Inledning
Den 17 september 1998 samlades Masoud Barzani från Kurdistans demokratiska parti (KDP) och Jalal Talabani från Kurdistans patriotiska union (PUK) i Washington, DC, för att underteckna Washingtonavtalet — ett fredsavtal förmedlat av USA som avslutade det förödande irakisk-kurdiska inbördeskriget (1994–1998). Utrikesminister Madeleine Albright kallade det ”ett nytt och hoppfullt kapitel” i kurdisk politik. Avtalet förpliktade de båda partierna att dela politisk makt och inkomster, hindra PKK från att använda norra Irak, förhindra att irakiska trupper gick in i den kurdiska regionen och arbeta för att återförena den splittrade kurdiska förvaltningen.
Washingtonavtalet var en vändpunkt: det avslutade fyra års brödrakrig mellan de två mäktigaste kurdiska politiska rörelserna, en konflikt som hade dödat tusentals, fördrivit tiotusentals och bjudit in både Saddam Husseins styrkor och iransk militär intervention i kurdiskt territorium. Men avtalet hade också djupa brister. I stället för att skapa en enad kurdisk regering institutionaliserade det en dubbel förvaltning — KDP styrde från Erbil och PUK från Sulaymaniyah — en uppdelning som i många avseenden består än i dag.
Innehåll
Vad var Washingtonavtalet?
Washingtonavtalet var ett fredsavtal undertecknat den 17 september 1998 mellan KDP och PUK, förmedlat av USA med utrikesminister Madeleine Albright och högt uppsatta företrädare för utrikesdepartementet som medlare. Det följde på över två veckors intensiva förhandlingar i Washington, DC, och avslutade formellt det irakisk-kurdiska inbördeskrig som hade rasat sedan maj 1994.
Avtalet förpliktade båda partierna att dela politisk makt och inkomster, återförena den kurdiska förvaltningen, hindra PKK från att använda norra Irak och förhindra att irakiska regeringstrupper gick in i den kurdiska regionen. USA lovade att använda militärt våld för att skydda kurderna från eventuell aggression från Saddam Hussein. En ambitiös tidsplan fastställdes: tre månaders förberedelser för gemensamt styre, följt av sex månaders övergångsstyre som skulle leda till nya val.
Viktiga punkter
• Washingtonavtalet avslutade fyra års inbördeskrig mellan KDP och PUK — en konflikt som dödade tusentals, fördrev tiotusentals och fick Barzani att bjuda in Saddam Husseins republikanska garde i kurdiskt territorium.
• Avtalet institutionaliserade KDP:s och PUK:s duopol — det skapade ett maktdelningsarrangemang som blev grunden för kurdiskt styre men också befäste den politiska uppdelningen mellan Erbil och Sulaymaniyah.
• USA:s löfte att använda militärt våld för att skydda kurderna från Saddam var historiens starkaste amerikanska säkerhetsåtagande gentemot det kurdiska folket — och visade sig avgörande när invasionen 2003 störtade Baathregimen.
• Avtalet gav den politiska stabilitet som lät Kurdistanregionen dra nytta av olja-mot-mat-programmet och visa en enad front under invasionen 2003 och utarbetandet av Iraks konstitution 2005.
Snabbfakta
Avtal: Washingtonavtalet (fredsavtalet i Washington) Datum: 17 september 1998 Parter: Kurdistans demokratiska parti (Masoud Barzani) och Kurdistans patriotiska union (Jalal Talabani) Medlare: USA (utrikesminister Madeleine Albright) Typ: fredsavtal och maktdelningsavtal Viktiga villkor: makt- och inkomstdelning; återförening av den kurdiska förvaltningen; hindra PKK från att använda norra Irak; förhindra att irakiska trupper går in; löfte om amerikanskt militärt skydd Sammanhang: irakisk-kurdiska inbördeskriget (1994–1998); offensiven mot Erbil 1996 med Saddams republikanska garde Utfall: avslutade inbördeskriget; institutionaliserade dubbel KDP–PUK-förvaltning; gav politisk stabilitet för KRG:s utveckling Valtidsplan: planerat till juni 1999 (genomfördes aldrig enligt tidsplanen)
Historiskt sammanhang: det kurdiska inbördeskriget
De kurdiska valen 1992 hade gett en nästan exakt fördelning på 50–50 mellan KDP och PUK och lett till en samlingsregering som snart föll samman under tyngden av ömsesidig misstänksamhet. Partierna var oense om fördelningen av tullinkomster från den lukrativa smuggelhandeln mellan Irak och Turkiet — KDP kontrollerade gränsövergången Khabur och tog in miljontals dollar varje vecka, medan PUK fick lite. I maj 1994 utbröt strider mellan de båda partiernas peshmergastyrkor.
Inbördeskriget förödde Kurdistanregionen. Talabani slöt en allians med Iran och tillät iranska militära operationer mot Iranska Kurdistans demokratiska parti (KDPI) på irakiskt territorium. Som svar fattade Barzani ett av de mest omstridda besluten i kurdisk historia: han bjöd in Saddam Husseins republikanska garde för att hjälpa honom återta Erbil från PUK. Den 31 augusti 1996 angrep 30 000 irakiska soldater och republikanska gardets pansardivisioner det PUK-kontrollerade Erbil, intog staden och lät KDP ta kontroll över den kurdiska huvudstaden.
Åsynen av kurdiska ledare som bjöd in just den regim som hade begått Anfalfolkmordet att ingripa i en inomkurdisk konflikt var en bottenpunkt för den kurdiska nationella rörelsen. Inbördeskriget lät också Saddams underrättelsetjänster tränga in i den kurdiska oppositionen, gripa motståndare och avveckla CIA:s operationer i norra Irak. Senast 1997 fanns en vapenvila, men regionen förblev splittrad. Flera fredsinitiativ hade misslyckats innan USA ingrep med uthållig medling på hög nivå 1998.
Avtalets villkor: fred utan enhet
Washingtonavtalet förpliktade båda partierna att dela politisk makt och inkomster, återförena det kurdiska parlamentet och förvaltningen, neka PKK en fristad i norra Irak och hindra irakiska regeringsstyrkor från att gå in i den kurdiska regionen. USA lovade militärt skydd för kurderna mot eventuell aggression från Saddam Hussein — historiens starkaste amerikanska säkerhetsåtagande gentemot det kurdiska folket.
I praktiken institutionaliserade avtalet dock uppdelningen i stället för att åstadkomma återförening. Barzani och Talabani behandlade maktdelningsarrangemanget som just det — en delning av makten mellan två separata förvaltningar snarare än en förening till en regering. KDP fortsatte att styra från Erbil och PUK från Sulaymaniyah. Varje parti byggde egna patronagenätverk, behöll separata peshmergastyrkor och drev vad som i praktiken var två parallella regeringar inom Kurdistanregionen. De planerade valen genomfördes aldrig enligt tidsplanen.
Tidslinje över viktiga händelser
Maj 1994 — Irakisk-kurdiska inbördeskriget inleds mellan KDP och PUK.
Augusti 1996 — Barzani bjuder in Saddams republikanska garde för att hjälpa till att inta Erbil från PUK.
November 1997 — KDP förklarar ensidig vapenvila; PUK går med på att respektera den.
Juli 1998 — USA bjuder in KDP:s och PUK:s ledningar till Washington för intensiva fredssamtal.
17 september 1998 — Washingtonavtalet undertecknas av Barzani och Talabani; inbördeskriget avslutas.
September 2002 — Barzani och Talabani sluter normaliseringsavtalet i Sari Rash; det kurdiska parlamentet samlas i fulltaligt plenum.
2003 — USA-ledd invasion av Irak; KDP och PUK samarbetar för att störta Saddam; kurdisk autonomi fastslås i konstitutionen 2005.
Arv och betydelse för kurdisk historia
Washingtonavtalets största bedrift var att avsluta det kurdiska inbördeskriget och skapa den politiska stabilitet som lät Kurdistanregionen utvecklas under de följande årtiondena. Utan avtalet hade KDP och PUK sannolikt fortsatt att strida, vilket kunde ha gett Saddam Hussein möjlighet att återupprätta kontrollen över det kurdiska norr. Avtalets fred — hur ofullkomlig den än var — var förutsättningen för allt som följde: utveckling finansierad genom olja-mot-mat-programmet, samarbetet med USA 2003 och det konstitutionella erkännandet av kurdisk autonomi.
Avtalets största misslyckande var att det befäste uppdelningen i stället för att skapa enhet. KDP:s och PUK:s duopol blev det kurdiska styrets permanenta struktur, med separata förvaltningar, separata peshmergastyrkor och separata patronagenätverk som består än i dag. När Kurdistanregionen ställdes inför existentiella hot — från IS 2014 och Bagdads militära svar på självständighetsfolkomröstningen 2017 — visade sig avsaknaden av enad kurdisk politisk och militär ledning förödande.
Washingtonavtalet befäste också USA som den främsta yttre garanten för kurdisk säkerhet i Irak — en roll som skulle visa sig avgörande 2003 men också skulle lämna kurderna sårbara när amerikanska prioriteringar skiftade. Mönstret från Washington — kurdiskt beroende av amerikanskt skydd i förening med intern kurdisk politisk splittring — fortsätter att forma kurdisk politik och kurdisk-amerikanska relationer i dag.
Vanliga frågor
Vad var Washingtonavtalet?
Ett fredsavtal förmedlat av USA och undertecknat den 17 september 1998 mellan KDP (Masoud Barzani) och PUK (Jalal Talabani) som avslutade det irakisk-kurdiska inbördeskriget. Det förpliktade båda partierna att dela makt och inkomster, hindra PKK från att använda norra Irak och förhindra att irakiska trupper gick in i den kurdiska regionen. USA lovade militärt skydd för kurderna.
Varför utbröt det kurdiska inbördeskriget?
Inbördeskriget utbröt i maj 1994 främst på grund av fördelningen av tullinkomster från smuggelhandeln mellan Irak och Turkiet. Djupare orsaker var valresultatets fördelning på 50–50, ömsesidig misstro, ideologiska skillnader och regionala makters ingripanden (Iran stödde PUK; Saddams Irak bjöds in av KDP för att inta Erbil 1996).
Skapade Washingtonavtalet en enad kurdisk regering?
Nej. Avtalet förutsåg återförening, men i praktiken institutionaliserade det en dubbel förvaltning — KDP styrde från Erbil och PUK från Sulaymaniyah. Varje parti behöll separata peshmergastyrkor, separata budgetar och separata patronagenätverk. Uppdelningen består i många avseenden än i dag.
Referenser och vidare läsning
Washington Institute — Kurdiskt avtal signalerar nytt amerikanskt åtagande
LSE Middle East Centre — De irakiska kurdernas destruktiva interna strider
Better Evidence Project — Att avsluta det kurdiska inbördeskriget i Irak