Rivaliteten med brorsonen i Egypten, fästningsavtal och lärdas motstånd förklarar gränserna för Ismails styre 1239–45.

Svartvit vy över Baalbeks ruiner med stenmurar och trappor, kolonner till höger och snörandiga berg bakom
Baalbek 1950, foto Willem van de Poll; Nationaal Archief, 255-6476. Ismail drog sig hit efter Damaskus kapitulation 1245. Geografisk bakgrund, ingen bild av själva kapitulationen. Willem van de Poll / Nationaal Archief · CC0.

Två härskare kallade al-Salih

Ismail av Damaskus och hans brorson Najm al-Din Ayyub av Egypten bar båda titeln al-Salih. Skillnaden behövs för att förstå rivaliteten. [2] Salamahs tabell skiljer första tillträdet 1237 från återkomsten 1239 och andra regeringstiden till 1245. [1] En obruten period 1237–45 döljer ett avbrott. Stad, namn och regeringsperiod bör anges tillsammans.

Damaskus 1239

Kök daterar Ismails övertagande av Damaskus med härskaren av Homs till 27 september 1239. Ayyub hade lämnat sonen al-Mughith Fath al-Din Umar som ställföreträdare; han fängslades i citadellet. [2] Detta maktskifte förklarar senare förhandlingar om fångar och erkännande. Damaskus, Kairo och Homs var skilda maktcentra inom samma dynasti.

Safed och alliansen

Gülsoy beskriver återlämnandet av Safed till tempelriddarna 1240 när Ismail sökte stöd mot Ayyub. Återuppbyggnaden stärkte fästningen militärt och ekonomiskt på vägen Damaskus–Akko. [3] Ett diplomatiskt avtal ändrade alltså ett strategiskt område. Strikt muslimska och kristna läger förklarar inte varje allians: samarbete över religionsgränser kunde också väcka inhemsk kritik.

Lärdas motstånd

Enligt Kılıç strök predikanten Izz al-Din ibn Abd al-Salam Ismails namn ur predikan i Umayyadmoskén och fängslades. Ibn al-Hajib stödde honom och delade fångenskapen. Folkligt tryck bidrog till frigivning, först med order att stanna hemma. [4] Händelsen visar inte att alla lärda eller invånare var eniga. Religiös auktoritet och regering möttes också genom tvång.

Nederlag och kapitulation

Ayyubs trupper och khwarazmiska allierade besegrade syriska ayyubidiska och frankiska styrkor nära Gaza i oktober 1244. Året därpå belägrades Damaskus. [2] Hureysat nämner Muin al-Din Hasan ibn Hamawiyya och sex månaders belägring. [5] Ismail förhandlade fram kapitulation i oktober 1245 och drog till Baalbek. [2] Maktförlusten hör till denna konflikt, inte en mongolisk erövring av Damaskus.

Striden fortsatte

Khwarazmierna anslöt sig senare till Ismail mot Ayyub, tillsammans med al-Nasir Dawud av Kerak. Försöket att återta staden misslyckades; Ismail flydde till Aleppo efter nederlaget. [2] Allianser var varken varaktiga eller enbart religiösa och dynastiska. Daterade avtal och omsvängningar förklarar politiken. Slutet på en regeringstid är inte automatiskt ett dödsdatum.

Källor och vidare läsning

  1. Salah Adalaziz Salamah, Medina in the Ayyubid Period and the Shia Influence upon It (PhD, University of Leeds, 2008), Appendix 4, p. 306: separate Damascus reigns.
  2. Bahattin Kök, “el-Melikü’s-Sâlih, Eyyûb”, TDV İslâm Ansiklopedisi (2004): rivalry, 1239, 1244–45 and subsequent realignment.
  3. Ersin Gülsoy, “Safed”, TDV İslâm Ansiklopedisi (2008): transfer to the Templars in 1240 and rebuilding.
  4. Hulusi Kılıç, “İbnü’l-Hâcib”, TDV İslâm Ansiklopedisi (2000): the 1240 dispute, imprisonment and release.
  5. Muhammed Abdülkadir Hureysat, “Benî Hameviyye”, TDV İslâm Ansiklopedisi (1992): Muin al-Din Hasan and the siege of Damascus.