästare. Därefter förde Serhads höglandssångare alltid sin konst tillbaka till sångerna som först steg från hans sjukbädd. Vad som än ligger bakom legenden fångar den en djup sanning: hans gåva tycktes komma från något bortom honom själv, ett kall snarare än ett hantverk.
Dengbejernas kung
Evdale Zeynike hedras framför allt som dengbejernas kung, den kurdiska skaldkonstens främste mästare och av många som dess grundare. Forskare som samlade traditioner om honom i de trakter där han levde fann att han överallt var ihågkommen som den förste och störste bland dengbejerna och som källan till hela Serhads sångskola. Skaldens konst är säkerligen äldre än någon enskild människa, men Evdale Zeynike blev dess väldiga sinnebild, gestalten som alla senare sångare såg tillbaka på som en grundare.
Det var den store romanförfattaren Yasar Kemal, själv från regionen, som gav honom hans mest berömda titel när han kallade honom kurdernas Homeros och räknade honom till sina egna intellektuella fäder. Jämförelsen når kärnan i det som Evdale Zeynike var. Liksom Homeros i den grekiska traditionen står han vid källan till en hel muntlig diktning, en blind sångare av hjältar, krig och sorger vars röst formade folkets föreställningsvärld och lade mönstret som generationer av sångare skulle följa. Att kalla honom kurdernas Homeros är att erkänna att en hel litteratur fann sin första och största röst i honom.
Pashans skald
Under en stor del av sitt liv var Evdale Zeynike knuten till hovet hos en mäktig lokal herre, Surmeli Mehmed Pasha, beyen av Eleskirt, en härskare som härstammade från den berömda släkt som förknippades med det stora palatset i Dogubayazit. I den tidens värld höll en mäktig herre en dengbej i sitt hushåll, en sångare som underhöll hovet, prisade dess segrar, bevarade dess historia och följde sin herre på resor och fälttåg. Evdale Zeynike var en sådan skald hos Surmeli Mehmed Pasha, och förbindelsen formade mycket av hans liv och konst.
Som pashans dengbej nedtecknade han i sång sin herres gärningar och fälttåg, resorna till avlägsna platser och tidens händelser. Han förvandlade historien som utspelade sig kring honom till kilam som kunde bäras i minnet och sjungas vid sammankomster. Det var en av hovskaldens viktigaste uppgifter: att vara sin herres och sitt folks levande krönika, den som såg till att det som hände blev ihågkommet. Genom att tjäna pashan på detta sätt blev Evdale Zeynike ett vittne till sin tid, och några av hans starkaste sånger växte direkt ur de händelser han genomlevde vid sin herres sida.
Fälttåget och klagosången
Den mest berömda av dessa händelser var ett avlägset och tragiskt fälttåg år 1865. När den osmanska regeringen gick in för att slå ned ett uppror i Kozanområdet, långt västerut nära Adana, kallade den på Surmeli Mehmed Pashas stöd. Pashan red iväg med en ryttarstyrka till den avlägsna södern och tog sin dengbej, Evdale Zeynike, med sig. Fälttåget blev en katastrof för alla sidor. Kuvandet av upproret orsakade lokalbefolkningen ett fruktansvärt lidande, med många fördrivna och dödade, och sedan svepte en koleraepidemi genom arméerna och tog många soldaters liv, däribland en stor del av pashans eget kavalleri.
Evdale Zeynike bevittnade allt detta, den långa marschen, våldet och döendet, och förvandlade det till sång. Han diktade kilam om färdens olika etapper och en stor klagosång över katastrofen och så småningom över sin pashas död. En gripande omständighet under det fälttåget var att en berömd turkmensk diktare, Dadaloglu, fanns mitt i samma händelser på en annan sida och att också han förvandlade tragedin till episk vers. Samma fruktansvärda händelse besjöngs därmed i klagan på deras olika språk av två av tidens stora folkpoeter. I Evdale Zeynikes sånger om fälttåget tjänade dengbejtraditionen sitt djupaste syfte: att bevara minnet av en verklig och fruktansvärd historia i bestående konst.
Blindhet och fattigdom
Enligt sitt folks fasta tradition var Evdale Zeynike blind, och hans blindhet blev ett av de stora ämnena i hans egna sånger. I en tid utan något skyddsnät var en blind man, hur begåvad han än var, fruktansvärt utsatt för fattigdom och beroende. Traditionen minns den store skalden i svåra tider, till sist i nöd och till och med hänvisad till tiggeri. Hans berömmelse skyddade honom inte mot de svårigheter som följde med hans lidande och ålder. Några av hans mest gripande klagosånger sägs ha vuxit ur just detta lidande: en blind gammal mans sånger, han som hade skänkt sitt folk en musikskatt men ändå kände nöd och förödmjukelse.
I traditionen finns en berömd och bitter scen där den blinde, åldrade skalden kommer till en källa och hånas av en stolt ung kvinna som bara ser en blind gammal tiggare. Sedan känner någon annan igen honom som den han verkligen är, den store Evdale Zeynike, pashans dengbej, nu blind och förnedrad. Scenen fångar hans livs smärtsamma paradox: mannen vars röst var folkets stolthet kunde själv bli föremål för de tanklösas förakt. Genom att ge röst åt den smärtan når hans klagosånger ett känslodjup som har berört lyssnare sedan dess. De påminner oss om att hans sångers skönhet pressades fram ur verkliga och livslånga svårigheter.
Hans konsts bredd
Han är främst ihågkommen för sina epos och klagosånger, men Evdale Zeynikes konst rörde sig över hela den mänskliga erfarenheten. Han sjöng om kärlek med all dess brinnande intensitet, om krig och hjältemod, om herrars gärningar och arméers öden. Han diktade klagosånger för de döda och över sina egna sorger. Enligt traditionen var han också en satirens mästare som kunde rikta ett vasst och bitande skämtlynne mot de högmodiga och orättfärdiga. Det sades att han gjorde kilam av alla verkligheter i sitt samhälle, att ingen del av livet var omöjlig för honom att förvandla till sång.
Denna bredd kännetecknar de största dengbejerna, som på en gång var sina samhällens underhållare, diktare, historiker, satiriker och moraliska röster. Hos Evdale Zeynike nådde denna mångsidiga konst sin fullaste blomning. Oavsett om han prisade en hjälte, sörjde en död, firade en kärlek, hånade en tyrann eller klagade över sin egen blindhet bar han med sig samma känslodjup och samma behärskning av det sjungna ordet. I hans verks bredd speglas hela hans folks liv.
Rösten som räddades
Eftersom dengbejtraditionen var muntlig kunde en sångares sånger lätt dö med honom och bara överleva så länge andra sångare valde att bära dem vidare. I detta hade Evdale Zeynike tur: hans repertoar hölls levande av generationer av dengbejer som lärde sig och sjöng hans kilam. Under tjugonde århundradet bevarades en stor del av den genom Radio Jerevans kurdiskspråkiga sändningar, som förde de gamla sångerna till lyssnare över hela regionen och spelade in dem för framtiden. Genom denna kedja av minne och radiosändning kan sånger som först sjöngs under nittonde århundradet fortfarande höras i dag.
Denna överlevnad var ingen självklarhet, för tjugonde århundradet var svårt för den kurdiska muntliga traditionen. Under årtiondena efter grundandet av de moderna stater som delade de kurdiska områdena undertrycktes ofta offentliga uttryck för kurdisk identitet och kurdiskt språk, och sångare och deras samhällen drabbades av fördrivning och värre. Att Evdale Zeynikes sånger alls tog sig igenom denna tid vittnar om dengbejernas uthållighet och om människorna som värdesatte sångerna. De höll ett dyrbart arv levande under en tid som var fientlig mot det.
Evdale Zeynike i modern litteratur
I vår egen tid har Evdale Zeynike gått från den muntliga sångens värld till den moderna litteraturens, framför allt genom den store kurdiske romanförfattaren Mehmed Uzuns verk. Uzun gjorde den legendariske skalden till huvudperson i sin roman om en dag i Evdale Zeynikes liv, berättad genom en annan berömd dengbejs röst. Därmed förde han in mästerskalden i den moderna kurdiska romanen och vävde samman den gamla muntliga traditionen med en ny litterär form. Det ingick i en större strävan att samla och hedra arvet efter dengbejerna inom den skrivna kurdiska litteraturen.
Mehmed Uzun själv, som levde 1953–2007, var en betydande gestalt inom modern kurdisk litteratur. Han tillbringade många år i exil och åtalades till och med av staten för en essä han skrev om kurdiska språket. Han dog inte långt efter att ha återvänt hem. Genom hans roman nådde Evdale Zeynike en ny läsekrets över hela världen. Skaldens arv levde vidare i både sång och böcker, hos senare generationers stora dengbejer som den berömde Sakiro och den armeniskfödde mästaren Karapete Xaco, som bevarade Filite Quto och förde traditionen som Evdale Zeynike hade grundat långt in i tjugonde århundradet.
Symbolik och arv
Evdale Zeynike har blivit långt mer än en historisk sångare. Han är en symbol för själva den kurdiska muntliga traditionen och för den mänskliga röstens förmåga att bevara ett folks själ. I sin blindhet förkroppsligar han den uråldriga bilden av den blinde siaren, sångaren som berövats sin yttre syn men ser desto djupare in i tingens hjärta. I sitt mästerskap förkroppsligar han värdigheten hos en konst som utan böcker och skolor anförtrodde ett helt folks minne åt den skolade rösten och det trogna hjärtat.
Hans arv är hela den levande tradition som strömmade ur honom. Varje dengbej i Serhads högland och utanför det som har sjungit en kilam i den långa, oackompanjerade och melismatiska stilen står i någon mening i hans efterföljd. Varje sammankomst där de gamla sångerna fortfarande framförs är en fortsättning på det han började. I en tid då så mycket av den muntliga världen har gått förlorat är bevarandet och hedrandet av Evdale Zeynike, i sång, forskning och litteratur, ett tecken på att traditionen han grundade ännu inte har tystnat och att dengbejernas kungs röst fortfarande bär över bergen.
Evdale Zeynike och den kurdiska traditionen
Evdale Zeynike står främst i hela traditionen av kurdiskt sjunget berättande, den som gav oss de stora destanberättelserna och klagosångerna. Sångerna som han och hans efterföljare bar vidare omfattar historiska epos som Filite Quto och klagosången om Dimdim, tragiska kärleksberättelser som Siyabend u Xece och Zembilfiros samt destanberättelser om heder som Dewreshe Evdi. Genom sådana sånger höll dengbejerna minnet av det kurdiska folket levande genom århundradena.
Det som särskiljer Evdale Zeynike inom denna stora tradition är hans plats vid dess källa och på dess höjdpunkt. Han är inte sångaren av en enda berömd berättelse utan mästaren som en hel sångskola härstammar från, den gestalt som mer än någon annan gav dengbejkonsten dess form och värdighet. Vid sidan av det skrivna mästerverket Mem u Zin utgör den muntliga konst som Evdale Zeynike förkroppsligar den ena av det kurdiska litterära arvets två stora pelare, där den talade och sjungna traditionen står bredvid den skrivna. Att känna honom är att förstå den kurdiska diktningens levande hjärta.
Diskussioner och missuppfattningar
Hur mycket av hans liv är historia och hur mycket är legend? Det ärliga svaret är att de är djupt sammanflätade. Evdale Zeynike var utan tvekan en verklig skald i Serhad under nittonde århundradet, knuten till en verklig herre och vittne till verkliga händelser. Forskare har samlat traditioner om honom från de trakter där han levde. Men hans levnadsteckning når oss till stor del genom muntlig tradition med alla dess utsmyckningar, och till och med hans levnadsår är ungefärliga. Gestalten vi möter är därför till en del ihågkommen historia och till en del legend, och förstås bäst som båda.
Var han verkligen dengbejtraditionens grundare? Den kurdiska skaldens konst är säkerligen äldre än någon enskild person och sträcker sig långt tillbaka före nittonde århundradet. Påståendet att Evdale Zeynike grundade den bör därför förstås som en vördnadsfull tradition snarare än ett bokstavligt historiskt faktum. Det som är sant är att han blev den främsta sinnebilden för och mästaren i dengbejkonsten och den väldiga gestalt som hela den senare traditionen i Serhads högland såg tillbaka på. Han är dess grundare i den mening som betyder mest för en levande tradition: mästaren som lade dess mönster och gav den dess främsta förebild.
Ska titeln kurdernas Homeros tas bokstavligt? Den är en hederstitel, given av romanförfattaren Yasar Kemal, och bör förstås som en hyllning till Evdale Zeynikes storhet snarare än ett påstående om bokstavlig likvärdighet. Jämförelsen är belysande eftersom båda gestalterna är blinda sångare vid källan till en stor muntlig episk tradition. Men Evdale Zeynike är sin egen särskilda gestalt, rotad i det kurdiska höglandets egen värld. Titeln hedrar hans storhet och plats vid den kurdiska muntliga diktningens källa, och i den meningen är den fullt välförtjänt.
Närliggande ämnen
Dengbejerna: den kurdiska skaldtradition som Evdale Zeynike grundade och förkroppsligar
Filite Quto: ett stort dengbejepos om stammarnas heder, vidarefört av senare mästare
Siyabend u Xece: den kurdiska muntliga traditionens tragiska kärleksepos
Klagosången om Dimdim: det sjungna minnet av belägringen av Dimdims fästning
Dewreshe Evdi: destanberättelsen om kärlek och heder bland stammarna
Mem u Zin: det skrivna mästerverket vid sidan av dengbejernas muntliga tradition
Vanliga frågor
Vem var Evdale Zeynike?
Evdale Zeynike var en legendarisk kurdisk dengbej, eller skald, under nittonde århundradet, född omkring 1800 i Serhad i det östra höglandet. Han hedras som dengbejernas kung och hela traditionens grundare och kallas kurdernas Homeros. Han var hovskald hos en lokal herre och sångaren av sitt folks kärlek, krig och sorger. Hans sånger sjungs än i dag.
Varför kallas han Zeynes son?
Därför att han förlorade sin far när han bara var omkring tre år och uppfostrades i fattigdom av sin mor, som hette Zeyne. Så starkt var bandet till henne att han tog sitt namn efter henne och blev Evdale Zeynike, Evdal, Zeynes son. Det är passande att en så stor skald, i en tradition rotad i minnet och hjärtat, bar sin mors namn i sitt eget.
Hur blev Evdale Zeynike sångare?
Enligt en älskad legend var han en vanlig bonde fram till trettio års ålder och hade aldrig sjungit en enda sång. Sedan fick han en mäktig dröm och blev svårt sjuk i många månader. När han återhämtade sig var melodierna han sjöng från sjukbädden olika allt som tidigare hade hörts. Från den dagen var han dengbej, mästaren som hela Serhads sångtradition härstammar från.
Varför kallas han kurdernas Homeros?
Den store romanförfattaren Yasar Kemal gav honom titeln. Liksom Homeros i den grekiska traditionen var Evdale Zeynike en blind sångare av hjältar, krig och sorger som står vid källan till en hel muntlig episk diktning och formade sitt folks föreställningsvärld. Titeln hyllar hans storhet och hans plats vid den kurdiska muntliga diktningens själva källa.
Var Evdale Zeynike verkligen blind?
Enligt sitt folks fasta tradition var han det, ja, och hans blindhet blev ett av de stora ämnena i hans egna sånger. Traditionen minns honom som en blind skald som trots sin berömmelse hamnade i fattigdom och svårigheter på äldre dagar. Några av hans mest gripande klagosånger sägs ha vuxit ur det lidandet. Hans blindhet knyter honom också till den uråldriga bilden av den blinde siardiktaren.
Hur bevarades hans sånger?
Hans sånger bars vidare av generationer av dengbejer som lärde sig och sjöng dem. Under tjugonde århundradet bevarades en stor del av hans repertoar genom Radio Jerevans kurdiskspråkiga sändningar. Han förevigades också i modern litteratur, framför allt i Mehmed Uzuns roman om en dag i hans liv, så att den legendariske skalden lever vidare i både sång och böcker.
Referenser och vidare läsning
Dengbejerna: väktare av kurdiskt minne och historia – The Kurdish Center for Studies
Evdale Zeynike, levnadsberättelse – Bernamegeh
Kurdernas Homeros Evdale Zeynike – CNN Turk
Rojek ji Rojen Evdale Zeynike (Mehmed Uzun) – bokpost på Goodreads
Dengbej Sakiro, levnadsberättelse – Occo Mahabad
Mehmet Uzun och det kurdiska litteraturspråket – Minor Literatures