Inledning
De flesta gudomliga väsen i den iranska tron hör tydligt hemma på den ena eller den andra sidan i det stora kriget mellan ljus och mörker. De strålande makterna tjänar den vise Herren, Ahura Mazda; demonerna tjänar den förgörande anden, Ahriman. Men det finns en gestalt som på ett märkligt och oförglömligt sätt står mellan de två världarna: Vayu, vindens och luftens gud, som kan vara antingen god eller ond beroende på, som den gamla bilden säger, åt vilket håll vinden blåser.
Vayu hör till de äldsta och mest suggestiva av alla iranska gudomligheter. Han är en vildsint krigare med gyllene vapen och ett vasst spjut som stormar mot mörkrets härskaror och skingrar dem; ändå kan han vända om och lika lätt bli ljusets fiende som dess förkämpe. Han är livets andedräkt i luften och även dödens kalla vindstöt. Och han är själva Rummet, Tomrummet, som ligger mellan den vise Herrens rike i höjden och den förgörande andens rike nedanför, den tomma plats däremellan som varje själ måste korsa på sin färd efter döden.
Att möta Vayu är att möta själva vinden i hela dess dubbla natur: brisen som ger liv och stormen som förstör, luften vi andas och tomheten vi fruktar. I honom fångade den iranska föreställningsvärlden något sant om världen, att inte varje makt är enbart god eller enbart ond och att vissa krafter som rör sig genom våra liv bär två ansikten samtidigt.
Innehåll
Debatter och missuppfattningar
Vem är Vayu?
Vayu (på avestiska Vayu, ofta sammanförd med Vata, med betydelsen vind, luft och atmosfär) är den zoroastriska vindgudomligheten med dubbel natur. Han är unik bland de gudomliga väsendena genom att samtidigt vara en yazata, värdig tillbedjan, och en daeva, en demon, eftersom hans natur kan vända från god till ond. Som en mäktig krigare som bekämpar mörkrets krafter är han också den vind som möter själen på vägen efter döden, och i den djupare kosmologin identifieras han med själva Rummet, eller Tomrummet, som ligger mellan det godas och det ondas världar.
Vindens och luftens gud
I den äldsta iranska religionen fanns två gudomliga väsen för vinden, nära besläktade och ofta sammansmälta till ett: Vayu, vinden som blåser, och Vata, själva atmosfären. Av de två är Vayu den viktigare och oftare omnämnde, och även när han omtalas ensam bär han hela den rörliga luftens natur inom sig. Han är en av de iranska folkens äldsta gudar och delar själva sitt ursprung med Indiens vediske vindgud Vayu, eftersom båda härstammar från en enda vindgudomlighet som båda folkens förfäder dyrkade i ett avlägset förflutet.
För ett forntida folk var vinden en makt med överväldigande och oförutsägbar kraft. Den kunde vara den milda brisen som svalkade dagen och bar regnmolnen, andedräkten som fyllde lungorna och gav liv; eller den kunde vara den tjutande stormen som slog omkull tält och slet ner träd, bergsstormens dödande kyla. Det är inte märkligt att en så föränderlig makts gudomlighet själv skulle vara föränderlig och att vindguden skulle uppfattas som ett väsen med två naturer, lika kapabel till välsignelse som till förstörelse.
Viktiga punkter
Vayu är den iranska gudomligheten för vinden och atmosfären, med dubbel natur.
Han är unik genom att vara både yazata (värdig tillbedjan) och daeva (en demon).
Han är en vildsint krigare med gyllene vapen som bekämpar mörkrets krafter.
Traditionen talar om två Vayu: en god vind och en ond vind som är döden.
Han identifieras med Rummet eller Tomrummet som ligger mellan de två världarna.
Hans hymn är Ram Yasht, och hans dag är månadens tjugoandra.
Snabbfakta
Namn: Vayu (avestiska), ofta sammanförd med Vata; senare Vay, Andarva
Betydelse: Vind, luft, atmosfär
Typ: Yazata och daeva med dubbel natur, vindens gudomlighet
Natur: Både god och ond, beroende på åt vilket håll vinden blåser
Utseende: En vildsint krigare med gyllene vapen och ett vasst spjut
De två Vayu: Den gode Vay som bär själen till himlen; den onde Vay som är döden
Kosmisk roll: Rummet eller Tomrummet mellan Ahura Mazdas och Ahrimans världar
Hymn: Ram Yasht, den femtonde av yashterna
Helig dag: Den iranska månadens tjugoandra dag; vinddagens högtid
Belägg: Avesta (Ram Yasht) och senare zoroastrisk tradition
De två Vayu
Den djupaste och märkligaste läran om Vayu är att det i en mening finns två av honom. Den senare traditionen kom att skilja mellan en god Vay och en ond Vay, två vindar av motsatt natur. Den gode Vay tillhör den vise Herren Ahura Mazdas rike, och det är han som när en rättfärdig människa dör varsamt bär själen uppåt mot himlen. Den onde Vay tillhör mörkrets rike, och han är inget mindre än själva döden, vinden som binder den döende och leder själen bort i kylan.
Skrifterna skildrar den onda vinden i kusliga ordalag. När hans hand stryker en människa är det slöhetens tyngd; när han kastar sin skugga över henne är det feberns hetta; och när hans öga faller på henne dödas den levande andedräkten, och det är vad vi kallar döden. Denne mörke Vay står i demonernas skara, en förgörare förenad med Ahrimans krafter. Ändå tillhör precis samma namn, Vayu, också den gode och mäktige krigare som kämpar för ljuset, så att den ende vindguden inom sig rymmer både livets andedräkt och gravens kyla.
Luftens krigare
I sin goda och ärorika aspekt är Vayu en av den iranska himlens stora krigare. Han avbildas som en vildsint förkämpe i gyllene rustning, med gyllene vapen och ett ovanligt vasst spjut, som stormar mot mörkrets samlade krafter och skingrar dem framför sig. I detta står han vid sidan av trons andra krigargudomligheter, såsom Verethragna, segerns yazata, som en makt som outtröttligt kämpar för att upprätthålla världsordningen mot ondskans angrepp.
Hymnerna överöser honom med en lång rad kraftfulla titlar: Sökaren, den Övervinnande, den Framryckande, den Starkaste, den Mäktigaste, Besegraren, vågornas kastare, lågornas spridare. De frammanar ett väsen av oemotståndlig kraft och framåtrörelse, själva förkroppsligandet av vindens förmåga att driva, svepa fram och överväldiga. De gamla legendernas hjältar och kungar bad till honom inför sina stordåd och sökte hos vindens herre kraften att besegra fienderna och snabbheten att föra dem till seger.
Vayu och de dödas väg
Det är under själens färd efter döden som Vayus dubbla natur blir som tydligast och viktigast. Den iranska tron lär att när en människa dör dröjer själen kvar och ger sig sedan ut på en väg mot domen, mot Chinvatbron där dess gärningar vägs av Rashnu och där själens ledsagare Sraosha skyddar de rättfärdiga. Och det är Vayu, vinden, som själen möter på denna väg.
För den rättfärdiga själen är det den gode Vay som kommer, en mild och gynnsam vind som lyfter och bär den uppåt mot ljuset och Guds närvaro. För den onda själen är det den onde Vay, dödens och mörkrets vind, som griper tag i den och drar den neråt. Så blir vinden själva färdmedlet för själens öde och bär varje ande mot den bestämmelse den har förtjänat. Att dö är i denna föreställningsvärld att tas upp av vinden, och huruvida den vinden är en vän eller en fasa beror på hur man har levt.
Rummet mellan världarna
Under allt detta ligger en tanke av ovanligt djup. I den iranska berättelsen om alltings början bodde den vise Herren i höjden, i ljuset, medan den förgörande anden, Ahriman, fanns nedanför i mörkret, och mellan de två fanns en stor tomhet, ett Tomrum. Och en av de gamla texterna som beskriver denna tomhet tillfogar en anmärkningsvärd kommentar: mellan dem fanns Tomrummet, och somliga kallar det Vay. Vinden identifierades alltså med själva det Rum som skiljer gott från ont, platsen däremellan över vilken skapelsens hela drama skulle utspela sig.
Det är därför vinden möter själen på dess färd: de dödas väg går genom Vayu, genom själva Rummet mellan världarna. Och här berör vindguden den tidens och rummets kosmologi som vi har mött på andra håll, ty Vayu delar ett gammalt epitet, med långvarigt herravälde, med Zurvan, Tidens gestalt. I en omstridd tankeströmning uppfattades Vayu faktiskt som dimensionen Rum vid sidan av Zurvans Tid. Här bör vi vara försiktiga: den föreställningen tillhörde en omstridd skola och inte den allmänt vedertagna tron. Men den bakomliggande insikten, att vinden är det medium och det rum i vilket allting rör sig, går mycket djupt i den iranska föreställningsvärlden.
Ram Yasht
Vayus egen hymn i Avesta är Ram Yasht, den femtonde av de stora hymner som kallas yashter. Genom en märklig tillfällighet i namngivningen bär hymnen namn efter Raman, en mindre gudomlighet för fred och livsglädje, som faktiskt knappt omnämns i den; själva hymnen ägnas till allra största delen åt Vayu. Forskare uppfattar titeln som ett senare tillägg, gjort för att passa in hymnen på dess plats i den religiösa kalendern, medan textens uråldriga kärna tillhör vindguden.
I trons kalender är varje månads tjugoandra dag tillägnad Vayu, och en vindens högtid, ibland kallad vinddagen, firades till hans ära. Att ett väsen med så dubbeltydig och rentav fruktansvärd karaktär skulle ha en egen dag och en egen hymn visar hur allvarligt de iranska folken tog vindens makt och hur nödvändigt det verkade att hedra och blidka en kraft som kunde ge liv eller ta det med samma andetag.
Symbolik
Vayu är framför allt en symbol för dubbelhet, för sanningen att vissa av tillvarons stora krafter inte prydligt kan sorteras som goda eller onda. Vinden är livets andedräkt och dödens redskap; den för med sig det befruktande regnet och den förstörande stormen; den fyller seglet och kantrar båten. Genom att göra vindguden till ett väsen med två naturer erkände den iranska föreställningsvärlden att världen inte alltid är uppdelad i prydliga halvor och att samma makt kan välsigna och förbanna beroende på när och hur den kommer.
Han är också en djup symbol för tröskeln, för övergången mellan ett tillstånd och ett annat. Som Rummet mellan världarna och den vind som möter själen vid döden står Vayu vid varje gräns och övergång, andedräkten som bär oss från livet till vad som än finns bortom. Det ligger något passande i detta, ty vinden är själv osynlig och känd bara genom sina verkningar, en makt som känns men aldrig syns, liksom den osynliga gräns mellan denna värld och nästa som det är hans uppgift att vakta och korsa.
Vayu och kurderna
Vayu tillhör det djupa iranska religiösa arv som kurderna delar med de andra iranska folken, Avestas och yazatornas gamla värld ur vilken regionens andliga traditioner växte fram. Han är ingen särskilt kurdisk gestalt, och det vore felaktigt att göra anspråk på honom som en sådan; han är en gudomlighet ur det vidare iranska och zoroastriska förflutna, många folks gemensamma arv. Men detta gemensamma arv är verkligt, och kurderna är bland dess arvtagare.
Och vinden har alltid varit närvarande i ett bergsfolks liv. På Kurdistans höga bergsryggar och i dess djupa dalar är vinden en ständig följeslagare, ibland en välsignelse och ibland en fara, precis den kraft med dubbel natur som den gamla iranska föreställningsvärlden personifierade i Vayu. Att lära känna vindgudens gestalt är att återvinna en liten del av den gamla religiösa värld som ligger bakom regionens kulturer, samma värld som gav upphov till högtiden Newroz och vördnaden för den heliga elden, och att känna åldern hos de idéer som ännu rör sig under nutidens yta.
Debatter och missuppfattningar
Är Vayu en god eller ond gud? Det ärliga svaret är att han är unik genom att vara båda. Till skillnad från nästan alla andra gestalter i tron, som tydligt hör till ljusets eller mörkrets sida, har Vayu verkligen dubbel natur, en yazata i sin goda aspekt och en daeva i sin mörka. Traditionen löste detta genom att tala om två Vayu, en god och en ond vind, men det märkliga består och är en del av det som gör honom så minnesvärd. I sin goda aspekt är han en trogen tjänare åt Ahura Mazda; hans mörka aspekt är dödens daeviska vind.
Är Vayu en rivaliserande gud till den vise Herren? Nej. Även i sin härlighet som mäktig krigare är Vayu en yazata, ett gudomligt väsen skapat av och i tjänst hos Ahura Mazda, ingen oberoende eller rivaliserande gudomlighet. Tron kretsar fortfarande kring den ende vise Herren; yazatorna, däribland Vayu, är hans tjänare och de makter genom vilka hans ordning upprätthålls. Hans goda aspekt kämpar för ljuset på Herrens vägnar, och det är bara hans mörka aspekt, dödens vind, som hör till fienden.
Var Vayu verkligen Rummets gud vid sidan av Zurvans Tid? Denna tanke kommer från zurvanismen, en omstridd och numera utdöd riktning inom zoroastriskt tänkande som skarpt kritiserades som kätteri. I denna föreställning sammanfördes vinden som Rum med Zurvan som Tid. Det är en verklig del av traditionens historia och en slående tanke, men den bör inte förväxlas med allmänt vedertagen zoroastrisk tro, där Vayu är vindens yazata och ingen kosmisk urprincip.
Närliggande ämnen
Ahura Mazda: den vise Herren som den gode Vay tjänar
Ahriman: den förgörande anden som den onde Vay tillhör
Rashnu: själens domare vid Chinvatbron
Sraosha: själens ledsagare och beskyddare efter döden
Zurvan: Tidens gestalt, sammanförd med Vayu som Rum inom zurvanismen
Mithra: en annan yazata i den ljusa iranska himlen
Vanliga frågor
Vem är Vayu?
Vayu är den zoroastriska gudomligheten för vinden och atmosfären, med dubbel natur. Unik bland de gudomliga väsendena är han samtidigt en yazata, värdig tillbedjan, och en daeva, en demon, eftersom hans natur kan vända från god till ond. Han är en mäktig krigare, vinden som möter själen efter döden och Rummet mellan det godas och det ondas världar.
Varför är Vayu både god och ond?
Därför att själva vinden har dubbel natur, ger liv som luftens andedräkt och bringar död som den dödande stormen. Den iranska föreställningsvärlden fångade detta genom att göra vindguden till ett väsen med två ansikten, och traditionen kom att tala om två Vayu: en god vind som tjänar ljuset och bär den rättfärdiga själen till himlen och en ond vind som är själva döden.
Vad är de två Vayu?
Den gode Vay tillhör Ahura Mazdas rike och bär varsamt den rättfärdiga själen uppåt efter döden. Den onde Vay tillhör mörkrets rike och är själva döden, vinden som binder den döende och leder själen bort. De är den ende vindgudens ljusa och mörka aspekter.
Vad är Ram Yasht?
Ram Yasht är den femtonde av de stora avestiska hymner som kallas yashter, och den är tillägnad Vayu. Den är uppkallad efter Raman, en mindre gudomlighet för fred som knappt nämns i den; titeln anses vara ett senare tillägg för att passa in hymnen i den religiösa kalendern, medan den uråldriga kärnan hedrar vindguden.
Hur är Vayu förbunden med rummet och själen?
I den iranska kosmologin bodde den vise Herren i höjden och den förgörande anden nedanför, med ett stort Tomrum mellan sig, och en gammal text säger att somliga kallar detta Tomrum Vay. Vinden är alltså Rummet mellan världarna, platsen däremellan som själen korsar på vägen till domen, vilket är skälet till att vinden möter själen efter döden.
Är Vayu en kurdisk gud?
Nej. Vayu är en gudomlighet i det vidare iranska och zoroastriska arvet, många iranska folks gemensamma arv snarare än en särskilt kurdisk gestalt. Kurderna är bland arvtagarna till denna gamla religiösa värld, och vinden har alltid varit påtagligt närvarande i Kurdistans berg, men Vayu bör ärligt förstås som ett gemensamt iranskt arv.
Referenser och vidare läsning
Om Vayu – Encyclopaedia Iranica
Den persiska mytologins tolv gudar – World History Encyclopedia
Om Ahriman – Encyclopaedia Iranica