Inledning
Silvan, känt för kurder som Farqîn och för den medeltida världen som Mayyafariqin, är i dag en anspråkslös stad i provinsen Diyarbakir i sydöstra Turkiet. Men för tusen år sedan var den en kunglig huvudstad. Härifrån styrde marwaniderna — en av de första stora kurdiska dynastierna — ett rike som sträckte sig över övre Tigris under en period som forskare nu kallar det kurdiska intermezzot.
Detta är den fjärde artikeln i vår geografiska serie om Storkurdistan. Efter Diyarbakir är det naturliga nästa steget dess mindre granne i nordost, staden som gav marwanidkurderna deras tron och som bär namnet på dynastins grundare i själva sina stenar.
Fakta i korthet
Vanligt namn: Silvan
Kurdiskt namn: Farqîn
Historiska namn: Mayyafariqin (arabiska); Martyropolis (grekiska); Np’rkert (armeniska); Mayperqit (syriska)
Region: Bakur (norra Kurdistan)
Provins: Provinsen Diyarbakir, Turkiet
Befolkning: Omkring 86 000 i distriktet (nya uppskattningar)
Känt som: Huvudstad i den kurdiska marwaniddynastin (983–1085)
Viktiga sevärdheter: Stora moskén (Selahaddin Eyyubi Camii) och den närbelägna Malabadibron
Innehåll
Ursprung: Martyropolis, martyrernas stad
Nedgång: seldjuker, artuqider och ayyubider
Tidslinje över viktiga händelser
Ursprung: Martyropolis, martyrernas stad
Platsen är urgammal, med rötter som kan sträcka sig tillbaka till bronsåldern. Under senantiken blev den en viktig romersk och bysantinsk gränsstad i utkanten av den sasanidiska persiska världen. Dess grekiska namn Martyropolis — ”martyrernas stad” — kom från Marutha, biskop av Mayyafariqin omkring år 400, en lärd och läkare som tjänstgjorde som bysantinskt sändebud vid det persiska hovet. Enligt traditionen samlade Marutha i staden reliker av kristna som hade dödats under den persiske kungen Shapur II:s förföljelser, vilket gav staden dess namn och tidiga berömmelse som kristet centrum.
Staden har också länge, och mer omstritt, kopplats till Tigranakert — den huvudstad som den armeniske kungen Tigranes den store grundade under det första århundradet f.Kr. Silvan är en av två huvudkandidater till denna plats, den andra är det närbelägna Arzan, och identifieringen är fortfarande omdiskuterad bland historiker snarare än fastslagen.
Marwanidernas huvudstad
Mayyafariqins guldålder kom med marwaniderna. Omkring 983, när buyidernas makt i regionen kollapsade, intog en kurdisk hövding vid namn Abu Shuja Badh ibn Dustak — i källorna ihågkommen som en tidigare herde från stamförbundet Humaydi som tog till vapen — Mayyafariqin och gjorde staden till hjärtat i ett nytt furstendöme. När Badh stupade i strid 990 ärvde och befäste hans brorsöner eller systersöner, Marwans söner, riket och gav dynastin dess namn.
Under Nasr al-Dawla Ahmad, som styrde i ett halvt århundrade från 1011 till 1061, nådde marwanidriket sin höjdpunkt. Hans hov i Mayyafariqin var berömt för sitt välstånd, sina lärda och poeter och sina byggnadsprojekt; dynastins styre över Amid (Diyarbakir), Mayyafariqin och Jazira markerade en av höjdpunkterna för medeltida kurdisk makt. Den närbelägna Malabadibron, på bilden ovan, bär det kurdiska namnet Pira Mala Badî — ”Badhs släkts bro” — och bevarar därmed dynastins minne i sten, även om bron i sin nuvarande form är en senare byggnad från artuqidernas tid.
För dynastins fullständiga historia, dess härskare och dess plats i kurdisk historia, se vår särskilda artikel om marwaniddynastin.
Ett lärdomscentrum
Mayyafariqins anseende överlevde marwaniderna på ett oväntat sätt. Staden har gett namn åt Tarikh Mayyafariqin wa-Amid, den stora krönika som skrevs av Ibn al-Azraq al-Fariqi, född i staden omkring 1116. Hans historia om Mayyafariqin och Amid, som bygger på syriska och arabiska källor, är en av de viktigaste bevarade källorna till marwanidernas period och hela regionens medeltida historia — en påminnelse om att denna lilla stad en gång var en plats där historia både skapades och skrevs.
Nedgång: seldjuker, artuqider och ayyubider
Marwanidriket överlevde inte storseldjukernas framväxt. Under 1080-talet intog seldjuksultanen Malik-Shah I Mayyafariqin, och dynastins skatter fördes bort; den siste marwaniden lämnades med föga mer än staden Jazirat ibn Umar (dagens Cizre) innan härskarlängden upphörde omkring 1085. Regionen övergick sedan till artuqiderna, den turkmenska dynasti vars härskare lät bygga Malabadibron och återuppbyggde stadens stora moské i mitten av elvahundratalet.
Denna moské, i dag känd som Selahaddin Eyyubi Camii efter senare restaureringar under ayyubidernas tid, står fortfarande i Silvans centrum. Dess stora kupol och huggna fasader är lämningar av stadens medeltida prakt. Ayyubiderna — Saladins dynasti, han själv av kurdiskt ursprung — och senare osmanerna, som intog regionen 1516, satte båda sin prägel innan Mayyafariqin gradvis bleknade till en provinsstad.
Det moderna Silvan och Farqîn
Det arabiska namnet Mayyafariqin användes in på det tidiga nittonhundratalet, men stadens invånare har länge föredragit den kortare kurdiska formen Farqîn. I dag är Silvan en distriktsstad med kurdisk majoritet och omkring 86 000 invånare, belägen i jordbruksbygden nordost om Diyarbakir.
Liksom stora delar av regionen drogs den in i den förnyade konflikten mellan den turkiska staten och Kurdistans arbetarparti (PKK). I augusti 2015 upplevde Silvan allvarliga sammandrabbningar och utegångsförbud dygnet runt när striderna spred sig över sydöst, som en del av samma våg av urbana konfrontationer som ödelade Surdistriktet i Diyarbakir. Stadens djupa historia finns, liksom över hela Bakur, sida vid sida med en svår och olöst samtid.
Tidslinje över viktiga händelser
Cirka 400 e.Kr. — biskop Marutha gör staden till Martyropolis.
Cirka 80 f.Kr. — möjlig (omstridd) identifiering med armeniska Tigranakert.
983 — Badh ibn Dustak intar Mayyafariqin och grundar marwanidernas styre.
990 — Marwans söner ärver och befäster dynastin.
1011–1061 — Nasr al-Dawla Ahmads gyllene regeringstid.
Cirka 1085 — seldjuken Malik-Shah I intar staden; marwanidriket upphör.
1146–1155 — artuqiderna bygger Malabadibron i närheten.
Cirka 1152–1157 — Stora moskén återuppbyggs i sin nuvarande form.
1516 — osmansk erövring av regionen.
2015 — sammandrabbningar och utegångsförbud under den förnyade kurdisk-turkiska konflikten.
Debatter och kontroverser
Silvans förflutna är skiktat och omstritt. Identifieringen med armeniska Tigranakert är den äldsta vetenskapliga tvisten och är fortfarande olöst mellan Silvan och Arzan. Stadens namn Martyropolis vittnar om ett djupt kristet — armeniskt och assyriskt — arv som föregick de kurdiska och arabiska befolkningarna med lång tid och sedan levde sida vid sida med dem; liksom i regionen i övrigt ödelades dessa kristna gemenskaper under folkmorden 1915. Marwanidernas kurdiska identitet har däremot starkt stöd: den är belagd i medeltida källor och godtas av den breda samsynen inom modern forskning, även om vissa genealogiska detaljer har tolkats på olika sätt. Ärlig historieskrivning här innebär att hålla båda sanningarna i minnet samtidigt — en hyllad kurdisk kunglig huvudstad och en stad vars äldre, mångskiftande förflutna inte bör utplånas.
Arv och betydelse
Det är lätt att passera genom Silvan i dag utan att inse vad staden en gång var. Men för den som studerar kurdisk historia är Mayyafariqin helig mark: marwanidernas huvudstad, skådeplatsen för en av de stora medeltida krönikorna och en plats vars stenar och broar fortfarande bär kurdiska härskares namn. I den långa berättelsen om kurdisk statsbildning — så ofta en berättelse om det som gått förlorat — påminner Farqîn om att det fanns århundraden då kurder styrde från sina egna troner, i sina egna städer, på just denna mark.
Närliggande platser och ämnen
Diyarbakir (Amed), den stora grannstaden som marwaniderna också styrde. Hasankeyf, en annan stad vid den medeltida Tigris. Cizre, marwanidernas sista fäste. Marwaniddynastin, riket som gjorde Mayyafariqin till sin huvudstad. De tidiga kurdiska emiraten och det kurdiska intermezzot.
Vanliga frågor
Vilken koppling har Silvan till kurderna?
Silvan, på kurdiska Farqîn, var huvudstad för marwaniddynastin (983–1085), ett av de första stora kurdiska furstendömena. Staden har fortfarande kurdisk majoritet i dag.
Vad var Mayyafariqin?
Mayyafariqin är det medeltida namnet på Silvan. Staden hette tidigare Martyropolis och var marwanidkurdernas främsta huvudstad och platsen för deras viktigaste hov och arkitektur.
Är Silvan det forntida Tigranakert?
Möjligen. Silvan är en av två huvudkandidater till den armeniska staden Tigranakert; den andra är Arzan. Identifieringen är omdiskuterad och inte säkert fastställd.
Varför kopplas Malabadibron till Silvan?
Den närbelägna Malabadibron bär det kurdiska namnet Pira Mala Badî, ”Badhs släkts bro”, efter marwanidernas grundare — även om den bevarade bron är en byggnad från artuqidernas tid under elvahundratalet.
Källor och vidare läsning
Marwaniddynastin: en kurdisk guldålder — Kurdish-History.com
Marwaniddynastin (Diyar Bakr) — Wikipedia
Silvan, Diyarbakır — Wikipedia