Inledning

I mer än ett århundrade, kanske så länge som 130 år, styrde en kurdisk dynasti den karga gränstrakt där den iranska högplatån sänker sig mot Mesopotamiens slätt. Annaziderna, hämtade ur det kurdiska stamförbundet Shadhanjan, härskade över ett skiftande territorium längs dagens gräns mellan Iran och Irak från ungefär 990 till det sena tolfte århundradet, med huvudstad i Hulwan, dagens Sarpol-e Zahab i provinsen Kermanshah, och sekundära centra i Shahrazur, Bandanijin, Kermanshah och Dinawar. De var sunnimuslimska rivaler till de shiamuslimska hasanwayhiderna och efterträdde dem över stora delar av deras territorium och var de mest långlivade av Zagrosbergens stora kurdiska dynastier.

Annaziderna är de minst berömda av det elfte århundradets islamiska världs fyra stora kurdiska statsbildningar, överskuggade i de historiska källorna av de arkitektoniska monumenten hos shaddadiderna i Kaukasus och det kulturella beskyddet hos marwaniderna i Diyarbakir liksom Badr ibn Hasanwayhs långa gyllene regeringstid i centrala Zagros. Men annaziderna bestod längre än någon av dem. De gav upphov till åtta eller fler dokumenterade härskare över minst sju generationer. De överlevde hasanwayhidernas sammanbrott, buyidernas upplösning, de seldjukiska turkmenska invasionerna, oghuzernas räder och det stora seldjukiska rikets uppgång, och de styrde fortfarande i någon lokal form delar av Lorestan så sent som under andra hälften av det tolfte århundradet.

Detta är berättelsen om Banu Annaz, den kurdiska dynasti vars namn betydde ”getherdar”, vars huvudstad blev den moderna staden Sarpol-e Zahab och vars långa överlevnad i västra Zagros bergiga gränstrakter förbinder det elfte århundradets kurdiska intermezzo med framväxten av Lorestans senare medeltida kurdiska statsbildningar och hazaraspiderna.

Ursprung: Shadhanjanstammen och gränsen mellan Iran och Irak

Annaziddynastin växte fram ur Shadhanjan, ett kurdiskt stamförbund i västra Zagrosbergen, bosatt över det karga landet mellan Hulwan, Khanaqin, Shahrazur och Kermanshah. Shadhanjan var en av flera stora kurdiska stamgrupper under det sena tionde århundradet. Liksom Barzikani, som gav upphov till hasanwayhiderna, och Humaydi, som gav upphov till marwaniderna, använde de den centrala abbasidiska maktens sammanbrott och den buyidiska maktens försvagning till att upprätta en regional kurdisk statsbildning i sina stamkärnländer.

Dynastins namn har varit föremål för medeltida och modern filologisk debatt. Den arabiske historikern Ibn al-Athir härledde ʿAnnaz från arabiskans ʿanz, ”gethona”, och menade att namnet betecknade en getägare, gethandlare eller getherde, ett passande tillnamn för ett stamhus från västra Zagroshöglandets herdeekonomi. Den kurdiske krönikören Sharafkhan Bidlisi och den persiske historikern Hamdallah Mustawfi föreslog ett alternativ: att familjenamnet ursprungligen var Banu Ayyar, ”de sluga”, från arabiskans ʿayyār, och med tiden arabiserades till Banu Annaz. Båda traditionerna pekar på samma bredare mönster: ett kurdiskt stamhus vars arabiska namn kodar antingen herdeekonomi eller politiskt rykte.

Annaziderna framträder i de historiska källorna omkring 990 e.Kr., när buyidernas makt i Irak och västra Iran började splittras. Bahā al-Dawla, den buyidiske emiren av Bagdad, sökte kurdiska allierade längs sin östra gräns; Abu’l-Fath Muhammad ibn Annaz, en Shadhanjanhövding med bas i Hulwan, blev en av dessa allierade. Dynastin hade grundats.

Grundaren: Abu’l-Fath Muhammad ibn Annaz (990/991–1010/11)

Abu’l-Fath Muhammad ibn Annaz var dynastins grundare. Han tog kontroll över Hulwan, den forntida staden vid Khorasanvägen som kontrollerade Paytakpasset mellan Mesopotamiens lågland och den iranska högplatån, omkring 990 eller 991 e.Kr. och härskade därifrån i två årtionden fram till sin död 1010 eller 1011.

Hans tjugoåriga regeringstid präglades av ständig krigföring på flera fronter. I väster stred han mot Banu Uqayl, en arabisk beduindynasti som verkade kring Mosul och Diyar Bakr; han intog kortvarigt staden Daquq från dem 998. Han stred mot Banu Mazyad, en annan arabisk dynasti med centrum i Hilla, kring Khanaqin. Han störtade Zahman ibn Hindi, herre av Khanaqin, som var släkt med honom genom äktenskap. I öster rivaliserade han med hasanwayhiderna som också var kurdiska, också tävlade om centrala Zagros och också var släkt genom äktenskap.

Rivaliteten med hasanwayhiderna nådde sin spets 1006. Den store hasanwayhidiske emiren Badr ibn Hasanwayh, allierad med Banu Mazyadhövdingen Abu’l-Hasan Ali ibn Mazyad, sände en koalitionsarmé med tiotusen soldater mot annaziderna. Abu’l-Fath tvingades överge sitt territorium och fly till Bagdad, där han sökte tillflykt hos den buyidiske vesiren Amid al-Juyush Abu Ali Hassan. Ett fördrag följde samma år: annaziderna förklarade sig som hasanwayhidernas vasaller. Uppgörelsen bevarade annaziddynastin men fastställde det tidiga elfte århundradets politiska villkor, med annaziderna underordnade och hasanwayhiderna dominerande i centrala Zagros.

Denna underordning skulle inte bestå. Inom fem år skulle hasanwayhiderna falla samman och annaziderna ärva stora delar av deras territorium.

Det hasanwayhidiska arvet: Abu’l-Shawks expansion (1011–1046)

Abu’l-Fath efterträddes 1010/11 av sin son Husam al-Dawla Abu’l-Shawk Faris ibn Muhammad, som skulle härska över Hulwan i trettiosex år och leda dynastin till dess territoriella höjdpunkt. Två av hans bröder styrde samtidigt viktiga sekundära centra: Muhalhel ibn Muhammad höll Shahrazur och förblev där till cirka 1055, medan Surkhab I ibn Muhammad styrde Bandanijin till 1046. Dynastin var i praktiken en federation av tre annazidiska furstendömen med Abu’l-Shawk som den främste.

Tillfället kom 1014 när Badr ibn Hasanwayh dog och hans hasanwayhidiska furstendöme drabbades av en tronföljdskris. Inom månader trängdes den hasanwayhidiske arvtagaren Hilal ibn Badr åt sidan; hans son Zahir dödades vid Sarmaj 1015 av buyiden Shams al-Dawla. De hasanwayhidiska territorierna, lorstammar, Shadhanjans underlydande områden och centrala Zagros kärnländer, övergick till stor del till Abu’l-Shawk, som införlivade dem i sin växande annazidiska stat.

Buyidernas svar var skarpt. Den buyidiske emiren i Hamadan frigav Tahir ibn Hilal, en tillfångatagen hasanwayhidisk tronpretendent och son till Hilal ibn Badr, och sände honom mot Abu’l-Shawk. Tahir ryckte fram; Abu’l-Shawk drog sig tillbaka till Hulwan; kriget avslutades när Tahir gick med på att bosätta sig i Nahavand och gifte in sig i annazidfamiljen. Vapenvilan bestod inte. Inom några år dödade Abu’l-Shawk Tahir ibn Hilal och införlivade hans kvarvarande hasanwayhidiska territorier, vilket formellt avslutade den hasanwayhidiska tronföljden och bekräftade annaziderna som centrala Zagros främsta kurdiska makt.

Abu’l-Shawks regeringstid var ovanligt turbulent. År 1029 besegrade han buyiden Shams al-Dawla och de första plundrarna från det oghuziska turkfolket och intog Hamadan, Dinawar och Asadabad. Samma år tog han Daquq från Banu Mazyad. År 1038/39 intog han Kermanshah från dess kurdiske Quhidhärskare, Kuhistani. På sin territoriella höjdpunkt nådde annazidstaten under Abu’l-Shawk ända till Hillah i södra Irak; på sin lägsta punkt var den reducerad till några bergsdalar kring Hulwan. Den abbasidiske kalifen belönade hans framgångar med härskartiteln Husam al-Dawla, ”statens svärd”, och ett gyllene svärd.

Inre strider: Abu’l-Shawk mot Muhalhel

Annazidernas expansion hade ett pris: brutal inre konflikt. Abu’l-Shawks främste rival var hans egen bror Muhalhel av Shahrazur, som kontrollerade den östra halvan av annazidfederationen och ogillade storebroderns dominans. Konflikten mellan bröderna, ett återkommande tema i medeltida kurdisk dynastipolitik, drog in buyiderna, kakuyiderna av Isfahan och till sist de framväxande seldjukerna.

År 1040 försökte Abu’l-Shawks son Abu’l-Fath ibn Abu’l-Shawk ta sin farbror Muhalhels territorier. Han besegrades och tillfångatogs. Muhalhel säkrade sedan stöd från Ala al-Dawla ibn Kakuya, grundaren av Isfahans kakuyidiska dynasti, och använde sin kakuyidiska allians till att ta stora delar av annazidiskt territorium, däribland till sist Kermanshah. Abu’l-Shawk tvingades dra sig tillbaka till Hulwan.

Den buyidiske emiren av Bagdad, Jalal al-Dawla, medlade fram försoning mellan bröderna, men Muhalhel vägrade frige sin brorson Abu’l-Fath ibn Abu’l-Shawk, som till sist dog i fångenskap. Fientligheterna återupptogs. Bröderna stred periodvis mot varandra i åratal, och medan de stred började seldjukturkarna komma in i centrala Zagros från öster.

Det seldjukiska anfallet: Ibrahim Inal och krisen 1045–46

Annazidernas tronföljdskris nådde sin höjdpunkt 1045 när Tughril Beg, den framväxande seldjukiske sultan som snart skulle ta Bagdad, sände sin halvbror Ibrahim Inal in i de kurdiska länderna i centrala Zagros. Inals fälttåg var det mest förödande militära anfall annaziddynastin dittills hade mött.

Abu’l-Shawks egen son Sa’di ibn Faris gick över till seldjukernas sida och anslöt sig till Ibrahim Inal mot sin far, ett svek som knäckte annazidernas samordnade motstånd. Inal intog Hamadan, sedan Dinawar, sedan Kermanshah och därefter Mahidasht. Hamadans kurdiske guvernör flydde. Abu’l-Shawk själv drog sig tillbaka från Dinawar till Kermanshah och sedan till bergscitadellet Sirwan vid Diyalafloden, där många kurdiska stammedlemmar samlades kring honom.

De två bröderna, Abu’l-Shawk och Muhalhel, försökte till sist försonas och förenas mot seldjukerna. Det var för sent. År 1046 intog Inal själva Hulwan, annazidernas huvudstad, och tillägnade segern den dödade Tahir ibn Hilal, den hasanwayhidiske tronpretendent som Abu’l-Shawk hade dödat tjugo år tidigare. Hulwan brändes. Annazidernas kärnland invaderades. Abu’l-Shawk dog vid Sirwan utan att ha lyckats befria sin tillfångatagne son. Muhalhel överlevde några år till men dog till sist i seldjukisk fångenskap.

Dynastin upphörde dock inte. En epidemi 1048/49 tvingade oghuzturkarna att dra sig tillbaka från regionen, och Inal, som behövde lokala allierade, återgav vissa annazidiska länder till Sa’di och andra familjemedlemmar. Tughril Beg erkände till sist Muhalhels son som lokal härskare över Shahrazur, Daquq, al-Samaghan och Sirwan. Annaziderna blev seldjukiska vasaller och överlevde.

Den långa skymningen: Surkhabgrenarna och Lorestan (sent 11:e–12:e århundradet)

Efter katastrofen 1046 gick annaziddynastin in i en lång skymning. Annazidiskt styre fortsatte i alltmer lokala och splittrade former över centrala och västra Zagros, Shahrazur, delar av Kermanshah och övre Diyaladalen, men den expansiva annazidiska maktens tid var över. Dynastin hade blivit ett av många små kurdiska furstendömen under seldjukisk överhöghet.

Den senare annazidiska genealogin är dåligt dokumenterad. Den främsta fortsatta linjen gick genom Surkhabgrenen: Surkhab II ibn Badr härskade in i det sena elfte århundradet och dog cirka 1107; hans son Abu Mansur ibn Surkhab styrde under det tidiga tolfte århundradet. Den siste dokumenterade annaziden är Surkhab III ibn Annaz, som förekommer i kurdiska krönikor som härskare över Lorestan under andra hälften av det tolfte århundradet. Då hade annaziderna i praktiken smält samman med det medeltida Lorestans politiska och stambaserade landskap, och deras efterträdare skulle bli föregångare till Lors hazaraspidiska dynasti, den kurdisk-iranska statsbildning som skulle styra Lorestan från det trettonde in i det femtonde århundradet.

Den kurdiske historikern Ibn al-Athir och femtonhundratalskrönikören Sharafkhan Bidlisi angav båda att annazidernas epok hade varat ungefär 130 år, från cirka 990 till cirka 1117 enligt den vanligaste vetenskapliga dateringen. Med medeltida kurdiska dynastiers mått är detta ovanlig livslängd. Hasanwayhiderna bestod i ett halvt århundrade. Marwaniderna bestod i ett århundrade. Shaddadiderna bestod i nästan två och ett halvt århundrade, men bara genom att överleva som georgiska vasaller i Ani under sina sista årtionden. Annaziderna styrde i sin förminskade och splittrade form fortfarande kurdiskt territorium i sitt ursprungliga Zagroskärnland hundratrettio år efter att grundaren intog Hulwan.

Kulturellt arv: Hulwan, getstammen och lorisk kontinuitet

Annazidernas arv är mer utspritt än marwanidernas eller shaddadidernas, de byggde ingen Manuchihrmoské och skapade ingen stor krönika om Mayyafariqin, men det är verkligt och beständigt på tre sätt.

Hulwan och Sarpol-e Zahab. Annazidernas huvudstad Hulwan, vid Khorasanvägen i Paytakpasset, var en av det medeltida västra Irans stora städer. Dess strategiska läge, som kontrollerade ingången till den iranska högplatån från Mesopotamiens lågland, hade gjort den viktig sedan sasanidisk tid. Under annaziderna blev den en kurdisk politisk huvudstad. Seldjukernas bränning av Hulwan 1046 och jordbävningen som följde 1049 förstörde den medeltida staden; i dag finns här den moderna staden Sarpol-e Zahab i Kermanshahprovinsen vid gränsen mellan Iran och Irak, nära de berömda lullubiska klipprelieferna i Sar-e Pol-e Zohab. Stadens namn har ändrats; dess strategiska roll mellan kurdiska Iran och kurdiska Irak har det inte.

Getstammen i det moderna minnet. Annazidnamnet, härlett från arabiskans ʿanz, ”get”, lever vidare i det moderna kurdisk-turkmenska stamnamnet Karakeçili, som betyder ”svartgetbonde” på turkiska. Karakeçili är i dag koncentrerade kring Siverek i provinsen Şanlıurfa, Karaca Dağregionen och landsbygden i norra Aleppo. De bevarar ett stamminne som genom språklig och namnhistorisk kontinuitet knyts till det medeltida annazidiska Shadhanjan. Detta är ett av flera fall där modern kurdisk stamnamngivning kan spåras direkt till medeltida kurdiska dynastier, en nyttig påminnelse om att det kurdiska förflutna inte är en sluten bok utan en levande tradition.

Kontinuitet in i Lorestan och hazaraspiderna. Annazidernas närvaro i Lorestan under det sena tolfte århundradet, bevarad i gestalten Surkhab III ibn Annaz, förbinder det kurdiska intermezzot med nästa fas i kurdisk-lorisk historia. Hazaraspiderna, Lorestans atabeger som styrde från tidigt trettonde till femtonde århundradet, växte fram ur samma politiska och stambaserade landskap som de sena annaziderna hade bebott. Annazidernas skymning är en berättelse om omvandling snarare än försvinnande: en kurdisk dynasti som tonar in i den medeltida iranska kurdisk-loriska politikens bredare väv och ger en av de släktlinjer ur vilka senare regionala dynastier skulle framträda.

Plats i kurdisk historia

Annaziderna är den fjärde stora kurdiska dynastin i det elfte århundradets islamiska värld. Tillsammans med hasanwayhiderna i centrala Zagros, marwaniderna i Diyarbakir och shaddadiderna i Kaukasus utgör de den politiska ryggraden i det historiker kallar det kurdiska intermezzot, perioden från ungefär 950 till 1150 e.Kr. när kurdiska dynastier kontrollerade stora delar av den medeltida islamiska världen.

Av dessa fyra utmärker sig annaziderna genom sin livslängd. De bestod längre än hasanwayhiderna, som de efterträdde, och längre än marwaniderna, som de överlevde med trettio år. Bara shaddadiderna i Ani överlevde längre, och bara genom att bli georgiska vasaller. Annaziderna styrde i sitt ursprungliga Zagroshemland i minst 130 år, en bedrift möjliggjord av en förening av bergsgeografi, stamflexibilitet och viljan att acceptera hasanwayhidisk, buyidisk och till sist seldjukisk överhöghet och samtidigt bevara lokal kurdisk makt.

De står också för en särskild sorts kurdisk politisk identitet: sunnitisk snarare än shiitisk, stambaserad snarare än urban, federerad snarare än centraliserad, gränsbaserad snarare än imperial. Där hasanwayhiderna byggde bibliotek och moskéer i Dinawar styrde annaziderna från en fästningsstad vid ett bergspass. Där marwaniderna beskyddade kristna läkare och persiska poeter stred annaziderna mot arabiska beduiner, iranska buyider och turkfolkens oghuzer. Där shaddadiderna byggde Manuchihrmoskén i Ani försvarade annaziderna Sirwancitadellet vid Diyalafloden. De var gränstraktens kurdiska dynasti och överlevde tack vare det.

För modern kurdisk identitet är annaziderna betydelsefulla som dynastin vid västra Zagros gränstrakter, Hulwan, Khanaqin, Shahrazur och övre Diyaladalen, territorium som i dag sträcker sig över gränsen mellan Iran och Irak och till stor del bebos av kurdiska befolkningar på båda sidor. Städerna de styrde, Sarpol-e Zahab, Halabja i Shahrazur, Khanaqin och Mandali, förblir kurdiska stadscentra i dag. Shadhanjans stamarv lever kvar i Karakeçili och andra nutida kurdisk-turkmenska släktlinjer. Annazidernas arv finns i geografin, stamminnet och den kurdiska gränstraktens långa politiska kontinuitet.

Tidslinje

Cirka 990/991 e.Kr. – Abu’l-Fath Muhammad ibn Annaz tar Hulwan och grundar dynastin som buyidisk allierad. 998 – Abu’l-Fath intar Daquq från Banu Uqayl. 1006 – En hasanwayhidisk-mazyadidisk koalition besegrar Abu’l-Fath; han flyr till Bagdad och accepterar hasanwayhidiskt vasallskap. 1010/11 – Abu’l-Fath dör; Husam al-Dawla Abu’l-Shawk efterträder i Hulwan; Muhalhel styr Shahrazur och Surkhab I styr Bandanijin. 1014 – Den hasanwayhidiske Badr dör; annaziderna införlivar stora delar av det hasanwayhidiska territoriet. Cirka 1016 – Tahir ibn Hilal sänds mot Abu’l-Shawk; vapenvila; Tahir dödas senare av Abu’l-Shawk. 1029 – Abu’l-Shawk besegrar Shams al-Dawla och de första oghuziska plundrarna; tar Hamadan, Dinawar, Asadabad och Daquq. 1030 – Daquq tas från Banu Mazyad. 1038/39 – Kermanshah intas från dess kurdiske Quhidhärskare. 1040 – Abu’l-Fath ibn Abu’l-Shawk tillfångatas av sin farbror Muhalhel. 1045 – Tughril Beg sänder Ibrahim Inal in på kurdiskt territorium; annazidernas reträtt börjar. 1046 – Inal bränner Hulwan; Abu’l-Shawk dör vid Sirwan; Sa’di ibn Faris går över till seldjukerna. 1048/49 – Pest tvingar oghuzerna att dra sig tillbaka; annaziderna återinsätts som seldjukiska vasaller i vissa territorier. Cirka 1055 – Muhalhel dör i seldjukisk fångenskap. Sent 11:e århundrade – Surkhab II ibn Badr styr lokalt; dör cirka 1107. Tidigt 12:e århundrade – Abu Mansur ibn Surkhab fortsätter linjen. Sent 12:e århundrade – Surkhab III ibn Annaz framträder som härskare av Lorestan; dynastin tonar in i det bredare kurdisk-loriska politiska landskap ur vilket hazaraspiderna senare ska framträda.

Annaziddynastins härskare

Åtta eller fler dokumenterade annazidiska härskare över minst sju generationer omfattar dynastins ungefär 130-åriga historia. Kurdish-History.com har en översiktsartikel om dynastin: Annaziddynastins uppgång och fall i medeltida kurdisk historia som kompletterar den övergripande artikel du läser nu.

De främsta härskarna i kronologisk ordning: Abu’l-Fath Muhammad ibn Annaz, grundaren, 990/991–1010/11, med bas i Hulwan. Husam al-Dawla Abu’l-Shawk Faris ibn Muhammad, 1011–1046, sonen som stod för den stora expansionen. Muhalhel ibn Muhammad, 1011–cirka 1055, bror till Abu’l-Shawk, styrde Shahrazur. Surkhab I ibn Muhammad, 1011–1046, bror till Abu’l-Shawk, styrde Bandanijin. Sa’di ibn Faris, sporadiskt styre cirka 1050–1055, son till Abu’l-Shawk som gick över till seldjukerna. Surkhab II ibn Badr, ?–1107, upprätthöll lokal annazidisk makt in i det sena elfte århundradet. Abu Mansur ibn Surkhab, 1107–?, fortsättningen under det tidiga tolfte århundradet. Surkhab III ibn Annaz, sent tolfte århundrade, den siste belagde annaziden, styrde delar av Lorestan.

Frågor och svar: att förstå annaziddynastin

Var annaziderna kurdiska? Ja. Dynastins grundare Abu’l-Fath Muhammad ibn Annaz kom från det kurdiska stamförbundet Shadhanjan, och dynastins kurdiska identitet dokumenteras i medeltida primärkällor, Ibn al-Athir och de persiska krönikorna, i den kurdiskspråkiga traditionen, Sharafkhan Bidlisis Sharafnama, och i modern akademisk forskning, däribland artikeln i Encyclopædia Iranica av Kamal Mazhar Ahmad och Encyclopædia of Islam.

Var annaziderna sunniter eller shiiter? Sunniter. Till skillnad från hasanwayhiderna i centrala Zagros, som var tolvshiiter, var annaziderna sunnimuslimer. Skillnaden formade en del av rivaliteten mellan de två kurdiska dynastierna och speglade den bredare konfessionella mångfalden i medeltida kurdiska statsbildningar: en sunnitisk dynasti i Diyarbakir, marwaniderna, en shiitisk i centrala Zagros, hasanwayhiderna, en sunnitisk vid gränsen mellan Iran och Irak, annaziderna, och en sunnitisk i Kaukasus, shaddadiderna.

Var låg Hulwan? Hulwan, annazidernas huvudstad, var en forntida stad vid Khorasanvägen som kontrollerade Paytakpasset mellan Mesopotamiens lågland och den iranska högplatån. Den identifieras i dag med staden Sarpol-e Zahab i Kermanshahprovinsen i Iran, nära den irakiska gränsen. Den medeltida staden förstördes av seldjukerna 1046 och fick sitt slut genom en jordbävning 1049, och det moderna Sarpol-e Zahab återvann aldrig det forntida Hulwans välstånd.

Varför skrevs annazidnamnet som ”getherdar”? Den arabiske historikern Ibn al-Athir härledde ʿAnnaz från arabiskans ʿanz, ”gethona”, och menade att familjenamnet betecknade en getägare eller getherde. Den kurdiske krönikören Sharafkhan Bidlisi föreslog ett alternativ, Banu Ayyar, ”de sluga”, som arabiserats med tiden. Båda traditionerna speglar dynastins stambaserade herdebakgrund. Den moderna kurdisk-turkmenska Karakeçilistammen, ”svartgetbönder”, bevarar samma språkliga minne i modern namnforskning.

Hur förhöll sig annaziderna till hasanwayhiderna? Som rivaler och efterträdare. De två dynastierna var besläktade genom äktenskap och överlappande stamtillhörigheter men stred upprepade gånger om kontrollen över centrala Zagros. År 1006 besegrade den hasanwayhidisk-mazyadidiska koalitionen annazidernas grundare och tvingade honom till hasanwayhidiskt vasallskap. Efter Badr ibn Hasanwayhs död 1014 vändes förhållandet: annaziderna införlivade stora delar av det hasanwayhidiska territoriet och annazidiska härskare dödade eller fängslade de överlevande hasanwayhidiska arvtagarna. Annaziderna var i praktiken hasanwayhidernas politiska efterträdare i västra Zagros.

Vad avslutade annaziddynastin? Långsam försvagning snarare än katastrofalt sammanbrott. Det seldjukiska fälttåget 1045–46 under Ibrahim Inal förstörde dynastins territoriella hegemoni, men dynastin själv överlevde som ett nätverk av lokala kurdiska furstendömen under seldjukisk överhöghet. Den siste dokumenterade annaziden är Surkhab III ibn Annaz, härskare i Lorestan under andra hälften av det tolfte århundradet. Därefter smälter familjelinjen in i det bredare kurdisk-loriska politiska landskap ur vilket hazaraspiderna och andra senare medeltida kurdiska dynastier framträdde.

Hur länge bestod annaziddynastin? Ungefär 130 år enligt den datering som används både i den medeltida Sharafnama och moderna akademiska källor, från cirka 990 till cirka 1117, eller så sent som det sena tolfte århundradet beroende på hur den lokala fortsättningen i Lorestan räknas. Detta gör dem till de mest långlivade av det kurdiska intermezzots fyra stora kurdiska dynastier, överträffade enbart av shaddadiderna om deras Anigren under georgisk överhöghet räknas.

Vad är annazidernas moderna arv? Annazidernas arv lever vidare på tre plan: geografin vid den kurdiska gränsen mellan Iran och Irak, med centrum i dagens Sarpol-e Zahab, det medeltida Hulwan; det moderna Karakeçilistamnamnet som bevarar Shadhanjan-annazidernas ”getherde”-släktlinje; och den politiska kontinuiteten in i Lorestan, där de sena annaziderna blev en del av den släktlinje ur vilken Lors hazaraspidiska atabeger senare skulle framträda. Annaziderna är betydelsefulla som västra Zagros långlivade kurdiska dynasti, den dynasti som förband det kurdiska intermezzot med senare medeltida kurdiska statsbildningar.

Avslutning

Annaziddynastin var det kurdiska intermezzots långdistanslöpare. Grundad av Abu’l-Fath Muhammad ibn Annaz i Hulwan omkring 990, utvidgad till centrala Zagros under hans son Husam al-Dawla Abu’l-Shawk efter 1014, förödd av seldjuken Ibrahim Inal 1045–46 och överlevande i splittrad form över minst sju generationer fram till Surkhab III:s framträdande i det sena tolfte århundradets Lorestan, bestod Banu Annaz längre än varje annan stor kurdisk dynasti från sin tid utom shaddadiderna, och shaddadiderna enbart genom att bli georgiska vasaller i Ani.

De var den kurdiska dynastin i västra Zagros gränstrakter, det karga gränslandet mellan Iran och Irak som har förblivit kurdiskt i språk och identitet från deras tid till vår. De var sunniter i en region där shiitiska hasanwayhider hade härskat före dem. De var stambaserade på ett sätt som Diyarbakirs urbana marwanider inte var. De var federerade, stridslystna, inbördes splittrade och djupt lokala, en dynasti som hämtade sin makt från stamförbundet Shadhanjan och sin bergsgeografi och överlevde genom att acceptera yttre överhöghet och samtidigt bevara kurdisk makt på plats.

I den kurdiska historiens långa båge representerar annaziderna något särpräglat: den kurdiska stambaserade politiska maktens beständighet i Zagrosbergen, upprätthållen i mer än ett århundrade under tryck från buyider, seldjuker och oghuzer och som en förbindelse mellan det kurdiska intermezzot och framväxten av senare medeltida kurdiska statsbildningar i Lorestan, Mukriyan och Ardalan. Hulwans annazidiska ”getherdar” påminner om att kurdisk historia är äldre, djupare och mer sammanhängande än något enskilt århundrades politiska kartor skulle antyda.

Referenser och vetenskapliga källor

Primärkällor: Ibn al-Athir, al-Kamil fi’l-Tarikh; Hamdallah Mustawfi, Tarikh-i Guzida; Sharafkhan Bidlisi, Sharafnama, från det 16:e århundradet, den grundläggande kurdiskspråkiga historien om kurdiska dynastier; materialet om annaziderna finns bevarat i spridda hänvisningar i arabiska och persiska krönikor från det elfte och tolfte århundradet.

Viktiga akademiska källor: Kamal Mazhar Ahmad, ”Annaziderna”, Encyclopædia Iranica, 1985; ”Annaziddynastin”, Encyclopædia Britannica; C. E. Bosworth, ”Annaziderna”, Encyclopædia of Islam, 2:a upplagan; Kurt Franz, moderna akademiska studier av medeltida kurdiska dynastier; standardreferensverk om medeltida iransk historia, Cambridge History of Iran och Cambridge History of Islam, och medeltida kurdisk historia.

Korshänvisningar på Kurdish-History.com: Den övergripande artikeln länkar till Annaziddynastins uppgång och fall och till de samtida översikterna över det kurdiska intermezzot: hasanwayhiderna och marwaniderna liksom shaddadiderna inom detta sammanhang.