Inledning
År 637 e.Kr. svepte de arabisk-muslimska arméer som redan hade krossat det sasaniska riket i slaget vid Qadisiyyah norrut in i de kurdiska högländerna. Inom några år införlivades de områden som i århundraden hade varit gränsland mellan Rom och Persien med det snabbt växande islamiska kalifatet. För de kurdiska stammarna var detta en omvälvande förändring: de imperier som de i generationer hade navigerat mellan var borta och ersatta av en ny makt med en ny religion och en ny politisk ordning.
Men underkastelsen under kalifatet blev aldrig fullständig. Under de följande två århundradena blossade kurdiskt motstånd mot det arabisk-islamiska styret upp gång på gång – från lokala stamuppror till storskaliga resningar som drog in tiotusentals stridande och knöt kurdiska ledare till rörelser från Azerbajdzjan till Bysans. Perioden mellan den islamiska erövringen och de första kurdiska dynastiernas framväxt under det tionde århundradet är en av de minst utforskade i kurdisk militärhistoria, men den rymmer motståndshandlingar som förtjänar att vara betydligt mer kända.
Innehåll
Den arabiska erövringen av de kurdiska högländerna (637–641 e.Kr.)
Tidigt kurdiskt motstånd mot kalifatet
Babak, khurramiterna och den kurdiska kopplingen
Theophobos: Bysans kurdiske befälhavare
Dasiniupproret och Mir Jafars resning (838 e.Kr.)
Viktiga händelser och tidslinje
Den arabiska erövringen av de kurdiska högländerna (637–641 e.Kr.)
De kurdiska stammarna kom först i kontakt med de framryckande muslimska arabiska arméerna under den arabiska erövringen av Mesopotamien 637 e.Kr. Kurderna hade varit ett viktigt inslag i det sasaniska riket, där de gjorde militärtjänst och innehade strategiskt betydelsefulla höglandsområden vid rikets västra gräns. När de arabiska arméerna krossade den sasaniska krigsmakten i slaget vid Qadisiyyah 637 och intog huvudstaden Ktesifon året därpå började den sasaniska statens slutliga sammanbrott.
Mellan 639 och 644 gav kurdiska stammar till en början starkt stöd åt sasaniderna i deras försök att stå emot den muslimska framryckningen. Men när omfattningen av det sasaniska nederlaget stod klar började kurdiska stamledare underkasta sig islam en efter en, ofta tillsammans med hela sina stamsamhällen. Detta handlade om pragmatism snarare än en plötslig omvändelse: underkastelse under den nya makten betydde överlevnad, medan motstånd mot en ostoppbar militär styrka betydde undergång.
Alla kurder underkastade sig dock inte. Små samhällen i de mest ogenomträngliga bergsområdena vägrade att anta islam och behöll sina förislamiska religiösa bruk – zoroastriska, yazdanska och andra inhemska höglandstraditioner – i århundraden efter erövringen. Vissa av dessa samhällen levde kvar in i det trettonde århundradet och ännu längre och gjorde ibland räder mot muslimska bosättningar från sina bergsfästen.
Tidigt kurdiskt motstånd mot kalifatet
Under hela det sjunde och åttonde århundradet mötte kalifatet ett ihållande, småskaligt motstånd från kurdiska höglandssamhällen. Mönstret var välbekant från varje tidigare imperiemakt som försökt kontrollera Zagros: låglandets arméer kunde behärska slätterna och de stora färdvägarna, men bergsdalarna var en annan sak. Kurdiska stammar behöll i praktiken självstyre i de mest avlägsna områdena, betalade tribut när de tvingades och drog sig tillbaka till högländerna när skatteindrivarna kom med soldater.
Periodens arabiska geografer och historiker erkände svårigheterna med att kontrollera de kurdiska högländerna. De beskrev terrängen som otillgänglig, befolkningen som krigisk och kostnaderna för militära expeditioner in i bergen som orimligt höga i förhållande till de intäkter som gick att utvinna. Det var samma bedömning som assyrierna hade gjort tvåtusen år tidigare – och kalifatet svarade på ungefär samma sätt, med återkommande straffräder omväxlande med långa perioder då områdena i praktiken lämnades åt sig själva.
Babak, khurramiterna och den kurdiska kopplingen
Det största upproret mot kalifatet som kurdiska stridande deltog i var Babak Khorramdins resning, som pågick från 816 till 837 e.Kr. Babak ledde khurramitrörelsen – ett religiöst och politiskt uppror med rötter i förislamiska iranska traditioner som avvisade arabiskt herravälde och den samhällsordning som det abbasidiska kalifatet påtvingade befolkningen. Hans uppror hade sitt centrum i Azerbajdzjan men fick stöd från höglandsbefolkningar över hela Zagroskedjan, däribland kurdiska stammar.
En kurdisk ledare vid namn Nasr (även känd som Narseh eller Ishmah al-Kurdi) var en av khurramitrörelsens mest framstående befälhavare. När de abbasidiska arméerna under kalif al-Mu’tasim besegrade hans styrkor 833 noterade den muslimske historikern al-Tabari att omkring 60 000 av hans anhängare dödades. Nasr själv överlevde och ledde en grupp khurramitiska flyktingar över gränsen till det bysantinska riket, där hans historia tog en anmärkningsvärd vändning.
Babak själv tillfångatogs 837 och avrättades med utomordentlig brutalitet i Samarra 838, då hans händer och ben höggs av inför kalifen. Han sägs ha tvättat ansiktet i sitt eget blod för att kalifen inte skulle se honom blekna. Upproret hade varat i tjugo år, bundit stora abbasidiska arméer och visat att höglandsbefolkningarna i Zagros fortfarande förmådde bedriva uthålligt och storskaligt motstånd mot kalifens makt två århundraden efter den islamiska erövringen.
Theophobos: Bysans kurdiske befälhavare
Efter att ha flytt till Bysans med sina khurramitiska anhängare konverterade den kurdiske ledaren Nasr till kristendomen och tog det grekiska namnet Theophobos. Hans bana i det bysantinska riket är en av de mest anmärkningsvärda episoderna i kurdisk militärhistoria. Han upphöjdes till hög rang, gifte in sig i kejsar Theophilos familj och fick befälet över sina khurramitiska medflyktingar, som bosattes i Anatolien som en militärkoloni.
Theophobos tjänstgjorde som bysantinsk militär befälhavare i krigen mot det abbasidiska kalifatet 837–838 – vilket innebar att denne kurdiske krigare stred mot samma makt som hade tillintetgjort hans styrkor i Iran, men nu från andra sidan gränsen. Efter det bysantinska nederlaget i slaget vid Anzen utropade Theophobos egna trupper honom till kejsare. Han drev inte anspråket vidare utan underkastade sig fredligt Theophilos. Han tycks ha benådats, men 842, när kejsaren låg för döden, avrättades Theophobos för att hindra honom från att utmana den unge Mikael III:s tronföljd.
Berättelsen om Theophobos visar det kurdiska militära inflytandets anmärkningsvärda räckvidd under denna period. En kurdisk stamledare från Zagrosbergen steg till att bli en av det bysantinska rikets mäktigaste militära befälhavare, gifte in sig i kejsarfamiljen och utropades kortvarigt till kejsare. Ingen annan period i kurdisk historia har gett upphov till något riktigt liknande.
Dasiniupproret och Mir Jafars resning (838 e.Kr.)
År 838 utbröt ytterligare kurdiska uppror inne i själva kalifatet. En kurdisk ledare vid namn Mir Jafar, med bas i Mosul, reste sig mot kalif al-Mu’tasim. Kalifen sände sin befälhavare Itakh för att slå ner upproret. Itakh besegrade Mir Jafars styrkor och avrättade många av de kurdiska stridande – ett brutalt kuvande som ingick i ett bredare mönster av abbasidiska militära expeditioner mot kurdiskt stammotstånd i norra Mesopotamien.
Under samma period, mellan 838 och 841, inledde dasinistammarna – kurdiska stamgrupper med anknytning till Lalish- och Shekhanregionen i det som i dag är Duhokprovinsen i Iraks Kurdistanregion – ett eget uppror mot kalifens makt. Dasinimotståndet är betydelsefullt eftersom dasinistammarna behöll starka band till förislamiska kurdiska religiösa traditioner och senare skulle bli nära förknippade med den yazidiska tron. Deras uppror var både politiskt och kulturellt: en vägran att godta den islamiska statens fulla makt över samhällen som aldrig helt hade underkastat sig den nya religiösa ordningen.
Motståndets mönster
De två århundradena mellan den islamiska erövringen och de första kurdiska dynastiernas framväxt lade grunden för ett mönster som skulle prägla kurdisk politisk historia under det följande årtusendet. Liksom varje tidigare imperium upptäckte kalifatet att det kunde erövra Kurdistans lågland men inte varaktigt underkuva högländerna. Kurdiska ledare antog islam när det passade dem och gjorde uppror när tillfälle eller nödvändighet krävde det. Vissa, som Theophobos, gjorde karriär i rivaliserande imperier. Andra, som Mir Jafar och dasinihövdingarna, stred och dog i sina egna berg.
Mot slutet av det nionde århundradet kunde det försvagade abbasidiska kalifatet inte längre upprätthålla den militära insats som krävdes för att hålla de kurdiska högländerna under kontroll. Följden blev de första kurdiska dynastiernas framväxt – aishaniderna, hasanwayhiderna och annaziderna – som skulle upprätta självstyrande kurdiska stater i det vikande kalifatets maktvakuum. Motståndet under det sjunde, åttonde och nionde århundradet gjorde denna politiska framväxt möjlig.
Arv
Den islamiska erövringen markerade slutet på antiken i Kurdistan och början på medeltiden. Men de grundläggande förutsättningarna förändrades inte. Bergen gav fortfarande skydd. Passen gav fortfarande försvarsställningar. Stamstrukturen möjliggjorde fortfarande snabb mobilisering och lika snabb skingring. Och samma fråga som hade präglat kurdisk militärhistoria ända sedan de assyriska fälttågen i Zamua – kan ett imperium varaktigt kontrollera ett höglandsfolk som vägrar låta sig kontrolleras? – fick samma svar som alltid: nej.
Viktiga händelser och tidslinje
637 e.Kr. – Arabisk-muslimska arméer besegrar sasaniderna vid Qadisiyyah; kurdiska stammar möter för första gången det framryckande kalifatet
639–644 e.Kr. – Kurdiska stammar stöder till en början det sasaniska motståndet; underkastar sig gradvis islam när det sasaniska riket faller samman
816–837 e.Kr. – Babak Khorramdin leder khurramiternas uppror mot det abbasidiska kalifatet; kurdiska stridande deltar
833 e.Kr. – Den kurdiske ledaren Nasr (Theophobos) besegras av abbasidiska styrkor; flyr med sina anhängare till det bysantinska riket
837–838 e.Kr. – Theophobos tjänstgör som bysantinsk militär befälhavare mot abbasiderna; utropas kortvarigt till kejsare efter slaget vid Anzen
838 e.Kr. – Babak tillfångatas och avrättas i Samarra; Mir Jafar gör uppror i Mosul och krossas av den abbasidiske befälhavaren Itakh
838–841 e.Kr. – Dasinistammarnas uppror i Lalish-/Shekhanregionen mot kalifens makt
842 e.Kr. – Theophobos avrättas av den döende kejsar Theophilos för att förebygga en utmaning mot tronföljden
905 e.Kr. – Stor abbasidisk expedition mot sydliga kurdiska stammar; fästningen Sermaj nära Behistun intas
Vanliga frågor
När kom kurderna först i kontakt med islam?
De kurdiska stammarna kom först i kontakt med muslimska arabiska arméer under den arabiska erövringen av Mesopotamien 637 e.Kr. Kurdiska stammar stödde till en början det sasaniska motståndet mot den arabiska framryckningen, men när det sasaniska riket föll samman mellan 639 och 644 underkastade sig kurdiska stamledare gradvis islam.
Vem var Theophobos?
Theophobos var en kurdisk ledare som ursprungligen hette Nasr (eller Narseh) och stred i khurramiternas uppror mot det abbasidiska kalifatet. Efter att hans styrkor besegrats 833 flydde han till det bysantinska riket, konverterade till kristendomen, gifte in sig i kejsarfamiljen och blev en högt uppsatt militär befälhavare. Han utropades kortvarigt till kejsare av sina trupper innan han avrättades 842.
Antog alla kurder islam?
Nej. Även om flertalet kurdiska stammar så småningom konverterade till islam behöll små samhällen i de mest avlägsna bergsområdena förislamiska religiösa traditioner i århundraden efter erövringen. Vissa av dessa samhällen, däribland grupper som senare förknippades med den yazidiska tron, motsatte sig islamisk överhöghet och drabbade ibland samman med muslimska bosättningar långt in i medeltiden.
Referenser och vidare läsning
Wikipedia – Islams spridning bland kurder
Wikipedia – Babak Khorramdins uppror
Greek City Times – Theophobos: Bysans kurdiske ”kejsare”, 2023
Al-Tabari – Profeternas och kungarnas historia (skildringar av kurdiskt motstånd och khurramiternas krig)
New Lines Magazine – Den oberättade historien om turkisk-kurdiska allianser, 2024
Wikipedia – Den arabiska erövringen av Mesopotamien