Hösten 1880 gick tiotusentals beväpnade kurdiska krigare över från osmanskt territorium till qajariska Iran under Sheikh Ubeydullah av Nehris befäl. De intog städer, erövrade territorium och höll för ett kort ögonblick ett stråk av nordvästra Iran under kurdisk kontroll. Det var första gången i modern historia som en kurdisk ledare uttryckligen hade formulerat målet om en enad kurdisk stat — och backat upp det med militär styrka.
Upproret misslyckades. Men det markerade en vändpunkt i kurdisk militärhistoria: övergången från emiratstidens motstånd till modern nationalistisk revolt. Sheikh Ubeydullah var ingen emir som försvarade sitt arv. Han var en religiös ledare som mobiliserade kurdiska stammar över den osmansk-iranska gränsen för en politisk sak som överskred varje enskild dynasti eller territorium.
Innehåll
Reträtten och efterverkningarna
Hamidiyekavalleriet: osmansk inordning av kurdisk militärmakt
Maktvakuumet efter emiraten
Förstörelsen av de kurdiska emiraten mellan 1830 och 1855 hade lämnat ett politiskt vakuum över Kurdistan. De ärftliga emirer som hade styrt det kurdiska samhället i århundraden var borta — besegrade, förvisade eller dödade. I deras ställe införde Osmanska riket direkt provinsförvaltning som ofta var korrupt, inkompetent och fientlig mot kurdiska intressen.
In i detta vakuum trädde religiösa ledare — särskilt shejkerna inom den sufiska Naqshbandiyya-Khalidiyyaorden. De åtnjöt en lojalitet som överskred stamgränser och gav dem större politisk räckvidd än någon enskild stamhövding. Mäktigast var Sheikh Ubeydullah av Nehri, vars nätverk av sufiska anhängare sträckte sig över både osmanska och iranska Kurdistan.
Rysk-osmanska kriget 1877–1878 destabiliserade Kurdistan ytterligare. Kurdiska stamkontingenter stred på osmansk sida och fick militär erfarenhet och moderna vapen. Krigets efterspel lämnade den osmanska makten försvagad i de östra provinserna och gav mod åt kurdiska ledare som med egna ögon hade sett rikets sårbarhet. I slutet av 1870-talet var förhållandena mogna för revolt.
Det osmanska upproret 1879
Den första fasen av Sheikh Ubeydullahs revolt bröt ut 1879, utlöst av en tvist mellan Herkistammen och den osmanske kaymakamen (distriktsguvernören) i Yüksekova. Sheikh Ubeydullah sände bud till kurdiska hövdingar över regionen och kallade till väpnat motstånd mot osmansk vanförvaltning.
Detta första uppror var begränsat i omfattning men betydelsefullt för vad det visade: Sheikh Ubeydullah kunde mobilisera krigare över flera stamtillhörigheter med sin religiösa auktoritet. Osmanerna valde att inte krossa honom omedelbart och räknade med att hans militära förmåga kunde bli användbar i ett framtida krig mot Iran. Den strategiska tvekan gav Sheikh Ubeydullah tid att förbereda ett mycket större fälttåg.
Invasionen av Iran 1880
I augusti 1880 samlades omkring 220 kurdiska hövdingar till krigsråd och beslutade att inleda en fullskalig invasion av iranska Kurdistan. Målet var att erövra territorium på den iranska sidan av gränsen och skapa en sammanhållen kurdiskkontrollerad zon som varken Istanbul eller Teheran kunde ignorera.
Den kurdiska styrkan var enorm med stamkrigföringens mått — uppskattningarna når upp till 80 000 krigare, även om kärnan av stridande sannolikt var mindre. De var väl beväpnade med bakladdningsgevär av typen Martini-Henry som anskaffats under och efter rysk-osmanska kriget. I september 1880 skrev Sheikh Ubeydullah till den brittiske konsuln och den amerikanske missionären Joseph Cochrane, förklarade sina klagomål mot qajarstaten och formulerade sin vision om kurdiskt självbestämmande.
Invasionen vann snabbt inledande framgångar. Kurdiska styrkor gick över till iranskt territorium och intog flera städer och distrikt i nordvästra Iran. Sheikh Ubeydullahs son Abdulkadir ledde en styrka som nådde ända till Mahabad, som de höll i flera dagar. Qajarmyndigheterna överrumplades, och under en kort period stod ett betydande område av iranska Kurdistan under kurdisk militär kontroll.
Men Qajarriket svarade med styrka. Iranska reguljära trupper från Tabriz, förstärkta av lokala shiamuslimska irreguljära styrkor, marscherade mot de kurdiska ställningarna. Det iranska motanfallet var brutalt. Efter ungefär åtta veckors strider tvingades de kurdiska styrkorna — långt från sina försörjningsbaser och utan belägringsförmåga att hålla befästa städer mot reguljära trupper — retirera tillbaka över gränsen.
Reträtten och efterverkningarna
Efter reträtten återvände Sheikh Ubeydullah till Nehri och reste sedan till Istanbul i hopp om osmanskt diplomatiskt stöd för sin sak. Osmanerna och qajarerna inledde förhandlingar om krisen, där båda krävde skadestånd av den andra. Sheikh Ubeydullah fann sig fångad mellan två imperier som båda såg honom som ett hot.
I augusti 1882 förlorade Sheikh Ubeydullah hoppet om att förhandla fram kurdisk autonomi genom diplomatiska kanaler. Osmanerna, som hade använt honom som en förhandlingsbricka, förvisade honom till slut till Mecka. Där dog han 1883 utan att drömmen om en enad kurdisk stat hade förverkligats.
Upprorets militära betydelse var stor trots misslyckandet. Sheikh Ubeydullah hade visat att en kurdisk ledare kunde mobilisera tiotusentals man över den osmansk-iranska gränsen. Han hade visat att kurdiska stamkrigare, rätt beväpnade och motiverade, kunde erövra och hålla territorium mot en reguljär armé — åtminstone tillfälligt. Och ett brev tillskrivet honom, sänt till den brittiske konsuln i Tabriz, innehöll en av de tidigaste dokumenterade formuleringarna av kurdiskt nationellt medvetande och hävdade att kurderna var ett särskilt folk som förtjänade självstyre.
Hamidiyekavalleriet: osmansk inordning av kurdisk militärmakt
Det osmanska svaret på Sheikh Ubeydullahs uppror var både militärt undertryckande och strategisk inordning. År 1891 inrättade sultan Abdulhamid II Hamidiyekavalleriet — irreguljära lätta kavalleriregementen rekryterade från lojala kurdiska och andra stamgrupper i de östra provinserna. Med de ryska kosackerna som förebild gav Hamidiye utvalda kurdiska stamledare officiell militär ställning, statliga löner och vapen i utbyte mot deras lojalitet.
Hamidiye hade ett dubbelt syfte: de gav den osmanska staten billigt gränsförsvar mot Ryssland och splittrade det kurdiska stamledarskapet genom att belöna samarbetsmän och marginalisera dem som gjorde motstånd. Hamidiyeregementena deltog också i det antiarmeniska våldet 1894–1896 — en historiskt känslig dimension som visar hur osmansk manipulation av kurdisk militärmakt skapade förödande följder för minoritetsgrupper i regionen.
Hamidiyesystemet representerade Osmanska rikets slutliga strategi för att hantera kurdisk militärmakt: att införliva kurdiska krigare i det kejserliga militärsystemet under strikt politisk kontroll i stället för att strida mot dem. Det var effektivt på kort sikt men kunde inte hindra vågen av kurdiska revolter efter första världskriget, då Osmanska riket självt bröt samman.
Tidslinje
1855 — Yezdansers revolt slås ned. Emiratstidens sista kurdiska uppror avslutas.
1877–1878 — Rysk-osmanska kriget. Kurdiska stamkontingenter strider på den osmanska östfronten.
1879 — Sheikh Ubeydullahs första uppror mot osmansk makt, utlöst av Herki–kaymakamtvisten.
Augusti 1880 — Råd med 220 kurdiska hövdingar beslutar om invasion av iranska Kurdistan.
September–oktober 1880 — Kurdiska styrkor går över till Iran. Flera städer intas. Abdulkadir når Mahabad.
Slutet av 1880 — Qajariskt motanfall från Tabriz tvingar fram kurdisk reträtt efter åtta veckor.
1881 — Sheikh Ubeydullah reser till Istanbul för att söka osmanskt diplomatiskt stöd.
1882 — Förhandlingarna misslyckas. Sheikh Ubeydullah förvisas till Mecka.
1883 — Sheikh Ubeydullah dör i exil i Mecka.
1891 — Sultan Abdulhamid II inrättar Hamidiyekavalleriet av kurdiska stamrekryter.
1894–1896 — Hamidiyes deltagande i antiarmeniskt våld i östra Anatolien.
Vanliga frågor
Vem var Sheikh Ubeydullah?
Sheikh Ubeydullah av Nehri (död 1883) var en kurdisk naqshbandisk sufisk ledare från Hakkariregionen som ledde det första moderna kurdiska upproret 1880–1881. Han mobiliserade tiotusentals kurdiska krigare över den osmansk-iranska gränsen och inledde en invasion av iranska Kurdistan. Ett brev tillskrivet honom innehåller en av de tidigaste dokumenterade formuleringarna av kurdiskt nationellt medvetande. Han förvisades till Mecka efter upprorets misslyckande och dog där 1883.
Varför betraktas Sheikh Ubeydullahs revolt som det första moderna kurdiska upproret?
Till skillnad från emiratstidens revolter, som fördes för att försvara befintliga ärftliga privilegier, formulerade Sheikh Ubeydullahs uppror uttryckligen målet om kurdiskt självbestämmande. Han sökte skapa en sammanhållen kurdisk politisk enhet som överskred den osmansk-iranska gränsen — ett tydligt modernt, nationalistiskt mål. Han mobiliserade också krigare över stamgränser med religiös auktoritet snarare än dynastisk lojalitet, vilket gjorde hans rörelse till förebild för det tjugonde århundradets kurdiska nationalism.
Hur stor var Sheikh Ubeydullahs armé?
Uppskattningarna varierar kraftigt, men källor antyder att Sheikh Ubeydullah kunde samla en total styrka på upp till 80 000 krigare, även om den centrala invasionsstyrkan som gick över till Iran var betydligt mindre. Krigarna var väl utrustade med moderna bakladdningsgevär av typen Martini-Henry. Omkring 220 kurdiska hövdingar deltog i beslutet att inleda invasionen — en anmärkningsvärd uppvisning i samordning över stamgränser.
Varför misslyckades upproret?
Upproret misslyckades av flera skäl. De kurdiska styrkorna saknade den logistiska infrastrukturen och belägringsförmågan att hålla territorium långt inne i Iran mot reguljära armémotanfall. Qajarriket mobiliserade reguljära trupper från Tabriz som överträffade de kurdiska stamkrigarna i uthållig konventionell krigföring. Trots att osmanerna först tolererat upproret vägrade de ge diplomatiskt eller militärt stöd. Och den kurdiska stamkoalitionen var själv skör, med deltagare drivna av olika och ibland motstridiga intressen.
Vad var Hamidiyekavalleriet?
Hamidiyekavalleriet var ett system av irreguljära lätta kavalleriregementen inrättade av sultan Abdulhamid II 1891, främst rekryterade från kurdiska och andra stamgrupper i de östra osmanska provinserna. Med de ryska kosackerna som förebild gav Hamidiye stamledare officiell militär ställning och vapen i utbyte mot gränsförsvar och politisk lojalitet. Systemet utformades för att inordna kurdisk militärmakt efter att Sheikh Ubeydullahs revolt visat hotet från självständigt kurdiskt väpnat agerande.
Vilket arv lämnade Sheikh Ubeydullahs revolt?
Sheikh Ubeydullahs revolt etablerade mallen för modern kurdisk nationalism: en gränsöverskridande rörelse ledd av en karismatisk gestalt, som mobiliserar krigare från flera stammar, formulerar uttryckligen politiska mål och söker internationellt erkännande. Varje senare kurdisk revolt — från Sheikh Said 1925 till Sheikh Mahmud Barzanji på 1920-talet och grundandet av Republiken Mahabad 1946 — stod i viss mån i skuld till det exempel som Sheikh Ubeydullah gav 1880.
Referenser
Wikipedia — Sheikh Ubeydullahs uppror
Ozoglu, Hakan, I kalifens och nationens namn: Sheikh Ubeidullahs uppror 1880–81, Iranian Studies, band 47, nr 5, 2014.
Jwaideh, Wadie, Den kurdiska nationella rörelsen: ursprung och utveckling, Syracuse University Press, 2006.
McDowall, David, Kurdernas moderna historia, I.B. Tauris, 2004.
Celil, Celilé, 1880 Şeyh Ubeydullah Nehri Kürt Ayaklanması, Istanbul, 1998 (översatt från ryska).