När Washington skärper sin hållning mot Teheran uppvaktas kurdiska stridande återigen som oumbärliga bundsförvanter. Men historien ställer en smärtsam fråga – vad händer med kurderna när kriget är över?
Innehåll
Bakgrund: Kurderna och den amerikanska makten
I över ett århundrade har det kurdiska folket – mellan 35 och 45 miljoner människor i Turkiet, Irak, Syrien och Iran – befunnit sig i skärningspunkten mellan stormakternas rivalitet. Utan egen stat och utspridda över fyra länder har de gång på gång dragits in i allianser med främmande makter som värdesatt deras militära förmåga, lokalkännedom och hårdnackade motstånd. Och gång på gång, när dessa makter väl fått det de kom för, har kurderna lämnats kvar.
USA har inte varit något undantag. Från CIA:s hemliga stöd till kurdiska rebeller i Irak under 1970-talet – abrupt avbrutet efter Algeravtalet mellan Washingtons dåvarande bundsförvant Saddam Hussein och Iran – till partnerskapet i irakiska Kurdistan efter 2003 och den anmärkningsvärda alliansen på slagfältet med de syriskkurdiska YPG- och SDF-styrkorna under kriget mot ISIS har USA konsekvent vänt sig till kurderna när landet behövt dem som mest.
Denna relation nådde sitt mest intensiva moderna uttryck under fälttåget mot ISIS, när kurdiska peshmerga och Syriens demokratiska styrkor blev den främsta markstyrkan i nedmonteringen av Islamiska statens så kallade kalifat. Tusentals kurdiska soldater dog i den kampen. Ändå hade den amerikanska lojaliteten sina gränser, vilket händelserna 2019 skulle visa.
Sveket 2019: Övergivna åt turkiska styrkor
I oktober 2019 talade Donald Trump – då inne på sin första mandatperiod som USA:s president – i telefon med Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan. Samtalet skulle få förödande följder för det kurdiska folket i nordöstra Syrien. Inom några dagar meddelade Trump att amerikanska trupper skulle dras tillbaka från det syriska gränsområdet, vilket i praktiken banade väg för en turkisk militär offensiv mot just de kurdiska styrkor som hade stridit sida vid sida med amerikanska soldater för att besegra ISIS.
SDF – Syriens demokratiska styrkor, som var kurdiskledda och stöddes av USA – hade bara några veckor tidigare haft en avgörande roll i det slutliga besegrandet av ISIS. Nu, när de amerikanska trupperna drog sig tillbaka, mötte de turkiskt artilleri, drönare och ombudsmiliser i stort sett ensamma. Operationen, som Ankara kallade ”Operation Fredskälla”, fördömdes internationellt som en brutal invasion av kurdiskkontrollerat territorium. Hundratusentals kurdiska civila fördrevs. Kurdiska stridande som hade ägnat år åt att bekämpa ISIS tvingades lämna frontlinjerna och skynda till försvar för sina egna städer.
Kritiker över hela det politiska spektrumet – däribland framträdande republikaner som senator Lindsey Graham och tidigare försvarsminister James Mattis – fördömde beslutet i skarpa ordalag. Tidigare ISIS-fångar rymde när kurdiska vakter omgrupperades för att bekämpa den turkiska framryckningen.
”Kurderna kämpar för sitt land. De hjälpte oss inte under andra världskriget, de hjälpte oss inte i Normandie.” – Donald Trump, när han försvarade tillbakadragandet från Syrien, oktober 2019
Uttalandet beskrevs på många håll som ett av de mest känslokalla avfärdandena av en lojal bundsförvant i senare tids amerikanska utrikespolitik. Det bortsåg såväl från de tusentals kurdiska liv som hade gått förlorade i kampen mot ISIS tillsammans med amerikanska styrkor som från det enorma strategiska värde kurderna hade bidragit med till oerhört höga egna kostnader. Trump införde senare begränsade sanktioner mot Turkiet och kallade situationen ”mycket dålig” – men trupperna återvände inte, offensiven fortsatte och det kurdiskkontrollerade territoriet krympte varaktigt. Budskapet till kurderna och till Washingtons bundsförvanter i allmänhet var omisskännligt: amerikanskt skydd kunde återkallas genom ett enda telefonsamtal.
Ett längre mönster: Årtionden av brutna löften
För att förstå 2019 hjälper det att inse att det inte var någon avvikelse. Det var det senaste kapitlet i ett så konsekvent mönster att kurdiska politiska tänkare har ett uttryck för det: kurderna har inga andra vänner än bergen. Gång på gång har yttre makter beväpnat och mobiliserat kurdiska stridande, för att sedan överge dem när de geopolitiska beräkningarna har förändrats.
1975 – Algeravtalets svek: USA och Irans shah avbröt abrupt stödet till kurdiska rebeller i norra Irak efter Algeravtalet med Saddam Hussein. Den kurdiske ledaren mulla Mustafa Barzani lämnades utan vapen, pengar eller tillflykt. Tiotusentals kurder flydde eller tillfångatogs.
1988 – Tystnaden om Halabja: Saddam Husseins regim dödade upp till 5 000 kurdiska civila med kemiska vapen i staden Halabja. USA, som då stödde Irak i kriget mot Iran, framförde inget fördömande av betydelse och blockerade FN-resolutioner som kritiserade Bagdad.
1991 – Upproret som lämnades att förblöda: Sedan president George H.W. Bush uppmanat irakierna att resa sig mot Saddam gjorde kurder och shiamuslimska araber just det. USA stod vid sidan av när Saddams styrkor krossade upproret med attackhelikoptrar och dödade tusentals människor. Ungefär två miljoner kurder flydde till bergen.
2019 – Trumps tillbakadragande från Syrien: Amerikanska styrkor drog sig tillbaka från den syriska gränsen efter ett telefonsamtal mellan Trump och Erdoğan, vilket öppnade för Turkiets Operation Fredskälla och fördrivningen av hundratusentals kurder som hade varit USA:s partner i besegrandet av ISIS.
Var och en av dessa händelser följde samma förlopp: en period av nytta, en strategisk omsvängning i Washington och en kurdisk befolkning som ensam lämnades att möta följderna. Mönstret är så etablerat att det nu ingår i kurdernas förståelse av sin plats i världen – inte bara med bitterhet utan med en härdad pragmatism om vad yttre allianser kan och inte kan ge.
Trumps nya konfrontation med Iran och det kurdiska kortet
Donald Trumps återkomst till Vita huset i januari 2025 förde med sig ett aggressivt återupplivande av kampanjen för så kallat ”maximalt tryck” mot Iran. Sanktionerna skärptes, de diplomatiska kanalerna begränsades och USA:s militära närvaro i Mellanöstern sattes åter i förhöjd beredskap. När 2025 övergick i 2026 blev hotet om en direkt militär konfrontation mellan USA och Iran en överhängande realitet.
I detta sammanhang har kurderna – särskilt de kurdiska befolkningsgrupperna i nordvästra Iran, partierna KDPI och Komala samt den bredare kurdiska befolkningen som sträcker sig över irakiska Kurdistan mot den iranska gränsen – åter kommit in i Washingtons strategiska kalkyler. Kurdiska grupper i Iran har länge marginaliserats, förföljts och förvägrats grundläggande kulturella och politiska rättigheter av Teheran. De har egna skäl till missnöje, egna stridande och en egen önskan om självstyre eller självständighet som i teorin skulle kunna sammanfalla med amerikanska intressen av att destabilisera eller pressa den iranska regeringen.
Det har kommit rapporter om förnyade amerikanska kontakter med kurdiska oppositionsgrupper i Iran och om ökat amerikanskt intresse för irakiska Kurdistan som bas för underrättelseoperationer. För just Trump utgör kurdiska grupper i Iran en möjlig störande kraft som skulle kunna binda den iranska militärens och säkerhetsapparatens resurser, samla underrättelser och utöva tryck inifrån. I varje scenario som stannar vid något mindre än fullskaligt krig erbjuder de en möjlighet att förneka inblandning. Vid en öppen konflikt erbjuder de närvaro på marken utan behov av stora amerikanska truppinsatser – något som Trump konsekvent har försökt undvika.
Högt uppsatta amerikanska tjänstemän har talat om att stödja ”regionala partner” – en formulering vars tvetydighet i sig är avsiktlig. Men kurdiska bedömare och diasporaledare har varit tydliga: när amerikanska strateger talar om regionala partner i samband med Iran menar de ofta kurder. Frågan är som alltid inte om USA vill ha kurdiskt samarbete. Den är vad USA är berett att ge i gengäld – och hur länge.
Kurdernas överväganden: Risk kontra nödvändighet
Frågan om kurdiska grupper bör liera sig med Washington vid en ny konfrontation med Iran splittrar kurdisk politisk opinion djupt. På ena sidan finns de som hävdar att strategiskt samarbete med USA – hur historiskt riskfyllt det än är – förblir en av få vägar till meningsfullt internationellt erkännande och inflytande. På den andra finns de som såg 2019 utspela sig i realtid och hävdar att lärdomen av det sveket inte bara kan läggas åt sidan.
Kurdiska ledare i Erbil, i diasporan och bland de iranskkurdiska oppositionspartierna hanterar detta med yttersta försiktighet. De vet att Trumps intresse för dem bygger på utbyten. De vet att i samma ögonblick som en överenskommelse med Teheran blir strategiskt mer fördelaktig än fortsatt konfrontation kommer kurdiska intressen att offras i förhandlingarna. Detta är ingen spekulation – det är lärdomen från 1975, från 1991 och från 2019. Det är historia skriven med kurdiskt blod.
Kurderna är inte naiva. De har läst historien. Frågan är om en allians med Washington denna gång kan utformas så att den skyddar dem när vinden vänder – eller om de återigen erbjuds en blankocheck som saknar täckning.
Samtidigt möter den iranskkurdiska befolkningen ett verkligt och allvarligt förtryck under den nuvarande regimen i Teheran. Islamiska republiken har konsekvent undertryckt kurdisk politisk verksamhet, förbjudit det kurdiska språket i offentlig användning, avrättat kurdiska aktivister och genomfört gränsöverskridande attacker mot kurdiska grupper med bas i Irak. För många kurder i Iran har möjligheten – hur skör den än är – till amerikanskt stöd för deras sak en verklig och akut betydelse.
Kurdistans regionala regering i Irak (KRG) befinner sig i en särskilt känslig situation. Regionen har en lång och ekonomiskt avgörande gräns mot Iran. Det iranska inflytandet i Bagdad är betydande. Att öppet ansluta sig till en amerikansk kampanj mot Iran innebär allvarliga risker för ekonomiska straffåtgärder och möjlig militär vedergällning från Teheran. Samtidigt har KRG inte heller råd att helt stöta bort Washington, som förblir dess yttersta säkerhetsgarant och en motvikt mot såväl turkiska som iranska påtryckningar.
Slutsats: Kommer historien att upprepa sig?
Mönstret är tydligt. Kurderna – i Irak, Syrien, Turkiet och Iran – har något som stormakterna vill ha: stridsförmåga, territoriell närvaro, lokalkännedom och politisk legitimitet bland det egna folket. De bjuds gång på gång in till allianser på villkor som gynnar den starkare parten. Och när dessa allianser har tjänat sitt syfte överges kurderna med anmärkningsvärd konsekvens.
Donald Trumps agerande gentemot det kurdiska folket är inte tvetydigt. År 2019 fattade han ett beslut som utsatte kurdiska civila och stridande för turkiskt militärt angrepp, och han rättfärdigade det med ett avfärdande och historielöst språk. Att samme man nu söker kurdiskt samarbete mot Iran är inte förvånande – det är i själva verket helt förenligt med hur Washington alltid har närmat sig den kurdiska frågan: som en resurs att använda, inte ett folk att skydda.
Detta innebär inte att kurdiska grupper bör vägra allt samröre med omvärlden. Geopolitisk överlevnad kräver ibland obekväma allianser. Men varje sådant samarbete måste inledas med helt öppna ögon, med skriftliga säkerhetsgarantier där det är möjligt, med internationella vittnen och med en tydlig insikt om att amerikanskt engagemang är villkorat, inte permanent.
Det kurdiska folket förtjänar mer än att ständigt vara ett redskap för andra länders utrikespolitik. Tills USA är berett att stå bakom sina kurdiska bundsförvanter även när det kostar, inte bara när det är bekvämt, kommer bergen att förbli kurdernas enda pålitliga vänner. Historien ser på. Och det kurdiska folket, som har överlevt imperier, folkmord, kemiska attacker och oräkneliga svek, ser också på – med långa minnen och allt oftare med kravet att det denna gång måste bli annorlunda.
Skrivet av Sherko Sabir | Kurdish News