Mellan 1925 och 1938 bröt tre stora kurdiska uppror ut i den nygrundade republiken Turkiet. Vart och ett krossades med växande brutalitet. Sheikh Said-upproret 1925 var den republikanska tidens första stora kurdiska resning. Araratupproret 1927–1930 försökte upprätta en kurdisk republik på berget Ararat. Dersimupproret 1937–1938 slutade med att en hel kurdisk-alevitisk region ödelades.
De tre upproren definierade kurdernas mellankrigserfarenhet i Turkiet. De visade både det kurdiska motståndets uthållighet och den turkiska statens överväldigande militära överlägsenhet. Nedslåendet formade turkisk militärdoktrin, bidrog till det turkiska flygvapnets utveckling och etablerade det mönster av statligt våld mot kurdiska gemenskaper som skulle bestå under resten av nittonhundratalet.
Innehåll
Bakgrunden efter Osmanska riket
Araratupproret och republiken Ararat (1927–1930)
Militärt arv och strategiska följder
Bakgrunden efter Osmanska riket
Osmanska rikets sammanbrott och republiken Turkiets grundande 1923 förvandlade den kurdiska frågan från ett internt osmanskt problem till en existentiell kris. Sèvresfördraget (1920) hade bestämmelser om kurdisk autonomi i artiklarna 62–64, men Lausannefördraget (1923), som ersatte det, nämnde inte kurderna alls. Kurdistan delades mellan Turkiet, Irak, Iran och Syrien, och i varje stat blev den kurdiska befolkningen en minoritet utan erkända politiska rättigheter.
I Turkiet drev den kemalistiska regimen aggressiv centralisering, sekularisering och turkisk nationalistisk ideologi. Avskaffandet av kalifatet 1924 stötte bort konservativa kurdiska religiösa ledare. Förnekandet av kurdisk identitet, där kurder officiellt klassificerades som bergsturkar, väckte nationalistiskt motstånd. Undertryckandet av kurdiska språket, utbildningen och kulturuttrycken skapade en växande våg av missnöje. I början av 1925 var väpnat uppror oundvikligt.
Sheikh Said-upproret (1925)
Sheikh Said-upproret bröt ut den 11 februari 1925 under ledning av Sheikh Said av Piran, en religiös naqshbandiledare, och organiserades delvis av Azadî, Kurdiska självständighetssällskapet, en hemlig organisation dominerad av tidigare officerare i Hamidiyekavalleriet. Upproret fick främst stöd av den kurdiska zazabefolkningen och närliggande kurmanjitalande stammar.
Upproret började i byn Piran och spreds snabbt genom provinserna Diyarbakır, Bingöl och Elazığ. Sheikh Saids styrkor intog flera städer och hotade kortvarigt Diyarbakır, den största staden i turkiska Kurdistan. Upprorsmännens drivkrafter var blandade: motstånd mot kalifatets avskaffande, avvisande av kemalistisk sekularism och kurdiska nationalistiska strävanden spelade alla in.
Den turkiska staten svarade med massiv militär kraft. Tiotusentals reguljära soldater, understödda av artilleri och det framväxande turkiska flygvapnet, sattes in för att slå ned upproret. Det krossades inom några månader. Sheikh Said och 48 andra ledare tillfångatogs, ställdes inför en självständighetsdomstol och avrättades den 29 juni 1925 i Amed (Diyarbakır). Före avrättningen ska Sheikh Said enligt uppgift ha sagt till kamraterna att deras folk inte skulle gå under med deras död.
Efterspelet var förödande. Krigslagar infördes över sydöstra Turkiet. Den turkiska regeringen använde upproret som rättfärdigande för ett omfattande tillslag mot kurdiska politiska, kulturella och religiösa organisationer. Massdeportationer och byförstörelse följde. Nedslåendet av Sheikh Said-upproret tillfogade den kurdiska nationalismen det första stora slaget under republikansk tid och uppmuntrade den kemalistiska staten till ännu hårdare assimilationspolitik.
Araratupproret och republiken Ararat (1927–1930)
År 1927 inledde kurdiska nationalister ett nytt uppror i Araratregionen i östra Turkiet under general Ihsan Nuri Pasha, en tidigare osmansk officer med yrkesmilitär utbildning. Till skillnad från Sheikh Saids religiöst motiverade resning var Araratupproret uttryckligen nationalistiskt och sekulärt. Organisationen Khoybun (”självständighet”), grundad av kurdiska intellektuella i exil, gav den politiska ramen.
Upprorsmännen utropade republiken Ararat, ett av få kurdiska försök att upprätta en formellt utropad stat. Ihsan Nuri Pasha organiserade gerillastyrkor i bergsterrängen runt Stora Ararat (Ağrı Dağı) och använde toppens naturliga försvar för att stå emot turkiska militära operationer. Upproret pågick i tre år och band betydande turkiska militära resurser.
År 1930 inledde den turkiska staten en massiv militär operation för att krossa upproret. Kampanjen omfattade markstyrkor, artilleri och flygstridskrafter, med uppgifter om franskt och brittiskt logistiskt samarbete. Massakern i Zilandalen i juli 1930 var en av nedslåendets brutalaste episoder: turkiska styrkor dödade tusentals kurdiska civila i Zilandalen nära Erciş. Uppskattningarna av antalet döda varierar kraftigt, men samtida källor antyder att tusentals män, kvinnor och barn dödades.
Republiken Ararat förstördes i september 1930. Ihsan Nuri Pasha och överlevande stridande flydde över gränsen till Iran. Republiken hade varat i ungefär tre år, ett av de längsta ihållande kurdiska väpnade fälttågen mot den turkiska staten fram till PKK:s uppror på 1980-talet.
Dersimupproret (1937–1938)
Dersimupproret 1937–1938 var det sista och mest förödande av de kurdiska mellankrigsupproren. Dersim, dagens Tunceli, var en avlägsen bergsregion i östra centrala Turkiet, främst bebodd av kurdiska aleviter, en religiös minoritet skild från den sunnimuslimska majoriteten. Regionen hade stått emot osmansk makt i århundraden och förblivit till stor del autonom.
År 1935 antog den turkiska regeringen Tuncelilagen, som lade regionen under militärstyre och föreskrev tvångsomflyttning av befolkningen. När motstånd uppstod under Seyid Riza, en lokal stamledare och religiös ledare, inledde den turkiska militären en fullskalig kampanj 1937. Operationen omfattade tiotusentals soldater, artilleribeskjutning och omfattande flygbombningar, ett av de tidigaste exemplen på systematisk användning av flygstridskrafter mot en civilbefolkning i Mellanöstern.
Seyid Riza tillfångatogs genom svek, lockades till förhandlingar och greps sedan. Han ställdes inför rätta och avrättades i november 1937, omkring sjuttio år gammal. De sista ord som tillskrivs honom har blivit ikoniska i det kurdiska kollektiva minnet.
Den militära kampanjen fortsatte in i 1938 med operationer riktade mot civilbefolkningar. Hela byar förstördes. Tusentals Dersiminvånare dödades och tiotusentals tvångsdeporterades till västra Turkiet. Våldets omfattning har fått många historiker och kurdiska organisationer att beskriva Dersimkampanjen som folkmord eller massaker. Den turkiska staten klassificerade länge händelserna som en operation mot uppror, även om den dåvarande premiärministern 2011 offentligt erkände våldets omfattning och uttryckte beklagande.
Militärt arv och strategiska följder
De tre mellankrigsupproren fick bestående militära och politiska följder. De drev på utvecklingen av det turkiska flygvapnet, som användes som ett huvudsakligt verktyg för att undertrycka kurder. De etablerade den turkiska statens grundläggande militära snarare än politiska syn på den kurdiska frågan. De ödelade också det kurdiska samhället i Turkiet, förstörde ledarstrukturer, skingrade befolkningar och drev kurdisk politisk organisering under jorden i årtionden.
Nedslåendet fick också regionala följder. Krossandet av Sheikh Said-upproret uppmuntrade Reza Shah i Iran och britterna i Irak att inta hårdare hållningar mot sina egna kurdiska befolkningar. Kurdisk nationalism i alla fyra delar av Kurdistan kastades årtionden tillbaka. Den skulle åter framträda som betydande militär kraft i Turkiet först genom PKK:s grundande 1978 och början på dess väpnade kampanj 1984.
Tidslinje
1920 – Sèvresfördraget har bestämmelser om kurdisk autonomi (artiklarna 62–64).
1923 – Lausannefördraget ersätter Sèvres. Inga kurdiska bestämmelser. Republiken Turkiet grundas.
1924 – Det islamiska kalifatet avskaffas. Beytussebapupproret.
11 februari 1925 – Sheikh Said-upproret börjar i byn Piran. Sprids till Diyarbakır, Bingöl och Elazığ.
29 juni 1925 – Sheikh Said och 48 ledare avrättas i Amed (Diyarbakır).
1927 – Araratupproret börjar under general Ihsan Nuri Pasha. Republiken Ararat utropas.
Juli 1930 – Massakern i Zilandalen. Tusentals kurdiska civila dödas.
September 1930 – Republiken Ararat förstörs. Ihsan Nuri Pasha flyr till Iran.
1935 – Tuncelilagen lägger Dersim under militärstyre.
1937 – Dersimupproret börjar under Seyid Riza. Turkisk militär inleder en fullskalig kampanj.
November 1937 – Seyid Riza tillfångatas och avrättas.
1938 – Dersimkampanjen fortsätter. Tusentals dödas, tiotusentals deporteras.
Vanliga frågor
Vad var Sheikh Said-upproret?
Sheikh Said-upproret var den första stora kurdiska resningen i republiken Turkiet och bröt ut i februari 1925. Det leddes av Sheikh Said av Piran, en religiös naqshbandiledare, och förenade kurdiska nationalistiska och islamiska drivkrafter. Upproret spreds över flera provinser innan det krossades av den turkiska militären. Sheikh Said och 48 ledare avrättades i juni 1925.
Vad var republiken Ararat?
Republiken Ararat var en kurdisk stat utropad under Araratupproret 1927–1930 i östra Turkiet. Den leddes av general Ihsan Nuri Pasha och hade sin bas i bergsregionen runt Ararat. Den var ett av få kurdiska försök att upprätta en formellt utropad självständig stat. Republiken förstördes av en stor turkisk militär kampanj 1930.
Vad hände i Dersim?
Dersimupproret 1937–1938 var mellankrigstidens sista stora kurdiska uppror med centrum i den kurdisk-alevitiska regionen Dersim, dagens Tunceli, i östra centrala Turkiet. Den turkiska militären inledde en förödande kampanj med markstyrkor, artilleri och flygbombning. Den lokale ledaren Seyid Riza tillfångatogs och avrättades. Tusentals civila dödades och tiotusentals tvångsdeporterades. Många historiker beskriver kampanjen som massaker eller folkmord.
Vad var massakern i Zilandalen?
Massakern i Zilandalen inträffade i juli 1930 under nedslåendet av Araratupproret. Turkiska militära styrkor dödade tusentals kurdiska civila i Zilandalen nära Erciş i Vanprovinsen. Massakern ingick i den bredare militära kampanjen för att förstöra republiken Ararat och undertrycka kurdiskt motstånd i regionen. Den förblir ett av de mest dokumenterade exemplen på massvåld mot kurdiska civila under den tidiga republiken.
Varför misslyckades alla tre upproren?
Alla tre upproren misslyckades främst på grund av den turkiska statens överväldigande militära överlägsenhet. Den satte in reguljära arméförband, artilleri och flygstridskrafter mot lätt beväpnade kurdiska stridande. De kurdiska rörelserna led också av inre splittring, brist på utländskt stöd och oförmåga att samordna motstånd mellan olika regioner och stamgrupper. Den turkiska staten utnyttjade systematiskt svagheterna och använde en förening av militär kraft, massdeportationer och politiskt förtryck för att förstöra kurdiskt motstånd.
Vilken långsiktig inverkan fick mellankrigsupproren?
Mellankrigsupproren etablerade ramen för den turkiska statens grundläggande militära syn på den kurdiska frågan. De drev på det turkiska flygvapnets utveckling som redskap mot uppror. De ödelade det kurdiska samhället, förstörde ledarstrukturer och skingrade befolkningar. De drev också kurdisk politisk organisering under jorden i årtionden, tills PKK:s framväxt i slutet av 1970-talet åter öppnade den kurdiska frågans väpnade dimension i Turkiet.
Referenser
Olson, Robert W., Den kurdiska nationalismens framväxt och Sheikh Said-upproret, 1880–1925, University of Texas Press, 1989.
Olson, Robert, De kurdiska upproren under Sheikh Said (1925), vid Ararat (1930) och i Dersim (1937–8), Welt des Islams, vol. 40, nr 1, 2000.
McDowall, David, Kurdernas moderna historia, I.B. Tauris, 2004.
Jwaideh, Wadie, Den kurdiska nationella rörelsen: dess ursprung och utveckling, Syracuse University Press, 2006.
Bruinessen, Martin van, Agha, schejk och stat: Kurdistans sociala och politiska strukturer, Zed Books, 1992.