Inledning
I maj 1916, medan första världskriget rasade i Europa och Mellanöstern, delade två diplomater – den brittiske officeren Sir Mark Sykes och den franske diplomaten François Georges-Picot – i hemlighet upp Osmanska riket med en penna och en karta. Avtalet de utarbetade, känt som Sykes–Picot-avtalet, delade Osmanska rikets arabiska och kurdiska territorier i brittiska och franska inflytelsesfärer. Det tillkom i fullständig hemlighet, utan vetskap eller samtycke från de folk vars hemländer delades – och spred den kurdiska nationen över fyra framtida stater och utplånade varje utsikt till en kurdisk stat i ett århundrade.
För det kurdiska folket är Sykes–Picot historiens mest ökända fördrag. Det tog den delning som hade börjat vid Chaldiran (1514), formaliserats i Amasya (1555), gjorts permanent i Zuhab (1639) och internationaliserats i Erzurum (1847) – och fullbordade den. Den osmanskt kontrollerade delen av Kurdistan, som åtminstone hade varit enad under en enda imperieförvaltning, delades nu ytterligare mellan brittiska och franska zoner. När dessa zoner blev mandatområdena Irak och Syrien var Kurdistans fyrdelning (Turkiet, Irak, Iran, Syrien) fullbordad. Varje gräns som i dag stänger in det kurdiska folket har sitt ursprung, direkt eller indirekt, i de linjer som Sykes och Picot drog.
Innehåll
Avtalets villkor och kurdiska områden
Avslöjande och efterverkningar
Vad var Sykes–Picot-avtalet?
Sykes–Picot-avtalet (även kallat Mindre Asien-avtalet) var en hemlig konvention som slöts i maj 1916 mellan Storbritannien och Frankrike, med det ryska imperiets samtycke, om att stycka Osmanska riket. Förhandlingarna började i november 1915 mellan Sir Mark Sykes (som företrädde Storbritannien) och François Georges-Picot (som företrädde Frankrike), med Sergey Sazonov som företrädare för Ryssland som den tredje medlemmen i trippelententen.
Avtalet delade Osmanska rikets arabiska och kurdiska territorier i zoner för direkt kontroll och inflytelsesfärer. Storbritannien skulle kontrollera områdena kring Bagdad, Basra och Haifa. Frankrike skulle kontrollera Libanon, Syriens medelhavskust och vidsträckta delar av sydöstra Turkiet. Frankrike skulle också utöva betydande inflytande över resten av Syrien och dagens irakiska Kurdistan. Ryssland utlovades Konstantinopel och de armeniska provinserna, däribland kurdiskbefolkade områden kring Van, Bitlis och Erzurum.
Viktiga punkter
• Sykes–Picot delade den osmanskt kontrollerade delen av Kurdistan mellan brittiska och franska zoner – och fullbordade den fyrdelning av Kurdistan (Turkiet, Irak, Iran, Syrien) som består än i dag.
• Avtalet tillkom i fullständig hemlighet – ingen kurd, ingen arab, ingen från regionen rådfrågades. De folk vars hemländer delades fick kännedom om avtalet först sedan bolsjevikerna hade läckt det i november 1917.
• Avtalet stred mot löften som Storbritannien hade gett arabiska ledare (Husayn–McMahon-korrespondensen) och skulle senare strida mot löftet om kurdiskt självstyre i Sèvresfördraget (1920).
• Sykes–Picots exakta bestämmelser genomfördes aldrig fullt ut, men dess bakomliggande logik – att lägga kurdiska och arabiska territorier under brittisk och fransk kontroll – förverkligades genom Nationernas förbunds mandatsystem.
Snabbfakta
Avtal: Sykes–Picot-avtalet (Mindre Asien-avtalet) Datum: Maj 1916 (förhandlingarna började i november 1915) Parter: Storbritannien (Sir Mark Sykes), Frankrike (François Georges-Picot), Ryssland (Sergey Sazonov) Typ: Hemlig krigskonvention om att stycka Osmanska riket Viktigaste bestämmelsen för kurderna: Kurdiska områden delas mellan en brittisk zon (södra Kurdistan/Irak), en fransk zon (norra/västra Kurdistan/Syrien) och en rysk zon (armeniska provinser, inklusive kurdiska områden kring Van, Bitlis, Erzurum) Avslöjande: Läcktes av bolsjevikernas Ryssland i november 1917 Arv: Grunden för Nationernas förbunds mandatområden som skapade Irak och Syrien och fullbordade Kurdistans fyrdelning
Historiskt sammanhang: Att stycka Europas sjuke man
År 1915 stod det klart att Osmanska riket – som hade anslutit sig till centralmakterna tillsammans med Tyskland och Österrike-Ungern – sannolikt inte skulle överleva kriget intakt. Storbritannien, Frankrike och Ryssland började planera styckningen av de osmanska territorierna. Var och en hade sina egna intressen: Ryssland ville ha Konstantinopel och de armeniska provinserna; Frankrike ville ha Syrien, Libanon och sydöstra Turkiet; Storbritannien ville ha Mesopotamien (Irak), Persiska viken och säker tillgång till Indien genom Suezkanalen.
Avtalet slöts samtidigt som Storbritannien lovade arabiska ledare en självständig arabisk stat i utbyte mot deras uppror mot osmanerna (Husayn–McMahon-korrespondensen 1915–1916). Storbritannien lovade också sionistiska ledare stöd för ett judiskt hemland i Palestina (Balfourdeklarationen 1917). Dessa tre uppsättningar löften var i grunden motsägelsefulla – och kurderna, som ingen hade lovat någonting, var inte ens en del av samtalet.
Avtalets villkor och kurdiska områden
Sykes–Picot-avtalet delade de osmanska territorierna i flera zoner. Ryssland skulle få de armeniska provinserna Erzurum, Trapezunt, Van och Bitlis – som alla hade betydande kurdiska befolkningar. Frankrike skulle få Libanon, Syriens kust, Adana, Kilikien och stora delar av sydöstra Anatolien, däribland norra och västra kurdiskbebodda regioner. Frankrike skulle också utöva inflytande över Mosulregionen (dagens irakiska Kurdistan). Storbritannien skulle få områdena kring Bagdad, Basra och Persiska viken.
Följderna för Kurdistan var förödande. Den osmanskt kontrollerade delen av Kurdistan – som åtminstone hade varit enad under en enda imperieförvaltning sedan Zuhabfördraget (1639) – delades nu mellan tre europeiska makter. Kurdiskbebodda områden tilldelades ryska, franska och brittiska zoner utan hänsyn till kurdiska etniska, språkliga eller kulturella gränser. Gränserna följde ingen självbestämmandets logik. De följde den europeiska koloniala konkurrensens logik.
Avslöjande och efterverkningar: Löften brutna innan de gavs
Sykes–Picot-avtalet förblev hemligt fram till november 1917, då bolsjevikregeringen i Ryssland – som hade tagit makten under oktoberrevolutionen – upptäckte texten i tsarens arkiv och publicerade den. Avslöjandet väckte upprördhet i hela arabvärlden och djup förlägenhet i Storbritannien och Frankrike, vars samtidiga löften till arabiska ledare avslöjades som tomma. För kurderna bekräftade avslöjandet bara vad de länge hade misstänkt: att stormakterna betraktade kurdiska områden som territorium att fördela, inte som ett hemland att respektera.
Sykes–Picots exakta bestämmelser genomfördes aldrig fullt ut – den ryska revolutionen tog Ryssland ur ekvationen, och USA:s inträde i kriget förde in president Wilsons retorik om självbestämmande. Men avtalets bakomliggande logik kom till uttryck i efterkrigsuppgörelsen. San Remo-konferensen (1920) tilldelade formellt mandatområdena Syrien och Irak till Frankrike respektive Storbritannien. Sèvresfördraget (1920) innehöll bestämmelser om ett självstyrande Kurdistan, men Turkiets nationalistiska motstånd ledde till att det ersattes av Lausannefördraget (1923), som inte nämnde Kurdistan över huvud taget. Det kurdiska folket lämnades delat mellan Turkiet, Irak, Syrien och Iran – dess utlovade nation var utplånad från kartan.
Tidslinje över viktiga händelser
November 1915 – Förhandlingar börjar mellan Sykes (Storbritannien) och Picot (Frankrike).
Maj 1916 – Sykes–Picot-avtalet sluts; osmanska territorier delas i brittiska, franska och ryska zoner.
Juni 1916 – Det arabiska upproret mot Osmanska riket börjar, grundat på brittiska löften om självständighet.
November 1917 – Bolsjevikernas Ryssland läcker avtalet; den hemliga pakten avslöjas för världen.
April 1920 – San Remo-konferensen tilldelar mandatområdena Syrien och Irak till Frankrike och Storbritannien.
Augusti 1920 – Sèvresfördraget innehåller bestämmelser om ett självstyrande Kurdistan – genomförs aldrig.
Juli 1923 – Lausannefördraget ersätter Sèvres; Kurdistan nämns inte. Fyrdelningen är fullbordad.
Arv och betydelse för den kurdiska historien
Sykes–Picot-avtalet är det enskilt mest förödande fördraget i kurdisk historia. Det fullbordade Kurdistans delning genom att dela den osmanskt kontrollerade delen mellan brittiska och franska koloniala zoner. Den tidigare delningen i Zuhab (1639) hade delat Kurdistan mellan två imperier; Sykes–Picot delade det mellan fyra framtida nationalstater. När dammet efter efterkrigsuppgörelsen hade lagt sig fann sig det kurdiska folket som minoriteter i Turkiet, Irak, Syrien och Iran – världens största statslösa nation.
Avtalet är också en symbol för europeisk kolonial arrogans. Två män – Sykes, en brittisk aristokrat som romantiserade Mellanöstern, och Picot, en fransk diplomat besluten att säkra Syrien åt Frankrike – drog linjer på en karta som avgjorde miljontals kurders, arabers, assyriers och andras öde. De gjorde det i hemlighet, utan samråd och i strid med de löften som vid precis samma tid gavs till folken i regionen.
Varje politisk omvälvning i Mellanöstern har mötts av förklaringar om ”slutet för Sykes–Picot” – från upprättandet av Kurdistans regionala regering 1992 till IS framväxt 2014 och den kurdiska självstyrande zonen i nordöstra Syrien. Ändå har de gränser som Sykes och Picot bidrog till att skapa visat sig anmärkningsvärt beständiga. Den kurdiska kampen för självbestämmande är i grunden en kamp mot arvet efter ett hemligt avtal som två europeiska diplomater slöt 1916 utan att någonsin fråga det kurdiska folket vad det ville.
Vanliga frågor
Vad var Sykes–Picot-avtalet?
En hemlig konvention som slöts i maj 1916 mellan Storbritannien och Frankrike med ryskt samtycke och delade Osmanska rikets territorier i koloniala inflytelsesfärer. Den delade kurdiska områden i brittiska, franska och ryska zoner och lade grunden för Kurdistans fyrdelning (Turkiet, Irak, Syrien, Iran).
Hur påverkade Sykes–Picot kurderna?
Det delade det osmanska Kurdistan mellan brittiska och franska zoner och fullbordade den delning som hade börjat århundraden tidigare. När dessa zoner blev mandatområdena Irak och Syrien spreds det kurdiska folket över fyra stater (Turkiet, Irak, Syrien, Iran) utan någon utsikt till självbestämmande. Ingen kurd rådfrågades.
Gäller de gränser som skapades av Sykes–Picot fortfarande?
I huvudsak, ja. Sykes–Picots exakta bestämmelser ändrades genom senare fördrag och mandat, men den bakomliggande uppdelningen av Mellanöstern i staterna Turkiet, Irak, Syrien, Libanon, Jordanien och Palestina/Israel följer den logik som Sykes och Picot etablerade. Kurdistans fyrdelning speglar detta arv direkt.
Referenser och vidare läsning
Britannica – Sykes–Picot-avtalet
The Kurdish Project – Sykes–Picot-avtalet
Oxford University Press – Sykes–Picot: Fördraget som styckade Mellanöstern