Kurdistan: berget som gav världen mat
I mars, när snön börjar smälta på det kurdiska höglandets lägre sluttningar, tränger de första vilda växterna fram genom den kalla jorden: sirmo, vars vita blommor visar sig före allt annat grönt; avelik, vars sura blad äts färska av barnen som hittar dem; rewas, den vilda rabarbern, vars röda stjälkar kommer upp på bergsängarna nästan så snart marken mjuknar. Den kurdiska växtsamlaren känner var och en till namn och växtplats, vet vilken sluttning, vilken höjd och vilken dag på året som passar varje växt. Kunskapen är inte ny. Människorna som vandrar i dessa berg i mars och samlar det de hittar har vandrat där och samlat det de hittar längre än någon nedtecknad historia. De gjorde det för tio tusen år sedan, när några började märka att vissa gräs gav mer säd än andra och att några av dessa gräs växte nära ett vulkaniskt berg kallat Karacadağ i dagens Diyarbakırprovins. Människorna som lade märke till det började medvetet samla fröna, plantera och vårda dem, och världen förändrades. Här började serien och här slutar den: på det kurdiska berget, i ögonblicket innan det första fröet med avsikt lades i jorden. Serien har nu behandlat hundrafemtioen livsmedel, rätter, drycker, konserverade produkter, vilda växter och mattraditioner i det kurdiska köket. Sherko har skrivit om bergshonungen och den vilda vitlöken och den vilda rabarbern och svamparna på Zagrosskogens mark och kådan från Pistacia atlanticas bark och den vilda vinrankan som klättrar i Kurdistanprovinsens ekar. Nu, i den sista artikeln, sätter han namn på det alla dessa vilda ting har gemensamt: de växer i samma bergssystem som gav världen dess viktigaste livsmedelsgrödor. Taurus- och Zagrosbergen i Kurdistan ligger i Bördiga halvmånens centrum. I Bördiga halvmånen odlades vete, lins, kikärt, bittervicker, emmervete, enkornsvete, oliv och fikon för första gången. Alla dessa växters vilda förfäder växer fortfarande i den kurdiska bergszonen. Det kurdiska folket är denna zons folk. De var där när de första fröna planterades. Deras ättlingar är där nu, samlar sirmo på samma sluttningar, bakar bröd i lerugnar med samma säd och dricker te i samma bergsljus. Berget upphörde inte att vara vad det var när kartorna ritades om. Detta är seriens hundrafemtioförsta artikel och den sista. Sherko har besökt honungen och örterna och svamparna och kådan och den vilda vinrankan. Nu sätter han namn på berget som rymde dem alla.
Viktiga punkter
• De kurdiska bergen (Taurus och Zagros) ligger i Bördiga halvmånens centrum, ursprungsområdet för världens första odlade livsmedelsgrödor
• Vete (Karacadağ), oliv (Taurus), fikon (Zagros), vindruva (Zagros/Kurdistanprovinsen), vilda arter av pistaschsläktet (Zagros) – alla har sitt ursprung här
• Kurdiska växtsamlare i Bashur samlar fortfarande 54 vilda växttaxa till mat, jordens äldsta oavbrutet utövade samlartradition
• 151 artiklar. Fem författare. Ett berg. Serien är avslutad.
Snabbfakta
De kurdiska bergen: Bergssystemen Taurus (Bakur/norra Kurdistan) och Zagros (Rojhelat/östra Kurdistan); Bördiga halvmånens norra båge
Ursprung bekräftat här: Vete (Karacadağ, cirka 10 000 f.Kr.), oliv (Taurus, cirka 6 000 f.Kr.), vindruva (Zagros, cirka 6 000–8 000 f.Kr.), fikon (Zagros, cirka 8 000 f.Kr.)
Vilda förfäder som ännu finns kvar: Vild vinranka i Kurdistanprovinsen; vild pistasch (P. atlantica) i Zagros; vild rabarber, vitlök, syra och 54 växttaxa som används till mat i Bashur
Denna serie: 151 artiklar, 5 författare (Sherko Sabir, Dala Sarkis, Mehmet Özdemir, Jamal Latif, Mero Ranyayi), ett berg
Beläggen
Den vetenskapliga dokumentationen är inte tvetydig. Det grundläggande verket om växtdomesticering i den gamla världen, Zoharys och Hopfs Domesticeringen av växter i den gamla världen, placerar ursprunget för världens viktigaste odlade växter i Bördiga halvmånen, vars norra och östra bågar är bergssystemen Taurus och Zagros: det kurdiska hemlandet. De neolitiska grundargrödorna som byggde de första jordbrukscivilisationerna omfattar emmervete, enkornsvete, korn, lins, ärt, bittervicker, kikärt och lin. De vilda förfäderna till de flesta av dem växte i Taurus-Zagroszonen. Den specifika platsen för emmervetets domesticering har genom DNA-analys ringats in till Karacadağbergen nära Diyarbakır, kurdiska Bakur, för ungefär tio tusen år sedan. Oliven domesticerades först i östra Medelhavsområdet, med Bakurs södra Taurusberg som ett huvudsakligt ursprungsområde. Fikonet hörde till de äldsta odlade frukterna, med vilda förfäder över det kurdiska bergsområdet. Vinrankan domesticerades i Taurus-Zagros-Kaukasuszonen för ungefär sex till åtta tusen år sedan. Genetiska studier bekräftar särskilt betydande bestånd av vilda vinrankor i Irans Kurdistanprovins, Rojhelat. Pistaschsläktet (Pistacia), vars odlade medlem P. vera är en av världens mest handlade nötter, har sitt mångfaldscentrum i Zagros och Taurus, där de vilda släktingarna P. atlantica och P. terebinthus fortfarande växer. Inget av detta är påståenden som serien har gjort. Allt är resultat av sakkunniggranskad botanisk, genetisk och arkeobotanisk forskning, samlade under ett århundrade av vetenskapliga undersökningar. Serien har helt enkelt samlat dem på ett ställe, under ett namn: kurdiskt.
151 artiklar och vad de fann
Serien föresatte sig inte enbart att argumentera om ursprung. Den föresatte sig att dokumentera det kurdiska köket: varje rätt, varje konserverat livsmedel, varje insamlad vild växt, varje kulturell tradition som hör dit. Under arbetet fann den något större. Den fann att det kurdiska köket varken är en regional kuriositet eller en underkategori till något annat nationellt kök. Det är en av jordens äldsta och mest betydelsefulla matkulturer, utövad i landskapet där själva jordbruket började av de människor som oavbrutet har bott där sedan före det första odlade fröet. Den fann Sherko på väg till zozan för honung, Mero som gjorde höstens reçel, Dala som grillade över träkol i skuggan av Ameds basaltmurar, Mehmet som drog upp lammet ur gropen vid middagstid i Siirt, Jamal som bar en skål aşure till den fyrtionde grannen under muharram. Den fann att det kurdiska köket uppmärksammar varje ögonblick i människans livscykel: födelse (sötsakerna som meddelar att ett barn fötts), barndom (şekirklo mellan tänderna), firande (seyranutflykten, Newrozelden), sorg (helawî, soppan som bärs dit och lämnas vid dörren), giftermål (daweta, kopparkitteln, kvinnorna som lagat mat sedan gryningen), död (brödet som bakas för de döda, måltiden som delas med dem som har kommit). Den fann att det kurdiska köket har överlevt fördrivning, undertryckande, utplåning och exil. Den fann att sakkunniggranskad etnobotanisk forskning dokumenterar femtiofyra vilda växttaxa som fortfarande samlas till mat av kurdiska växtsamlare i irakiska Kurdistan: samma slags växter som samlades av samma slags människor på samma slags berg för tio tusen år sedan, åren strax innan någon bestämde sig för att plantera ett frö i stället för att bara hitta det. Serien fann berget i början och i slutet.
Vanliga frågor
Varför står de kurdiska bergen i centrum för världens livsmedelsursprung?
Kurdistans bergssystem Taurus och Zagros bildar Bördiga halvmånens norra och östra båge, regionen som botaniker, arkeologer och genetiker identifierat som huvudsakligt ursprungsområde för de flesta av världens viktigaste livsmedelsgrödor. Den särskilda kombinationen av vild växtmångfald, årstidsklimat och gammal mänsklig bosättning i dessa berg skapade förutsättningarna för jordbrukets uppfinning. De vilda förfäderna till vete, oliv, vindruva, fikon, lins, kikärt och pistaschsläktet växer eller växte alla i denna zon. Det kurdiska folket är landskapets ursprungliga invånare.
Lever den kurdiska samlartraditionen fortfarande?
Ja. Sakkunniggranskad etnobotanisk forskning publicerad 2019 (Pieroni med flera, Journal of Ethnobiology and Ethnomedicine) dokumenterade kurdiska växtsamlare i irakiska Kurdistan som samlade 54 vilda växttaxa och 2 vilda svamptaxa till mat i samma bergslandskap i Zagros där förfäderna samlade vilda växter före jordbrukets uppfinning. Den vilda rabarbern (rewas), vilda vitlöken (sirmo), vilda syran (avelik), vilda svamparna (kanzar) och vilda örterna (giya) som behandlas i serien ingår alla i denna levande samlartradition.
Vilket är seriens fullständiga argument?
De kurdiska bergen gav världen dess viktigaste livsmedelsgrödor. Det kurdiska folket domesticerade, odlade, samlade, konserverade, lagade och delade dessa livsmedel i tio tusen år, utan officiellt erkännande, över fyra stater, genom fördrivning och exil. Deras kök är den äldsta fortlevande matkulturen i Bördiga halvmånens område. Det lever. Det utövas. Det bärs i händerna på kurdiska far- och mormödrar i Sulaymaniyah och kurdiska studenter i Berlin och kurdiska bönder vid Zagros fot. Bordet töms inte. Berget flyttar sig inte.
Avslutning
Kurdistan är seriens hundrafemtioförsta artikel. Den är den sista. Berget som gav Sumer vete och Grekland olivolja och antikens värld vin och varje vingård på jorden den vilda druvan är samma berg där kurdiska familjer fortfarande bakar bröd i lerugnar i gryningen, fortfarande skickar granatäppelsirap till grannarna om hösten, fortfarande skär upp femtiokilosvattenmeloner vid bord där varje ny gäst välkomnas. Sirmo tränger fortfarande fram genom snön i mars. Den vilda vinrankan klättrar fortfarande i Zagros ekar. Pistacia atlantica gråter fortfarande sin kåda på kalkstenssluttningarna ovanför floderna. Den kurdiska växtsamlaren vandrar fortfarande samma stigar, samlar samma växter och bär samma kunskap. Hundrafemtioen artiklar. Fem författare: Sherko, Dala, Mehmet, Jamal, Mero. Ett berg. Vetet finns kvar. Oliven finns kvar. Berget finns kvar. Bordet töms inte.