Inledning
Högt på en kalkstensklippa vid Sar-i Pul-e Zahab i dagens iranska Kermanshahprovins har en klipphuggning blickat ned över Zagros förberg i mer än fyra tusen år. Den visar lullubiernas kung Anubanini — beväpnad och triumferande, med foten på en besegrad fiendes bröst — när han tar emot gudomlig auktoritet från en gudinna. Det är en av Irans äldsta klippreliefer, huggen av ett folk som nästan inte lämnade några egna skriftliga källor. Allt annat vi vet om lullubierna kommer från skildringarna av de imperier som stred mot dem.
Lullubierna var ett förbund av höglandsstammar under bronsåldern som bebodde Sharazorslätten och de omgivande bergen i centrala Zagros — territorium inom dagens Kurdistanregion i Irak och kurdiska provinser i Iran. I århundraden plundrade de, gjorde motstånd mot och besegrade ibland Mesopotamiens mäktigaste stater. Liksom gutierna i söder hör lullubierna till Zagros föriranska höglandsbefolkning — folk vars territorium, traditioner och befolkning till sist skulle bidra till den komplexa etniska blandning ur vilken kurdisk identitet växte fram.
Innehåll
Kung Anubanini och klippreliefen vid Sar-i Pul
Lullubierna under gutiskt styre och Ur III
Senare historia och försvinnande
Lullubierna och kurdernas historiska bakgrund
Viktiga händelser och tidslinje
Vilka var lullubierna?
Lullubierna — även skrivna Lullubi, Lulubi, Lullu eller Lullubum — var en grupp höglandsstammar under bronsåldern som bebodde Zagrosbergen under det tredje årtusendet f.Kr. Deras hemland, i akkadiska texter känt som Lulubum, hade centrum på Sharazorslätten och i de omgivande bergsdalarna. De var grannar och ibland allierade med kungariket Simurrum i norr och kom ofta i konflikt med Mesopotamiens stormakter: Akkadiska riket, den gutiska dynastin och Urs tredje dynasti.
Liksom gutierna lämnade lullubierna inga omfattande egna skriftliga källor. Språket är oklassificerat och tycks vara föriranskt — många århundraden äldre än de indoiranskspråkiga folkens ankomst till Zagros. Kunskapen kommer nästan helt från inskrifter och monument efter de imperier som stred mot dem, vilket innebär att det bevarade källmaterialet är starkt partiskt och fientligt. Mesopotamiska skrivare beskrev dem som bergsplundrare och barbarer, men den lullubiska klippkonstens förfining och arkeologiska belägg från bosättningarna ger en mer komplex bild.
Lullubiernas hemland
Lullubiernas territorium låg i dagens Sulaymaniyahprovins i irakiska Kurdistanregionen och Kermanshahprovinsen i västra Iran. Assyriologen Douglas Frayne identifierade den lullubiska huvudstaden Lulubuna med området kring dagens Halabja — en plats som skulle få en helt annan historisk betydelse 1988. Söder om lullubierna låg de talrikare gutierna, som bebodde en bredare del av centrala Zagros. I norr levde folken Simurrum och Turukku.
Lullubiernas hemland hade ett strategiskt livsviktigt läge: passen mellan Mesopotamiens lågland och Iranska högplatån. Kontroll över bergskorridorerna innebar kontroll över handelsvägarna mellan Mesopotamien och österlandet. Läget gjorde lullubierna till mål för imperial expansion och ett bestående hot mot varje låglandsstat som behövde säkra sin östra gräns.
Krig mot Akkadiska riket
Lullubierna framträder först i de historiska källorna som undersåtar och fiender till Akkadiska riket. Sargon av Akkad (cirka 2334–2279 f.Kr.) hävdade att han hade underkuvat Lulubum under sina expansionsfälttåg. Men det var hans barnbarn Naram-Sin (cirka 2254–2218 f.Kr.) som utkämpade det mest berömda kriget mot lullubierna.
Naram-Sins segerstele — ett mästerverk i den forntida mesopotamiska konsten, nu i Louvren — högtidlighåller segern över lullubiernas kung Satuni. Den två meter höga reliefen i rosa sandsten visar Naram-Sin som en gudomlig krigare med behornad hjälm, klättrande uppför en bergssluttning medan han trampar på fallna fiender. Besegrade lullubiska krigare störtar ned under honom, en med ett spjut genom halsen, en annan vädjande om nåd. Stelen är en av antikens mäktigaste bilder av militär erövring och höggs för att fira en seger över ett bergsfolk från dagens Kurdistan.
Stelen säger två saker samtidigt: lullubierna var en tillräckligt fruktad fiende för att kräva ett stort kungligt fälttåg, och akkadierna ansåg segern så betydelsefull att de beställde ett av sin civilisations finaste konstverk. Bergsfolk som bara varit rövare skulle inte ha motiverat denna behandling. Lullubierna var tydligt en allvarlig militär kraft.
Kung Anubanini och klippreliefen vid Sar-i Pul
Lullubiernas mest anmärkningsvärda bevarade monument är Anubaninireliefen, huggen i en klippvägg vid Sar-i Pul-e Zahab i Kermanshahprovinsen i Iran. Den dateras till ungefär 2300 f.Kr. — eller möjligen början av det andra årtusendet f.Kr., eftersom forskare är oense om den exakta kronologin — och är Irans äldsta kända klipprelief och ett av de tidigaste exemplen på monumentalkonst någonstans i höglandet.
Reliefen visar kung Anubanini stående i triumf, med vänster fot på en fallen fiendes bröst. Han är beväpnad med ett krökt svärd och bär en kort tunika anpassad för bergskrig. Framför honom står en gudinna — sannolikt den mesopotamiska Ishtar eller Inanna, identifierbar genom fyra par horn på huvudbonaden och vapen över axlarna — och sträcker fram en ring av gudomlig auktoritet mot kungen. Under huvudscenen visas rader av bundna fångar i underkastelse. En tillhörande inskrift med akkadisk kilskrift återger Anubaninis titel och seger.
Reliefen är betydelsefull av flera skäl. För det första visar den att lullubierna hade kungar, organiserade militära fälttåg och den kulturella förfining som krävdes för att beställa monumentalkonst. För det andra visar Anubaninis bruk av akkadisk kilskrift och mesopotamisk religiös ikonografi att höglandsfolken aktivt deltog i låglandscivilisationens kulturella och politiska sammanhang snarare än var isolerade från dem. För det tredje höggs reliefen i vad som fortfarande är kurdiskt territorium — en fysisk påminnelse om att Kurdistans berg varit hem för statsbyggande folk i över fyra årtusenden.
Lullubierna under gutiskt styre och Ur III
Efter Akkadiska rikets sammanbrott omkring 2154 f.Kr. etablerade gutierna — lullubiernas södra grannar i Zagros — dominans över Sumer. Lullubierna godtog inte passivt gutiskt övervälde. Inskrifter från den gutiske kungen Erridupizir berättar att lullubierna tillsammans med Simurrumfolket gjorde uppror mot den gutiska makten. Höglandsvärlden var inget enhetligt block: Zagros bergsfolk stred lika hårt mot varandra som mot låglandsimperierna.
När Urs tredje dynasti (cirka 2112–2004 f.Kr.) ersatte gutiernas styre och skapade en mäktig nysumerisk stat fortsatte lullubierna att förekomma i militära källor som motståndare vid gränsen. Ur III:s kungar genomförde upprepade fälttåg mot nordöstra Zagros, och lullubierna nämns bland höglandsgrupperna som motsatte sig sumerisk expansion. Kretsloppet av imperiefälttåg och följande höglandsmotstånd, tillfälligt underkuvande och nya uppror, är ett kännetecken i Zagros militära historia — ett mönster som skulle fortsätta genom assyrisk, persisk och osmansk tid och in i den moderna eran.
Senare historia och försvinnande
Lullubierna fortsatte förekomma i mesopotamiska källor under det andra och första årtusendet f.Kr., men allt mer sällan. I den babyloniska Erramyten framträder de som fiender vars kvinnor framställs som farliga övernaturliga gestalter. Nyassyriska texter från det nionde till det sjunde århundradet f.Kr. använder fortfarande den kombinerade beteckningen ”Lullubi-Turukki” om Zagros högland och behandlar de gamla stamnamnen som regionala beteckningar för bergsbefolkningar.
Under de många århundradena mellan bronsåldern och de iranskspråkiga folkens ankomst blev namnen Lullubi och gutier alltmer otydliga som exakta etniska beteckningar. Låglandets skrivare använde dem som samlingsbegrepp för höglandsfolk oavsett faktisk stamidentitet. Den ursprungliga lullubiska befolkningen blandades nästan säkert med, införlivade eller införlivades i på varandra följande vågor av höglandsgrupper — däribland kassiter, hurriter och slutligen de iranskspråkiga folk som skulle bli förfäder till kurder, lurer och perser.
Den förlorade staden Kunara
På senare år har ett franskt arkeologteam från CNRS grävt ut en plats vid Kunara i irakiska Kurdistanregionen, nära Zagros förberg. Utgrävningen har avslöjat rester av en betydande bronsåldersstad från slutet av det tredje årtusendet f.Kr. — en bosättning som arkeologer tror kan ha tillhört lullubierna. Staden låg på en strategisk plats beskriven som ”Akkadiska rikets portar”.
Bland fynden finns stora stengrunder, lertavlor med kilskrift och belägg för ett läskunnigt, urbaniserat samhälle. Det utmanar den mesopotamiska bilden av lullubierna som primitiva bergsplundrare. Kunarafynden antyder att lullubierna hade städer, bedrev jordbruk och långväga handel och hade den administrativa infrastruktur som krävdes för ett komplext samhälle. Utgrävningarna pågår och hör till de viktigaste aktuella arkeologiska projekten i Kurdistan.
Lullubierna och kurdernas historiska bakgrund
Lullubierna diskuteras ofta tillsammans med gutierna och kassiterna som ett av de gamla höglandsfolk som bidrog till kurdisk identitets framväxt. Den geografiska argumentationen är stark: lullubiernas hemland — Sharazorslätten, bergen kring Halabja och Sulaymaniyah och Kermanshahs högland — är samma territorium som kontinuerligt bebotts av kurdiska befolkningar i många århundraden. Det kurdiska motståndets fysiska landskap är samma landskap som lullubierna försvarade för fyra tusen år sedan.
Men samma försiktighet som gäller gutierna gäller här. Lullubierna var ett föriranskt folk. Språket var inte kurdiska, inte persiska och inte något identifierbart iranskt språk. Kurdernas förfäder — nordvästiranskspråkiga folk som migrerade till Zagros österifrån — kom ungefär 1 000 till 1 500 år efter den lullubiska maktens höjdpunkt. Det kurdiska folket som egen etnisk och språklig grupp växte fram genom en lång blandningsprocess mellan invandrande iranskspråkiga befolkningar och det inhemska höglandsunderlaget, där lullubierna var en betydande del.
Lullubierna bör därför förstås som en del av den djupa höglandshärstamning som bidrog till kurdernas etnogenes — inte som ”kurderna före kurderna” utan som ett av många folk vars blod, territorium och kulturella minne införlivades i den befolkning som till sist skulle kalla sig kurdisk. Berättelsen hör till kurdisk historia därför att de bebodde, försvarade och formade det land som blev Kurdistan, inte därför att de var kurder.
Arv
Lullubierna är betydelsefulla eftersom de komplicerar den enkla berättelsen om ”civiliserat lågland mot barbariskt högland” som dominerar mesopotamisk historieskrivning. Anubaninireliefen visar att de hade kungar, religiösa riter och monumentalkonst. Kunarautgrävningarna visar att de hade städer och läskunnighet. Naram-Sinstelen visar att de var så fruktade att de krävde den fulla militära uppmärksamheten från världens mäktigaste härskare.
För Kurdistans historia påminner lullubierna om att bergen aldrig var tomma, aldrig passiva, aldrig väntade på att någon skulle göra anspråk på dem. De var hem för folk som byggde, stred, handlade och styrde — och vars ättlingar genom årtusendenas långa omvälvningar blev en del av den kurdiska nationen.
Viktiga händelser och tidslinje
Cirka 2334 f.Kr. — Sargon av Akkad underkuvar Lulubum under sina imperiefälttåg
Cirka 2250 f.Kr. — Naram-Sin besegrar lullubiernas kung Satuni; segerstelen huggs till minne av fälttåget
Cirka 2300 f.Kr. — Kung Anubanini beställer klippreliefen vid Sar-i Pul-e Zahab (dateringen omstridd)
Cirka 2154 f.Kr. — Akkadiska riket faller; gutierna etablerar dominans över Sumer
Cirka 2141–2050 f.Kr. — Lullubierna och Simurrum gör uppror mot den gutiske kungen Erridupizir
Cirka 2112–2004 f.Kr. — Urs tredje dynasti genomför fälttåg mot lullubierna och andra höglandsgrupper i Zagros
Cirka 1120 f.Kr. — Babyloniska fälttåg mot lullubiska bergsbor under senbronsåldern
Det 9:e–7:e århundradet f.Kr. — Nyassyriska texter använder fortfarande ”Lullubi-Turukki” som regional beteckning för Zagros bergsfolk
Från 2019 — Franska CNRS-arkeologer gräver ut en möjlig lullubisk stad vid Kunara i irakiska Kurdistanregionen
Vanliga frågor
Vilka var lullubierna?
Lullubierna var en grupp bronsåldersstammar i Zagrosbergens högland som bebodde Sharazorslätten och omgivande områden i dagens irakiska Kurdistanregion och Kermanshahprovins i Iran. De är främst kända för krigen mot Akkadiska riket och Anubaninireliefen, en av Irans äldsta monumentala klipphuggningar.
Vad är Anubaninireliefen?
Anubaninireliefen är en monumental klipphuggning vid Sar-i Pul-e Zahab i Kermanshahprovinsen i Iran från ungefär 2300 f.Kr. Den visar lullubiernas kung Anubanini i triumf över en besegrad fiende när han får gudomlig auktoritet från en gudinna. Det är Irans äldsta kända klipprelief och visar att lullubierna var ett politiskt organiserat folk som kunde beställa förfinad konst.
Var lullubierna kurdernas förfäder?
Vissa forskare diskuterar lullubierna som en del av det kurdiska folkets djupa härstamningsbakgrund, främst eftersom hemlandet motsvarar territorium som fortfarande är kurdiskt. Men lullubierna var ett föriranskt folk vars språk inte var besläktat med kurdiska. Den försiktigaste synen är att lullubierna hörde till de inhemska höglandsbefolkningar som bidrog till den etniska blandning ur vilken kurdisk identitet till sist växte fram under tusentals år.
Vad är Naram-Sins segerstele?
Naram-Sins segerstele är ett två meter högt monument i rosa sandsten, nu i Louvren, hugget omkring 2250 f.Kr. för att fira den akkadiske kungens seger över lullubiernas kung Satuni. Den visar Naram-Sin klättrande uppför ett berg som gudomlig krigare och trampande på höglandsfienderna. Det är ett av antikens viktigaste konstverk och dokumenterar direkt den militära konflikten mellan Akkadiska riket och Zagros bergsfolk.
Referenser och vidare läsning
Encyclopaedia Britannica — Lullubierna: forntida mesopotamiska stammar
Frayne, D.R. — Sargonisk och gutisk tid (2334–2113 f.Kr.), University of Toronto Press, 1993
Ahmed, K.M. — Det forntida Kurdistans början (cirka 2500–1500 f.Kr.): en historisk och kulturell syntes, doktorsavhandling, Leidens universitet, 2012
Tenu, A. och Kopanias, K. — Utgrävningarna i Shahrane/Kunara: en ny bronsåldersstad i Mesopotamiens utkanter, CNRS, 2019
Louvren — Naram-Sins segerstele, kung av Akkad (inventarienummer Sb 4)
Journal of Iranian Studies — Anubaninireliefen vid Sarpol-e Zahab: en historisk händelse omprövad, 2019
Warlord Games — Historia: Zagrosbergens höglandsstammar — gutier och lullubier, 2014