I dag infaller ett betydelsefullt datum i den kurdiska historiens annaler, en dag som rymmer den kurdiska erfarenhetens dubbelhet: det humanitära lidandets djup och det internationella diplomatiska erkännandets höjder. Den 5 april uppmärksammar det kurdiska folket årsdagen av FN:s säkerhetsråds resolution 688, ett banbrytande beslut 1991 som i grunden förändrade deras kamp för självstyre och överlevnad. När vi betraktar detta datum 2026 fortsätter ekon från det förflutna att höras i dagens utmaningar och framgångar i de kurdiska regionerna i Irak, Syrien, Iran och Turkiet.

Prövningen 1991: från uppror till massflykt

Våren 1991 var en tid av både hopp och fasa för kurderna i norra Irak. Efter att styrkorna under Saddam Hussein besegrats i Gulfkriget utbröt ett omfattande folkligt uppror, på kurdiska känt som Raperin, den 5 mars i staden Ranya. Revolten spreds som en löpeld, och stora städer som Sulaymaniyah, Erbil och slutligen Kirkuk hamnade under kurdisk kontroll inom några veckor. För en kort stund tycktes drömmen om befrielse vara inom räckhåll.

Men läget vände snabbt och brutalt. Den baathistiska regimen, som fortfarande hade betydande militära resurser, inledde en förödande motoffensiv. Av rädsla för en upprepning av de kemiska attackerna 1988 i Halabja övergav miljontals kurder sina hem i det som blev känt som Korew, eller den stora flykten. I början av april 1991 flydde nästan två miljoner människor mot Turkiets och Irans bergiga gränstrakter.

Den 5 april 1991 hade situationen nått bristningsgränsen. Hundratusentals familjer var strandsatta i de iskalla bergen, utsatta för väder och vind utan mat, rent vatten eller medicinska förnödenheter. Världen såg med fasa på när nyhetsbilder visade barn som dog av nedkylning och utmattning. Det var en humanitär katastrof av aldrig tidigare skådad omfattning som hotade själva den kurdiska befolkningens existens i Irak.

Resolution 688: en diplomatisk revolution

Som svar på denna pågående tragedi sammanträdde FN:s säkerhetsråd den 5 april 1991 för att anta resolution 688. Resolutionen var historisk av flera skäl. För första gången kopplade FN uttryckligen en stats inre förtryck av sina egna medborgare, med särskilt omnämnande av den kurdiska befolkningen, till ett hot mot internationell fred och säkerhet. Därmed kringgicks den traditionella westfaliska föreställningen om absolut statssuveränitet, och det hävdades att det internationella samfundet hade en skyldighet att ingripa när en regerings agerande orsakade omfattande mänskligt lidande och flyktingströmmar över gränserna.

Resolution 688 krävde att Irak omedelbart skulle upphöra med sitt förtryck och ge internationella humanitära organisationer omedelbart tillträde till alla behövande. Även om resolutionen inte uttryckligen tillät militärt våld gav den det rättsliga och moraliska rättfärdigandet för ”Operation Provide Comfort”. Operationen, ledd av USA, Storbritannien och Frankrike, upprättade en ”säker tillflyktsort” och en ”flygförbudszon” norr om den 36:e breddgraden.

Denna intervention var den livlina det kurdiska folket behövde. Den gjorde det möjligt för flyktingarna att lämna bergen och återvända till sina städer under internationellt beskydd. Än viktigare var att det tomrum som uppstod när den irakiska förvaltningen drog sig tillbaka från den säkra tillflyktsorten möjliggjorde bildandet av Kurdistans regionala regering (KRG). Valen 1992 och den efterföljande utvecklingen av Erbil och Sulaymaniyah till moderna centrum för handel och kultur kan alla spåras tillbaka till det diplomatiska genombrottet den 5 april 1991.

Den 5 april i ett bredare kurdiskt sammanhang

Även om händelserna 1991 dominerar det historiska minnet av detta datum har den 5 april även andra betydelser i de kurdiska regionerna. I den kurdiska kulturkalendern är april en månad av förnyelse efter firandet av Newroz i slutet av mars. Det är en tid då ”de fria kurdernas återuppståndelse” ofta diskuteras, särskilt i samband med de politiska rörelserna i Turkiet och Syrien.

Under senare år har den 5 april också blivit en dag för eftertanke kring födelsedagen för Abdullah Öcalan, den fängslade ledaren för Kurdistans arbetarparti (PKK), som infaller den 4 april. Firanden och diskussioner fortsätter ofta följande dag, med fokus på hans filosofi om demokratisk konfederalism och kvinnofrigörelsens roll i den kurdiska kampen. År 2026 är dessa diskussioner särskilt laddade när rörelsen ”Jin, Jiyan, Azadî” (Kvinna, liv, frihet) fortsätter att påverka den sociala och politiska utvecklingen i hela Mellanöstern.

Dagens verklighet: den 5 april 2026

När vi står här den 5 april 2026 navigerar de kurdiska regionerna genom ett komplext landskap av krig och diplomati. I iranska Kurdistan (Rojhelat) har följderna av den pågående konflikten i Iran riktat strålkastarljuset mot kurdiska grupper. Rapporter tyder på att kurdiska miliser väger riskerna med regionala allianser mot en historisk bakgrund av svek, ett tema som har hemsökt kurdisk historia i århundraden.

I Kurdistanregionen i Irak präglas denna dag också av en anda av samlevnad. Den regionala regeringen har utlyst den 5–7 april till officiell påskledighet för den kristna gemenskapen, vilket framhäver regionens engagemang för religiös pluralism, en skarp kontrast till det sekteristiska våld som har plågat andra delar av Mellanöstern. Denna inkludering är en hörnsten i den moderna kurdiska identitet som växte fram ur askan efter 1991.

Samtidigt fortsätter kampen för stabilitet i Rojava (norra Syrien). Protester i Qamishlo och andra städer speglar det fortgående motståndet mot yttre hot och beslutsamheten att skydda den autonoma förvaltning som har etablerats under det senaste årtiondet. Lärdomarna från den 5 april 1991, att internationell uppmärksamhet och rättsliga ramar är avgörande för överlevnad, förblir lika relevanta som någonsin för Syriens kurder.

Avslutning: arvet efter den 5 april

Det kurdiska folkets historia berättas ofta genom tragedins perspektiv, men den 5 april är i slutändan en berättelse om motståndskraft. Den påminner om att den kurdiska andan förblev obruten även i den stora flyktens mörkaste ögonblick. Den diplomatiska segern med resolution 688 visade att ordspråket ”bergen är våra enda vänner” kunde utmanas av global solidaritet, hur ofullkomlig den än må vara.

I dag, när kurder hyllar sin kultur, sörjer sina martyrer och navigerar genom det 21:a århundradets förrädiska geopolitiska vatten, står den 5 april som en ledstjärna. Det är en dag för att hedra de miljoner som flydde 1991 och de diplomater som kämpade för deras rättigheter i FN:s salar. Framför allt är det en dag för att bekräfta det kurdiska engagemanget för en framtid präglad av demokrati, pluralism och en bestående strävan efter frihet i stället för förtryck.