Inledning
I arméerna som stred i den hellenistiska Främre Orienten, från de stora seleukidiska fälttågen till slagfälten där Rom först drabbade samman med östliga makter, återkom en grupp bergskrigare i källorna: kyrtierna. De kallades Kyrtioi på grekiska och Cyrtii på latin, och dessa krigare från Zagros högland var uppskattade som specialiserade slungkastare och rekryterades av alla tidens stormakter. De stred för upproriska satraper och för kungarna som krossade dem. De stred för Seleukiderriket och sedan för självaste Rom. Vissa forskare har förknippat deras namn med ordet ”kurd”, och deras område i Zagrosbergen överlappar delar av dagens Kurdistan.
Kyrtierna är betydelsefulla för studiet av kurdisk militärhistoria, inte på grund av något bevisat släktsamband – modern forskning anser att den etymologiska kopplingen mellan kyrtier och kurd är osannolik – utan för att de visar ett mönster som löper genom Zagroshöglandets hela historia: bergsfolk vars militära färdigheter gjorde dem oumbärliga för imperierna runt omkring, samtidigt som samma imperier beskrev dem föraktfullt. De grekiska geografer som dokumenterade kyrtiernas existens kallade dem rövare och plundrare. De var också soldaterna som varje general ville ha på sin sida.
Innehåll
Från seleukidisk tjänst till romerska slagfält
Slungans konst: bergskrigföring under antiken
Kyrtierna och den kurdiska historiens bakgrund
Viktiga händelser och tidslinje
Vilka var kyrtierna?
Kyrtierna var en iranskspråkig stam som bebodde bergen i Atropatene (Media Atropatene) i norra Zagroskedjan. Den grekiske geografen Strabon räknade dem tillsammans med andra bergsfolk i regionen, kadusierna, amarderna och tapyrerna, till höglandets stammar. Deras område omfattade delar av dagens iranska provinser Kurdistan, Lorestan och Kermanshah.
Strabon beskrev kyrtierna som ”vandrande och plundrande rövare”, en karaktäristik som säger mer om grekers syn på bergsfolk än om kyrtierna själva. Antikens författare använde rutinmässigt sådana beteckningar om höglandsbefolkningar vars boskapsskötsel och plundringsekonomi inte överensstämde med grekiska idéer om ett civiliserat bofast liv. Bakom det föraktfulla språket dokumenterade Strabon i själva verket en rörlig, militärt skicklig befolkning som upprätthöll sin självständighet i bergen och samtidigt tillhandahöll elittrupper åt låglandets makter.
Strabon räknade också kyrtierna till de persiska stammarna, vilket betyder att de erkändes som iranskspråkiga folk inom den vidare persiska kultursfären. Encyclopaedia Iranicas översikt över förislamiska iranska folk identifierar kyrtierna som förmodade förfäder till kurder och lurer och framhåller att de tillhörde den iranskspråkiga kategorin och kan ha varit spridda över Zagros från Persien till Medien.
Molons uppror (220 f.Kr.)
Kyrtiernas viktigaste dokumenterade militära insats kom under Molons uppror 222–220 f.Kr. Molon var satrap i Medien under den seleukidiske kungen Antiochos III. Han styrde Seleukiderrikets vidsträckta östra provinser från Ekbatana, men hans hat mot försteministern Hermeias fick honom att göra uppror. Molon samlade en armé, gick över Tigris och intog Seleukia, en av Främre Orientens största städer.
Bland trupperna Molon rekryterade till sin upprorsarmé fanns kyrtiska slungkastare. Den grekiske historikern Polybios, vars skildring av upproret är den mest detaljerade bevarade källan, nämner uttryckligen kyrtierna som en del av Molons styrkor. Närvaron säger oss flera saker: att kyrtierna erkändes som specialister i en särskild stridsform, att deras hemland i bergen låg inom det område Molon behärskade som satrap i Medien och att de var tillgängliga som militära bundsförvanter åt den som hade makten i Zagrosregionen.
Upproret misslyckades till sist. Antiochos III ledde personligen en armé mot Molon, och 220 f.Kr. besegrades den upproriske satrapen i strid. Molon tog sitt liv för att undgå fångenskap. Kyrtierna överlevde dock arbetsgivarens fall. Bergsfolk hade fördelen att kunna dra sig tillbaka till sina högländer när låglandets politik vände sig mot dem.
Från seleukidisk tjänst till romerska slagfält
Trettio år efter Molons uppror framträdde kyrtiska slungkastare åter, denna gång i självaste Antiochos III:s tjänst. Vid slaget vid Magnesia 190 f.Kr., där Seleukiderriket drabbade samman med Rom i en av den hellenistiska tidens avgörande strider, tjänade kyrtiska funditores, slungkastare, i den seleukidiska armén. Den romerske historikern Livius noterade uttryckligen deras närvaro. Trots Antiochos nederlag hade kyrtierna visat sitt värde: de var sådana specialisttrupper som varje antik armé ville ha i sin slagordning.
Än mer anmärkningsvärt är att kyrtiska krigare 171 f.Kr. hade gått över till andra sidan. Under tredje makedoniska kriget tjänade kyrtiska trupper som hjälptrupper i den romerskallierade armén under Eumenes II av Pergamon vid slaget vid Kallinikos mot kung Perseus av Makedonien. Det betyder att kyrtiska krigare inom femtio år hade tjänat en upprorisk satrap mot en kung, samma kung mot Rom och sedan Rom mot Makedonien. De var inget imperium trogna. De var yrkeskrigare från bergen som sålde sina färdigheter till den makt som erbjöd de bästa villkoren.
Slungans konst: bergskrigföring under antiken
Slungan var ett av antikens effektivaste avståndsvapen. I skickliga händer kunde en slunga kasta bly- eller stenprojektiler med tillräcklig kraft att döda en bepansrad soldat på över hundra meters avstånd, längre än de flesta bågars räckvidd. Slungan var dock ytterst svår att bemästra. Till skillnad från bågen, vars grunder kunde läras relativt snabbt, krävde slungan åratal av övning för att användas effektivt. Det gjorde slungkastare från samhällen där man lärde sig vapnet från barndomen, som de berömda baleariska slungkastarna i västra Medelhavet, oerhört värdefulla som militära specialister.
Kyrtierna fyllde just denna nisch i östra Medelhavets militära värld. Deras bergiga hemland gav en idealisk övningsplats: stenig terräng där slungan var det naturliga vapnet för både jakt och försvar. Efterfrågan på kyrtiska slungkastare i flera arméer och krig under mer än femtio år visar att de hade nått en militär specialistfärdighet som inget imperium kunde återskapa med egna trupper. Zagrosbergen frambringade krigare vars förmåga erkändes från Mesopotamien till Grekland.
Kyrtierna och den kurdiska historiens bakgrund
Vissa forskare har föreslagit att namnet kyrtier (Kyrtioi) har samband med folkbenämningen ”kurd”. Dagens forskning betraktar dock denna etymologiska koppling som osannolik. Språkvetaren Garnik Asatrian drog i en detaljerad analys publicerad 2009 slutsatsen att det är osannolikt att de klassiska källornas kyrtier var direkta förfäder till dagens kurder. Forskaren Rüdiger Schmitt noterade också i Encyclopaedia Iranica att kyrtierna inte hade anknytning till kardukerna (Karduchoi) som bodde längre åt nordväst i höglandet vid övre Tigris.
Kyrtierna är ändå relevanta för den kurdiska identitetens bredare historiska bakgrund. Encyclopaedia Iranicas översikt över förislamiska iranska folk identifierar dem som möjliga förfäder till både kurder och lurer och framhåller att de var iranskspråkiga och kan ha varit spridda över Zagros från Persien till Medien. Oavsett om de är direkta förfäder eller inte var de ett iranskspråkigt bergsfolk i Zagroshöglandet, och deras militära mönster, bergskrigare som tillhandahåller specialisttrupper åt låglandsimperier och samtidigt bevarar sin självständighet, är ett av de utmärkande dragen hos de folk som senare skulle kallas kurder.
Arv
Kyrtierna belyser ett mönster som återkommer genom kurdisk militärhistoria: bergskrigaren som uppskattad specialist, samtidigt föraktad av imperiekulturer och oumbärlig för deras arméer. Strabon kallade dem rövare; Antiochos III ställde dem i slaglinjen vid Magnesia. Imperier har alltid haft denna motsägelsefulla hållning till Zagros folk, avfärdat dem som barbarer och samtidigt varit beroende av deras militära färdigheter.
Kyrtierna visar också att Zagroshöglandet aldrig var någon passiv avkrok. Därifrån kom militära elitspecialister vars färdigheter efterfrågades i hela antikens Medelhavsvärld. Från Molons uppror till slagfälten vid Magnesia och Kallinikos tävlade kyrtiska slungkastare med baleariska öbor och kretensiska bågskyttar om titeln som antikens främsta lätta infanteri. Att en sådan militär professionalism växte fram ur bergen i dagens Kurdistan är värt att minnas.
Viktiga händelser och tidslinje
222 f.Kr. – Molon, satrap i Medien, gör uppror mot den seleukidiske kungen Antiochos III
220 f.Kr. – Kyrtiska slungkastare strider som elittrupper i Molons upprorsarmé; Molon besegras och dödas av Antiochos III
190 f.Kr. – Kyrtiska slungkastare strider för Antiochos III vid slaget vid Magnesia mot Rom; seleukidiskt nederlag
189 f.Kr. – Freden i Apameia: Seleukiderriket förlorar områden väster om Taurus; Zagros bergsfolk får större strategisk betydelse
171 f.Kr. – Kyrtiska hjälptrupper tjänar under Eumenes II av Pergamon tillsammans med romerska styrkor vid slaget vid Kallinikos mot Perseus av Makedonien
Vanliga frågor
Vilka var kyrtierna?
Kyrtierna var en iranskspråkig bergsstam från Zagroshöglandet som främst bebodde Atropateneregionen i norra Zagros. De var berömda som specialiserade slungkastare och tjänade som lätt elitinfanteri i flera hellenistiska arméer mellan det tredje och andra århundradet f.Kr., däribland Seleukiderrikets och Roms styrkor.
Var kyrtierna förfäder till kurderna?
Namnet kyrtier har föreslagits som möjligt ursprung till folkbenämningen ”kurd”, men modern forskning anser det osannolikt. Encyclopaedia Iranica identifierar dock kyrtierna som möjliga förfäder till både kurder och lurer, eftersom de var ett iranskspråkigt folk i Zagros. De var åtskilda från kardukerna (Karduchoi) som bodde längre åt nordväst.
Vad var Molons uppror?
Molons uppror (222–220 f.Kr.) var en resning av Molon, satrap i Medien, mot den seleukidiske kungen Antiochos III. Molon samlade en stor armé med kyrtiska slungkastare från Zagrosbergen. Han intog Seleukia vid Tigris innan han besegrades och dödades av Antiochos 220 f.Kr.
Referenser och vidare läsning
Schmitt, R. – Kyrtierna, Encyclopaedia Iranica, 1993
Polybios – Historier, bok V (Molons uppror och kyrtiska slungkastare)
Livius – Från stadens grundläggning, böckerna XXXVII och XLII (kyrtierna vid Magnesia och Kallinikos)
Strabon – Geografi, böckerna XI och XV (beskrivningar av kyrtierna som persiska bergsstammar)
Asatrian, G. – Inledning till studiet av kurderna, Iran and the Caucasus, 2009
Encyclopaedia Iranica – Iran V: Irans folk (förislamisk tid)