Mahmud Barzanji gjorde religiös och lokal auktoritet i Sulaymaniyah till ett försök till kurdisk regering. Brittisk utnämning, uppror 1919, exil och kungavärdighet 1922 präglade hans bana.
Religiös och politisk auktoritet
Mahmud Barzanji, även Mahmud Hafid, kom ur Sulaymaniyahs inflytelserika religiösa familj. Tüfekçi anger Sheikh Said som far och förbinder farfadern Kak Ahmad med Qadiriyyaorden. Han nämner födelseåren 1878 eller 1881. [1] Familjens ställning underlättade politisk förmedling. Religiöst anseende, lokalt ledarskap och anspråk på Kurdistan var ändå olika auktoriteter utan allmän kurdisk uppslutning.
En omstridd efterkrigsordning
Kilic studerar förhandlingar mellan brittiska officerare och kurdiska notabler i slutet av 1918. Britterna sökte en ordning kring Mahmud i Sulaymaniyah; lokala ledare skilde sig om skydd, självstyre och relation till Irak. [2] Förvaltningen växte fram genom förhandling efter osmanskt tillbakadragande, inte säkert internationellt erkännande. Britternas önskade hanterbara mellanhand eftersträvade större makt.
Uppror och fångenskap 1919
British Library anger maktövertagandet den 25 maj 1919 och brittiska operationer fram till dalens ockupation i juni. Akten omfattar fängelse, dom och möjlig förflyttning. [3] Tüfekçi beskriver hur Mahmud sårades och fångades vid Bazyan under junistriderna. [1] Dödsdomen omvandlades och han skickades till Indien. [4] Följden är majuppror, nederlag i juni, sedan rättegång och exil, inte ett gripande som redan avslutat allt i maj.
Återkomst och kungatitel 1922
Wilding förbinder återkomsten med brittisk oro för turkiskt inflytande och oroligheter. Mahmud lovade hindra turkiskt inträde i Sulaymaniyah och lämna Kirkuk och Erbil ifred. Han lämnade Bagdad den 20 september och kom fram den 30 september 1922. Ett dekret tillkännagav kabinett den 10 oktober; i november tog han kungatiteln. [4] Återkomstens begränsningar krockade med kungliga ambitioner. Titeln uttryckte regeringsanspråk, inget säkrat erkännande av grannarna.
Kriget fortsatte efter 1923
Tüfekçi beskriver ny regering i juli 1923 samt ultimatum och bombning av Sulaymaniyah i maj 1924. [1] QDL-katalogen över Higgins rapport 1924–26 nämner mark- och flygangrepp mot kurdiska byar, straffoperationer i Hawraman och gränssamordning mot Mahmud. [5] Krig berörde bosättning och migration. En befälsrapport visar militära prioriteringar, men ger inte ensam varje bombad eller fördriven familjs erfarenhet.
Senare motstånd och minne
Tüfekçi följer motstånd till underkastelsen sent 1931 och daterar döden till 9 oktober 1956 i Bagdad, följd av kroppens överföring till Sulaymaniyah. [1] Betydelsen ligger i försöket att göra regionala följen till kurdisk regering under imperial och irakisk statsbildning. Han behöver inte utses till självstyrets förste tänkare eller direkt föregångare till varje senare rörelse. Föränderliga allianser, regeringar och nederlag är en egen politisk historia.
Källor och vidare läsning
- Vedat Tüfekçi, “The Sheikh Mahmud Rebellion as Reflected in Ottoman Military Archives: A Struggle for Kurdish Independence under British Occupation”, International Journal of Kurdish Studies 11/2 (2025), pp. 628–664, DOI 10.21600/ijoks.1722635.
- Ilhan Kilic, Britain’s Kurdish Policy and Kurdistan 1918–1923, MPhil thesis, University of East Anglia (2018), especially pp. 30–31: postwar negotiations and differing expectations.
- British Library, IOR/L/PS/10/833/1, File 2879/1919 Part 1, “The Suleimanieh Outbreak” (1919–1921), archival catalogue description.
- Richard Wilding, “The Kingdom of Iraq and Sheikh Mahmud Barzanji’s Kingdom of Kurdistan”, Kurdistan Chronicle (30 December 2023): exile, the September return, cabinet and royal title.
- British Library, IOR/L/PS/20/C204, Iraq Command Report, April 1924–November 1926, John F. A. Higgins; Qatar Digital Library catalogue description used for the report’s scope and operations.