Under 2025 förblev det politiska landskapet för kurder och Kurdistan en mosaik av försiktig optimism, fastlåsta konflikter och stegvisa diplomatiska manövrer. Spridda över fyra nationalstater, Turkiet (Bakur), Syrien (Rojava), Irak (Bashur) och Iran (Rojhilat), tog sig de 30–40 miljoner kurderna genom ett år präglat av upplösta väpnade grupper, avstannade fredsprocesser, valframgångar och hårdare förtryck. Denna heltäckande rapport bygger på en sammanställning av internationella medier, officiella uttalanden och regionala analyser och skildrar årets viktigaste politiska händelser under 2025. Händelserna ordnas kronologiskt där det är möjligt och tematiskt efter region för att belysa sammanhängande förhållanden. Från Kurdistans arbetarpartis (PKK) historiska upplösning i Turkiet till integrationsutmaningarna i Syrien efter Assad innebar 2025 en skiljeväg: en möjlig vändning mot större autonomi och erkännande, begränsad av geopolitiska påtryckningar från Ankara, Teheran, Bagdad och Damaskus. Underliggande frågor som ekonomiskt beroende, människorättsövergrepp och gränsöverskridande spänningar underströk ändå framstegens skörhet. Sett från början av 2026 fångade året kurdernas uthålliga sökande efter självbestämmande i ett instabilt Mellanöstern.

Den turkiska fronten: från väpnad kamp till försiktig dialog

I Turkiet, där kurder utgör omkring 20 % av befolkningen, dominerades 2025 av återupplivandet och utvecklingen av den kurdiska fredsprocessen, ett länge avstannat initiativ för att lösa den årtionden långa konflikten med PKK. Året började med ett betydande genombrott i februari, när den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan uppmanade till avväpning den 27 februari och manade gruppen att avsluta den väpnade kampen och upplösas. Det skedde under ökande tryck från den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğans regering, som hade intensifierat militära operationer mot PKK-positioner i norra Irak och Syrien i slutet av 2024. Öcalans uttalande, förmedlat genom mellanhänder, betonade en ”demokratisk lösning” på den kurdiska frågan och signalerade en övergång från väpnad kamp till politisk förhandling.

PKK svarade beslutsamt i maj och höll en extrakongress vid högkvarteret i Qandil i irakiska Kurdistan. Den 12 maj meddelade gruppen sin formella upplösning och förklarade att den hade ”fullgjort sitt historiska uppdrag” genom att öka medvetenheten om kurdiska rättigheter och bana väg för en demokratisk lösning. Steget var både symboliskt och konkret, eftersom det stämde med turkiska krav på att PKK skulle avsäga sig våld. I juli genomförde omkring 30 PKK-befäl och kadrer en ceremoniell vapenbränning i irakiska Kurdistan, med turkiska och irakiska tjänstemän och internationella observatörer närvarande. Händelsen var en förtroendeskapande åtgärd, och rapporter angav att ett icke offentliggjort antal PKK-soldater fram till oktober hade förflyttats från Turkiet till irakiska Kurdistan.

Fredsprocessen, ofta kallad ”lösningsprocessen” eller ”Imraliprocessen” efter Öcalans öfängelse, fick fart genom parlamentets deltagande. I november ägde ett banbrytande möte rum den 24 november, när medlemmar av Erdoğans Rättvise- och utvecklingsparti (AKP), Nationella aktionspartiet (MHP) och det prokurdiska Folkens jämlikhets- och demokratiparti (DEM) besökte Öcalan. Under samtalen upprepade Öcalan behovet av demokratiska reformer, däribland erkännande av kurdisk identitet i Turkiets författning och integration av Syriens demokratiska styrkors (SDF) strukturer i en ny syrisk stat. Han betonade att ”det inte skulle bli någon integration av SDF i en ny syrisk armé utan demokrati” och knöt samman de turkiska och syriska kurdiska frågorna.

Processen saknade dock inte hinder. Inre splittring i Erdoğans koalition, särskilt bland hårdföra nationalister i MHP, bromsade framstegen. Analyser från medier som Balkan Insight lyfte fram ”motstridiga mål”, där kurder krävde Öcalans frigivning, amnesti för stridande och författningsändringar medan Ankara prioriterade fullständig avväpning och upplösning av SDF-anknutna grupper i Syrien. Trots PKK:s steg fortsatte turkiska operationer mot upplevda kurdiska hot, däribland gripanden av DEM-medlemmar och journalister. Det väckte kritik från människorättsgrupper som Genocide Watch, som dokumenterade pågående ”antikurdiska kampanjer” och uppskattade antalet döda till 40 000 sedan 1978.

I december uppmanade Öcalan Turkiet att vara ”underlättare” i förhandlingar mellan syriska kurder och Damaskus och placerade Ankara i rollen som regional fredsmäklare. Utvecklingen speglade Turkiets dubbla strategi: att föra den inhemska freden framåt och samtidigt utöva inflytande över syriska kurder. Sociala medier återspeglade kurdiska stämningar, och inlägg som ”Länge leve ledare Apo! Länge leve Kurdistans frihetsrörelse!” (Länge leve ledare Apo! Länge leve Kurdistans frihetsrörelse) fick brett stöd. Sammantaget innebar 2025 långsamma men meningsfulla framsteg, där fredsprocessen kunde omforma Turkiets inrikespolitik och regionala roll, även om en fullständig lösning förblev svår att nå.

Syriska Kurdistan: integration efter Assad och turkiska påtryckningar

I Syrien var 2025 ett år av osäkra övergångar för den kurdiskt ledda autonoma administrationen i norra och östra Syrien (AANES), vanligen känd som Rojava. Efter Bashar al-Assads avsättning i slutet av 2024 inledde den nya interimsregeringen under Ahmed al-Sharaa, tidigare från Hayat Tahrir al-Sham, samtal med SDF i mars. Den 10 mars nåddes ett banbrytande avtal som föreskrev integration av alla civila och militära institutioner i nordöstra Syrien i den syriska staten och omfattade en landsomfattande vapenvila. Uppgörelsen övervakades av verkställande kommittéer och skulle fullbordas före årets slut. SDF gick med på att dra sig tillbaka från Aleppo senast den 1 april, men säkerhetsstyrkor dröjde kvar i kurdiska kvarter.

Integrationsprocessen mötte omedelbara utmaningar. Damaskus föreslog att SDF skulle delas upp i tre divisioner, däribland en kvinnobrigad, men kurderna svarade med krav på sammanhållna förband och konstitutionellt erkännande av sina rättigheter. Turkiet ser SDF som en förlängning av PKK och utövade tryck genom utrikesminister Hakan Fidan, som under ett besök i Syrien den 7 december uppmanade kurderna att inte hindra stabiliteten. Turkiska medier antydde att Ankara var berett att stödja en Damaskusledd operation mot SDF om uppgörelsen sviktade.

Våld bröt ut sporadiskt. I december dödade sammandrabbningar i Aleppo den 22 december mellan syriska styrkor och SDF-soldater två civila. Läget lugnades genom en vapenvila nästa dag. SDF-befälhavaren Mazloum Abdi mötte tjänstemän från Damaskus den 28 december och bekräftade arbetet för att rädda avtalet. Abdis besök i irakiska Kurdistan den 19 november, där han mötte KDP-ledarna Nechirvan och Masoud Barzani, signalerade ett töväder i relationerna mellan kurdiska grupper och överbryggade ideologiska skiljelinjer mellan vänsterinriktade SDF och KDP på mittenhögern.

Den turkstödda Syriska nationella armén (SNA) fortsatte med övergrepp i områden som Afrin. Trots al-Sharaas besked den 29 januari om att upplösa väpnade fraktioner bestod SNA:s närvaro, med rapporter om operationer i kurdiska områden. I april 2025 började interimsregeringen ta kontroll över SNA-territorier, men integrationen förblev ofullständig.

Enligt analyser gav Israel tyst stöd åt syriska kurder och såg dem som allierade mot iranskt inflytande. Öcalans uppmaning den 30 december till Turkiet att förmedla en uppgörelse förstärkte detta och knöt samman de syriska och turkiska processerna. Sociala medier fångade oron, med inlägg som bad för Rojava inför ”turkstödda terrorister”. Under 2025 balanserade syriska kurder därmed integration mot bevarad autonomi under hot om upptrappning.

Irakiska Kurdistan: valframgångar och institutionella utmaningar

I Irak var 2025 ett år av politiskt uppsving för Kurdistans regionala regering (KRG), med kulmen i parlamentsvalet i november. KRG:s stabilitet gav det en roll som diplomatisk tillgång, med mottagande av flyktingar och relationer med Turkiet, Iran, GCC och USA. Valdeltagandet i kurdiska områden nådde 70–78 %, högst i Irak. Kurdistans demokratiska parti (KDP) fick över 1 miljon röster i landet, vann 32 mandat och toppade resultaten i Nineveh. Framgången speglade en attraktionskraft över religiösa skiljelinjer, och kurder fick sammanlagt 63–64 mandat.

Valet följde rykten om en KDP-bojkott på grund av tvister med Bagdad om olja, budgetar och artikel 140 om omstridda territorier. Till sist segrade deltagandet och banade väg för återintegration i irakiska processer. Efter valet mötte KDP-delegationer ledare i Bagdad den 24 december och förespråkade olje- och gaslagar, budgetandelar och valreformer.

Ekonomiskt bestod oljetvisterna men framsteg gjordes. I december förlängde Irak och Kurdistan ett tremånadersavtal om oljeexport till den 31 mars 2026. Ett tekniskt problem vid gasfältet Khor Mor orsakade ett effektbortfall på 1 000 MW i Kurdistan. KRG förde finansiella reformer framåt och grundade en nationalbank med ett kapital på 250 miljarder dinarer.

Diplomatiskt öppnade USA i december sitt största konsulat i Erbil, en anläggning för 800 miljoner dollar som symboliserade partnerskapet. President Nechirvan Barzani betonade genomförandet av författningen som nyckeln till att lösa tvisterna med Bagdad och manade Kurdistans partier till enighet. Diskussionerna vid MERI Forum 2025 lyfte fram KRG:s pragmatiska förhållningssätt med federalism och institutionalisering som prioriteringar.

Iranska angrepp, som ballistiska robotar riktade mot en vapenhandlare i Erbil, underströk sårbarheten. Trots detta stärkte 2025 KRG:s ställning, och valet markerade ett ”nytt kapitel” för Irak och Kurdistan.

Iranska Kurdistan: förtryck under protester och avrättningar

I Iran intensifierades tillslagen mot kurder under 2025, med över 800 avrättningar i landet som drabbade minoriteter oproportionerligt. Protester knutna till upproren 2022 fortsatte, med strejker i kurdiska städer. I december greps 10 kurder i Sanandaj under demonstrationer. Advokaten Khosrow Alikurdis misstänkta död den 5 december, officiellt en hjärtattack men med tecken på brott, utlöste minneshögtider som ledde till 31 gripanden, däribland Nobelpristagaren Narges Mohammadi.

Dödsdomar som Pakhshan Azizis fastställdes trots uppgifter om tortyr, medan upphävda domar för Verisheh Moradi och andra gav sällsynta andrum. Rättighetsgrupper fördömde Irans användning av dödsstraffet ”som vapen” för att kväsa oliktänkande. Sociala medier förstärkte vreden med krav på sekulär demokrati. Året lyfte fram Rojhilats kamp utan tecken på minskat förtryck.

Diasporan och globala dimensioner: kulturell motståndskraft och internationell opinionsbildning

Globalt påverkade gemenskaper inom den kurdiska diasporan politiken genom arbete för pressfrihet och rättigheter. I Europa väckte protester mot turkiska operationer uppmärksamhet, medan amerikanskt stöd genom konsulatet i Erbil stärkte banden. Kulturella berättelser, som inlägg om kurder i Kirgizistan, bevarade identiteten. Israels ”tysta satsning” på syriska kurder speglade strategiska allianser.

Opinionsundersökningar om ett självständigt Storkurdistan engagerade tusentals och speglade strävanden. Under 2025 använde kurder globala plattformar för synlighet.

Förhållanden mellan kurdiska grupper: enighetsarbete och ideologiska broar

I regionerna främjade 2025 samarbete mellan kurdiska grupper. Abdis möten med Barzanifamiljen överbryggade klyftor mellan SDF och KDP. PKK:s upplösning lättade på spänningarna och möjliggjorde dialog över gränser. Barzanis maningar till enighet betonade konstitutionalism.

Ekonomiska utmaningar och säkerhetsutmaningar

Oljan förblev central: tvisterna mellan KRG och Bagdad löstes tillfälligt. Säkerhetshot från Iran och Turkiet bestod. Migration och krigets följder lyfte fram motståndskraft.

Avslutning: 2025 som ett avgörande år

År 2025 var omvälvande men osäkert för kurderna. PKK:s slut, syrisk integration, irakiska valframgångar och iranskt förtryck formade landskapet. När 2026 gryr blir enighet och internationellt stöd avgörande för att föra autonomin framåt. Kurdernas berättelse handlar fortsatt om uthållighet, med ”Länge leve Kurdistan” som ger återklang globalt.