Inledning
Bastur är en av de mest gripande pojkhjältarna i Shahnameh, den persiska Kungaboken: den unge sonen till martyren Zarir. Trots att Bastur på grund av sin ungdom förbjöds att strida red han ut i striden för att hämnas sin dödade far i en av de mest rörande episoderna i det heliga kriget för tron.
Berättelsen om Bastur hör till kriget mellan den iranske kungen Goshtasp och den turanske Arjasp om den nya tron som förkunnades av Zarathustra, där Basturs far Zarir förrädiskt dödades. Den sörjande pojken fann faderns kropp, klagade över honom och grep sedan, i trots mot kungens befallning, till vapen och hämnades sin far genom att döda fienden som hade dödat honom. Berättelsen har rötter i den forntida Minnesdikten över Zarer, en av de äldsta bevarade iranska hjältedikterna, långt äldre än Ferdowsis epos.
Liksom alla gestalter i Kungaboken hör Bastur till de iranska folkens gemensamma episka arv, en tradition som kurderna delar med perserna, lurerna och andra folk i den iranska världen. Att lära känna Bastur är att möta en av eposets mest rörande hjältar, den modige pojken som hämnades sin far, och en gestalt vars berättelse sträcker sig tillbaka till den iranska hjältetraditionens äldsta skikt.
Innehåll
Debatter och missuppfattningar
Vem är Bastur?
Bastur, även stavat Bastwar eller Bastvar, är en ung hjälte i Shahnameh och den forntida Minnesdikten över Zarer, den unge sonen till martyrhjälten Zarir, som är bror till den iranske kungen Goshtasp. I det stora kriget om den nya tron mellan Iran och den turanske Arjasp dödades Zarir förrädiskt, och hans unge son Bastur, ännu ett barn, gick ut på slagfältet, fann faderns kropp och framförde en gripande klagan över honom. Trots att kungen, hans farbror, hade förbjudit honom att strida på grund av hans ungdom trotsade den sörjande pojken sedan befallningen, red ut i striden, kämpade tappert och hämnades sin far genom att döda fienden som hade dödat honom. Bastur är ihågkommen som en av eposets mest rörande pojkhjältar, det modiga barn som hämnades sin far, och hans berättelse hör till de mest gripande i det heliga kriget för tron.
Son till martyren Zarir
Bastur var den unge sonen till Zarir, den tappre brodern till den iranske kungen Goshtasp och befälhavaren över Irans armé i det stora kriget om den nya tron. Zarir var en av de ädlaste hjältarna i denna del av eposet, martyrhjälten som föll när han försvarade den religion som förkunnats av Zarathustra mot trons fiender.
Som son till en så ädel far var Bastur av högsta kungliga och heroiska härkomst, kungens brorson och son till arméns befälhavare och förkämpe. Men vid tiden för det stora kriget var Bastur ännu ett barn, en pojke som inte hade åldern inne att bära vapen i strid, och denna ungdom är central för hans berättelse. Bandet mellan pojken och hans hjältemodige far och pojkens sorg och vrede över faderns död står i berättelsens centrum, och det är som son till martyren Zarir som Bastur träder in i eposet. Hans härkomst från Goshtasps och Zarirs ädla släktlinje och hans plats som den fallne kämpens son förbereder hans eget hjältedåd, hämnden för fadern. Gestalten med den ädle pojken, martyrens son som trots sina späda år reser sig för att hämnas sin fallne far, är en av eposets mest gripande, och det är i denna roll, som son till martyren Zarir, som Bastur har sin rörande plats i traditionen. Hans berättelse är sammanvävd med faderns: den ena är en skildring av heroiskt martyrskap, den andra av ett barns sorg och hämnd.
Viktiga slutsatser
Bastur är martyrhjälten Zarirs unge son i Shahnameh.
Han var kung Goshtasps brorson och ännu ett barn under det stora kriget.
Hans far Zarir dödades förrädiskt i kriget om tron.
Bastur fann faderns kropp och framförde en gripande klagan över honom.
Trots att han förbjöds att strida på grund av sin ungdom trotsade han kungen och red ut i striden.
Han hämnades sin far genom att döda fienden som hade dödat honom.
Snabbfakta
Namn: Bastur (även Bastwar, Bastvar)
Roll: Pojkhjälte; sin fars hämnare
Far: Zarir, martyrhjälten och befälhavaren
Farbror: Goshtasp, kung av Iran
Kusin: Esfandiyar, den osårbare prinsen
Miljö: Det heliga kriget mot Arjasp
Berömt dåd: Att hämnas sin far trots sin ungdom
Dödad fiende: Bidarafsh, trollkarlen som dödade Zarir
Forntida källa: Minnesdikten över Zarer (Ayadgar-i Zariran)
Arv: Gemensam iransk episk tradition
Faderns död
Berättelsen om Basturs hjältemod börjar med tragedin kring faderns död. I det stora kriget om den nya tron hade den turanske Arjasp invaderat Iran, och Zarir, kungens bror och befälhavare över Irans armé, ledde de iranska styrkorna och kämpade hjältemodigt till trons försvar.
Under striderna utförde Zarir stora dåd, men han dödades förrädiskt av en fiendekrigare, en trollkarl på den turanska sidan, som tog den ädle befälhavarens liv genom list. Zarirs död var ett svårt slag mot Iran och trons sak, eftersom han var en av dess ädlaste kämpar, och hans fall sörjs i traditionen som en hjältes martyrskap. För den unge Bastur var faderns död en personlig katastrof, förlusten av hans hjältemodige far i det stora kriget. När budet om Zarirs död nådde pojken satte det i gång händelserna i hans egen berättelse, hans sorg, hans klagan och hans föresats att hämnas sin far. Faderns död är därmed den mörka början på Basturs berättelse, tragedin som framkallar pojkens hjältemod. Det är den ädle Zarirs fall, förrädiskt dödad till trons försvar, som för hans unge son in på hämndens väg och gör Basturs berättelse till en skildring av sorg som förvandlas till heroisk beslutsamhet. Faderns död är det nödvändiga förspelet till sonens dåd.
Klagan på slagfältet
När budet kom om faderns död gick den unge Bastur ut på slagfältet för att finna kroppen efter Zarir. När han där fann sin fallne far framförde den sörjande pojken en gripande klagan över hjältens kropp, ett av de mest rörande avsnitten i den gamla traditionen.
Basturs klagan över sin fallne far hör till de rörande ögonblicken i den gamla dikten och i eposet, ett barns sorg över sin hjältemodige far som strömmar fram på slagfältet. I traditionen sörjer pojken sin far, ropar till honom i sin sorg och klagar över förlusten av en så ädel hjälte och sättet han dog på. Denna klagan, ett barns sorg över en fallen far, ger berättelsen dess djupa känslomässiga kraft, eftersom den placerar pojkens kärlek och sorg i berättelsens centrum innan den övergår till hans hämnd. Scenen med pojken på slagfältet, sörjande över faderns kropp, är en av den forntida iranska hjältetraditionens gripande bilder, ett ögonblick av ren sorg som gör hjälteberättelsen mänsklig och förankrar den kommande hämnden i pojkens kärlek till sin far. Ur denna sorg, denna klagan, föds Basturs föresats att hämnas sin far, barnets sorg som förvandlas till hämnarens mod. Klagan på slagfältet är därför ett avgörande ögonblick i berättelsen, uttrycket för pojkens sorg som ger mening och djup åt hjältedådet som följer.
Pojken som trotsade kungen
Besluten att hämnas sin far ville den unge Bastur rida ut i striden, men han förbjöds att göra det av sin farbror, kung Goshtasp, på grund av sin ungdom. Pojken var nämligen ännu ett barn, alltför ung enligt kungens bedömning för att delta i striderna.
Men pojkens sorg och beslutsamhet var för starka för att hållas tillbaka. I en medryckande handling av trots struntade den unge Bastur i kungens befallning och red ut i striden, fast besluten att hämnas sin far oavsett förbudet. Detta trots mot kungens order, fött ur pojkens sorg och hans våldsamma önskan om hämnd, är ett av berättelsens mest slående drag, eftersom det visar barnets mod och beslutsamhet: han lät inte ens kungens befallning hålla honom borta från slagfältet. Bilden av pojken som förbjöds att strida på grund av sin ungdom men ändå trotsade förbudet och red rakt in i stridens hetta för att hämnas sin far är stark, ett uttryck för den oemotståndliga kraften i hans sorg och kärlek. Genom att trotsa kungen visar sig Bastur vara en verklig hjälte i vardande, ett barn vars mod och beslutsamhet övervinner den försiktighet som skulle hålla honom trygg hemma. Pojken som trotsade kungen för att hämnas sin far är kärnan i Basturs dragningskraft, den unge hjälte vars kärlek till fadern driver honom till ett mod bortom hans år, ut på slagfältet och in i hämndens dåd.
Hämnden för Zarir
När den unge Bastur red ut i striden i trots mot kungens befallning kämpade han tappert mot fienden, dödade många av dem och hämnades till sist sin far Zarir genom att fälla den fiendekrigare som hade dödat honom.
I traditionen, särskilt i den forntida Minnesdikten över Zarer, hämnades pojken Bastur sin far genom att skjuta en pil genom hjärtat på Bidarafsh, fiendens trollkarl som förrädiskt hade dödat Zarir, och tog därmed med egen hand hämnd för faderns död. Pojkens dåd, att kämpa tappert och döda fienden som hade dödat hans far, är berättelsens segerrika höjdpunkt, fullbordandet av den hämnd som hans sorg hade krävt. Att bara en pojke, som förbjöds att strida på grund av sin ungdom, skulle rida ut i striden och döda sin fars baneman är en medryckande omkastning, ett hjältedåd bortom vad hans ålder lät förvänta, och det utmärker Bastur som en verklig hjälte, en värdig son till martyren Zarir. Hämnden för Zarir är berättelsens fullbordan, förvandlingen av pojkens sorg och trots till hjältedådet att hämnas sin far. Med denna hämnd fullbordad har pojken bevisat sitt värde, och hans fars död har fått ett svar. Att Zarir hämnas av sin unge son Bastur är en av de mest tillfredsställande och gripande hämndhandlingarna i eposet, utförd av en modig pojke som inte lät faderns död förbli obesvarad, och det är främst för detta som Bastur ihågkoms och hyllas i traditionen.
Symbolik och innebörd
Bastur förkroppsligar framför allt temat sonlig kärlek och hämnd, en sons hängivenhet till sin far och föresatsen att hämnas hans död. Som pojken som sörjer sin fallne far Zarir och rider ut i striden för att hämnas honom representerar Bastur bandet mellan far och son och hämndens heroiska plikt, ett av eposets återkommande och starka teman.
Bastur förkroppsligar också pojkhjältens tema, barnet vars mod och beslutsamhet växer bortom hans år för att utföra ett hjältedåd. Genom att trotsa kungens förbud och rida ut i striden trots sin ungdom representerar han sorgens och kärlekens oemotståndliga kraft och hur hjältemod kan växa fram även hos ett barn. Hans berättelse är en av eposets mest gripande just för att den placerar ett barn i hjältedådets centrum, där hans sorg och mod ger berättelsen dess djupa känslomässiga kraft. Som en gestalt i det heliga kriget om tron delar Bastur också krigets innebörd, försvaret av religionen mot dess fiender, där hans far blev martyr och som pojken tjänar genom sin hämnd. I allt detta är Bastur en gestalt av verklig betydelse, som förkroppsligar sonlig kärlek och hämnd, pojkhjältens hjältemod och den oemotståndliga kraften i sorg som förvandlas till mod. Han är den modige pojken som hämnades sin far, en av de mest rörande och beundrade av Shahnamehs och den forntida iranska traditionens unga hjältar.
Bastur och kurderna
Bastur hör, liksom alla gestalter i Shahnameh, till de iranska folkens gemensamma episka och mytologiska arv, en tradition som kurderna delar med perserna, lurerna och andra folk i den iranska världen. Hans berättelse har dessutom rötter i den forntida Minnesdikten över Zarer, en av de äldsta bevarade iranska hjältedikterna, ett verk ur den gemensamma iranska traditionens äldsta skikt.
För kurderna som iranskt folk ingår gestalterna och berättelserna i Shahnameh och i den forntida hjältetradition som det springer ur i den vidare kulturella och mytologiska värld som de tillhör. Berättelsen om Bastur, pojken som hämnades sin far, sträcker sig tillbaka till denna gemensamma traditions äldsta skikt i Minnesdikten över Zarer, en dikt långt äldre än Ferdowsis epos och rotad i ett ännu tidigare arv som de iranska folken delar. Det är ärligt och korrekt att förstå Bastur som en del av detta gemensamma iranska arv snarare än som en uteslutande kurdisk gestalt. Samtidigt gör berättelsens ålder, med rötter i den iranska hjältetraditionens äldsta skikt, honom till en del av ett arv som verkligen är uråldrigt och gemensamt för alla iranska folk, däribland kurderna. Temat i berättelsen, pojken som hämnas sin far, är universellt och djupt mänskligt och hör hemma i kurdernas folktradition och hjälteberättelser liksom hos alla folk. När vi presenterar Bastur presenterar vi alltså en gestalt ur det gemensamma forntida iranska arv som kurderna som iranskt folk är arvtagare till vid sidan av sina grannar. Hans rörande berättelse om sonlig hämnd ingår i den iranska hjälteberättelsens gemensamma skatt.
Debatter och missuppfattningar
Vem dödade egentligen Zarirs baneman, Bastur eller Esfandiyar? Traditionerna skiljer sig åt på denna punkt. I den forntida Minnesdikten över Zarer, den äldsta källan, är det pojken Bastur själv som hämnas sin far genom att skjuta Bidarafsh, trollkarlen som dödade Zarir, genom hjärtat. I vissa andra återberättelser och sammanfattningar tillskrivs dödandet av Bidarafsh den store hjälten Esfandiyar, Basturs kusin och Goshtasps son. Den äldsta och mest berömda versionen av berättelsen låter dock pojken Bastur stå för hämnden, och det är främst för detta dåd som han ihågkoms. Variationen återspeglar traditionens olika källor och skikt.
Hur gammal är berättelsen om Bastur? Berättelsen är verkligen uråldrig. Bastur förekommer i Shahnameh, men hans berättelse finns självständigt bevarad i Minnesdikten över Zarer, Ayadgar-i Zariran, en medelpersisk dikt som i sin bevarade form hör till de äldsta exemplen på iransk episk poesi, långt äldre än Ferdowsis verk och rotad i en ännu tidigare tradition. Berättelsen om Zarir och hans son Bastur är därmed en av de äldsta hjälteberättelserna, med rötter i den iranska episka traditionens tidigaste skikt.
Är Bastur en särskilt kurdisk gestalt? Nej, liksom alla gestalter i Shahnameh hör han till de iranska folkens gemensamma episka arv, en tradition som kurderna delar med perserna, lurerna och andra folk i den iranska världen, snarare än att vara en uteslutande kurdisk gestalt. Ändå ingår hans berättelse, rotad i den forntida Minnesdikten över Zarer, i den iranska hjältetraditionens äldsta och gemensamma skikt, ett arv som verkligen delas av alla iranska folk, däribland kurderna. Som iranskt folk delar kurderna detta breda och gamla arv, där Bastur och hans rörande berättelse om sonlig hämnd ingår.
Närliggande ämnen
Zarir: martyrhjälten, Basturs far
Goshtasp: kungen och farbrodern som förbjöd Bastur att strida
Arjasp: den turanske fienden i det heliga kriget
Esfandiyar: den osårbare prinsen, Basturs kusin
Zarathustra: profeten vars tro försvarades i kriget
Lohrasp: den åldrade före detta kungen från samma tidsålder
Esfandiyars sju stordåd: kusinens berömda uppdrag i samma krig
Shahnameh: den persiska Kungaboken, Irans stora epos
Vanliga frågor
Vem är Bastur i Shahnameh?
Bastur, även stavat Bastwar, är en ung hjälte i Shahnameh och den forntida Minnesdikten över Zarer, martyrhjälten Zarirs unge son och kung Goshtasps brorson. I det stora kriget om den nya tron mot den turanske Arjasp dödades hans far Zarir förrädiskt. Pojken Bastur fann faderns kropp, klagade över honom och trotsade sedan kungen, trots att han förbjöds att strida på grund av sin ungdom. Han red ut i striden och hämnades sin far genom att döda fienden som hade dödat honom.
Hur hämnades Bastur sin far?
Bastur hämnades sin far genom att rida ut i striden i trots mot kungens befallning och döda den fiendekrigare som hade dödat Zarir. I den forntida Minnesdikten över Zarer hämnades pojken sin far genom att skjuta en pil genom hjärtat på Bidarafsh, fiendens trollkarl som förrädiskt hade dödat Zarir. Att bara en pojke, som förbjöds att strida på grund av sin ungdom, skulle döda sin fars baneman är en medryckande heroisk omkastning och berättelsens höjdpunkt.
Varför förbjöds Bastur att strida?
Bastur förbjöds att strida av sin farbror, kung Goshtasp, på grund av sin ungdom, eftersom pojken ännu var ett barn, alltför ung enligt kungens bedömning för att delta i striden. Men pojkens sorg över faderns död och hans föresats att hämnas honom var för starka för att hållas tillbaka, och i en medryckande handling av trots struntade han i kungens befallning och red ut i striden, fast besluten att hämnas sin far oavsett förbudet.
Vad är Basturs klagan?
När Bastur fann faderns kropp på slagfältet framförde den sörjande pojken en gripande klagan över den fallne hjälten, ett av den gamla traditionens mest rörande avsnitt. I klagan sörjer pojken sin far och låter sorgen och bedrövelsen över förlusten av en så ädel hjälte strömma fram. Klagan ger berättelsen dess djupa känslomässiga kraft genom att placera pojkens kärlek och sorg i berättelsens centrum innan den övergår till hans hämnd.
Hur gammal är berättelsen om Bastur?
Berättelsen är verkligen uråldrig. Bastur förekommer i Shahnameh, men hans berättelse finns självständigt bevarad i Minnesdikten över Zarer, Ayadgar-i Zariran, en medelpersisk dikt som i sin bevarade form hör till de äldsta exemplen på iransk episk poesi, långt äldre än Ferdowsis verk och rotad i en ännu tidigare tradition. Berättelsen om Zarir och hans son Bastur sträcker sig tillbaka till den iranska episka traditionens tidigaste skikt.
Är Bastur en kurdisk gestalt?
Bastur hör till de iranska folkens gemensamma episka arv, en tradition som kurderna delar med perserna, lurerna och andra folk i den iranska världen, snarare än att vara en uteslutande kurdisk gestalt. Ändå ingår hans berättelse, rotad i den forntida Minnesdikten över Zarer, i den iranska hjältetraditionens äldsta och gemensamma skikt, ett arv som verkligen delas av alla iranska folk, däribland kurderna, som arvtagare till samma gamla tradition.
Referenser och vidare läsning
Minnesdikten över Zarer (Ayadgar-i Zariran) – avesta.org
Esfandiyar – Encyclopaedia Iranica