Inledning

I 276 år, längre än USA har funnits som nation, styrde en kurdisk dynasti bergens kärnland i sydvästra Iran. Hazaraspiderna, även kända som Stora Lorestans atabeger, Atabakan-i Lor-i Buzurg, och som fadluyiderna eller fazlawayhiderna efter sin stamnamngivare, var medeltida Zagros stora kurdisk-luriska dynasti. Den grundades omkring 1148 av Abu Tahir ibn Muhammad, en salghuridisk guvernör som utropade självständighet i Lorestan, och tog sitt namn efter hans namngivande son Malik Hazarasp, ”de tusen hästarnas herre”. Dynastin överlevde den sena seldjukiska tiden, de mongoliska ilkhanerna, muzaffariderna och timuriderna tills dess siste atabeg Shah Husayn avsattes av Timurs barnbarn Shah Rukh 1424.

Hazaraspidernas bedrift är unik bland medeltida kurdiska dynastier: de överlevde alla andra kurdiska statsbildningar på den iranska högplatån. Medan hasanwayhiderna hade styrt i ett halvt århundrade och annaziderna hade behärskat sina ursprungliga territorier i omkring 130 år styrde hazaraspiderna Stora Lorestan från cirka 1148 till 1424. De överlevde mongolinvasionerna som förstörde alla andra regionala stater, digerdöden i mitten av fjortonde århundradet, muzaffaridernas expansion och den första vågen av timuridiska erövringar. Huvudstaden Idhaj, dagens Izeh i Khuzestan nära de elamitiska klipprelieferna i Kul-i Farah, blev ett av det senmedeltida Irans kulturcentrum. Deras beskydd av persisk litteratur under Nusrat al-Din Ahmad (1296–1330) skapade en av ilkhanperiodens stora litterära miljöer vid lokala hov.

Detta är berättelsen om den kurdiska dynasti som styrde Lorestan i nästan tre århundraden: dess ursprung i shabankara-fadluyidernas stamvärld, konsolideringen under Abu Tahir och Malik Hazarasp, överlevnaden genom den mongoliska katastrofen, den kulturella höjdpunkten under Nusrat al-Din Ahmad och den långa nedgången fram till införlivandet i timuridernas välde.

Ursprung: Shabankara, fadluyiderna och migrationen till Lorestan

Hazaraspidfamiljen förde sitt ursprung tillbaka till en kurdisk stamhövding vid namn Fadluya, även skrivet Fadlawi eller Fazlawayh. Enligt dynastins tradition hade han lett sin stam från norra Syrien via Mayyafariqin och iranska Azerbajdzjan till Lorestan och Khuzestan omkring 1006 e.Kr. Dynastins krönika berättar att Fadluya slöt en allians med Gilans härskare under färden genom Azerbajdzjan och nådde norra Lorestan 1006. Många detaljer i denna migrationsberättelse är dock tydligt senare legendariska utsmyckningar avsedda att legitimera dynastins makt över regionen.

Säkrare är hazaraspidfamiljens koppling till Shabankara, ett stort kurdiskt stamförbund i sydvästra Iran vars namn förekommer i Sharafkhan Bidlisis Sharafnama som en av de främsta kurdiska stamgrupperingarna. Shabankara var bosatta över Fars och Kerman från elfte århundradet och framåt, och fadluyidernas släktlinje växte fram ur denna bredare kurdiska stamvärld. Dynastins släktnamn Fadluya/Fazlawayh, bevarat i de alternativa dynastinamnen ”fadluyid” och ”fazlawayhid”, placerar dem tydligt i denna shabankara-kurdiska miljö.

I början av tolfte århundradet hade Abu Tahir ibn Muhammad, som i källorna beskrivs som Fadluyas nionde ättling, nått militär befälsställning under Fars salghuridiska atabeger, den turkmenska dynasti som styrde södra Iran som seldjukiska vasaller. Som utnämnd guvernör i Kuhgiluya utvidgade Abu Tahir gradvis sin makt in i Lorestan och utropade omkring 1148 självständighet från sina salghuridiska överherrar. Hazaraspiddynastin hade börjat.

Grundaren: Abu Tahir ibn Muhammad (cirka 1148–1153)


Abu Tahir ibn Ali ibn Muhammad var dynastins grundare, en man från det sena seldjukiska Irans gränsland. Han utbildades som salghuridisk befälhavare och utsågs att förvalta Kuhgiluya, det karga bergslandet mellan Fars och Khuzestan. Han använde ställningen för att utvidga sin makt in i Bakhtiaribergen och på Lorestanplatån. I slutet av 1140-talet hade han brutit med salghuriderna, antagit den prestigefyllda atabegtiteln och upprättat ett kurdiskt furstendöme som sträckte sig från Zagros förberg till kanten av Isfahanslätten.

Abu Tahirs regering var kort, ungefär 1148–1153, men grundläggande. Han satte mönstret för hazaraspidernas statskonst: ett kurdiskt stamhus som styrde en blandad kurdisk-lurisk befolkning från ett nätverk av bergsfästen, formellt erkände seldjukisk och senare ilkhanisk överhöghet men i praktiken bevarade lokalt självstyre. Efterträdaren Yusuf Shah I fortsatte arbetet under resten av tolfte århundradet och befäste hazaraspidernas grepp om Stora Lorestan medan seldjukernas makt föll sönder över Iran och khwarezmshaherna växte till en dominerande imperiemakt.

Namngivaren: Malik Hazarasp (1204–1248) och alliansen med khwarezmshahen

Dynastin fick sitt namn efter grundarens barnbarn Malik Hazarasp (regerade cirka 1204–1248), vars fyrtiofyraåriga styre omfattade de mest avgörande årtiondena i medeltida iransk historia: khwarezmshahrikets framväxt, mongolernas invasioner av Iran, krossandet av khwarezmshahens makt vid slaget vid Indus (1221), Djingis khans död (1227) och den tidiga mongoliska konsolideringen under Ögedei. Malik Hazarasps namn, som betyder ”tusen hästar” på persiska och kurdiska, blev det dynastiska släktnamn som familjen är ihågkommen under.

Malik Hazarasps två stora bedrifter var militära och dynastiska. Han genomförde ett framgångsrikt fälttåg mot sina tidigare salghuridiska överherrar i Fars och säkrade hazaraspidernas territoriella integritet mot söder. Mer dramatiskt allierade han sig med den siste khwarezmshahen Jalal al-Din Mingburnu i dennes desperata motstånd mot mongolerna och gav luriskt kavalleri och tillflykt i bergen åt khwarezmiska styrkor när de drog sig västerut genom Iran under 1220- och 1230-talen. Alliansen misslyckades med sitt större syfte, Jalal al-Din mördades i Anatolien 1231, men hazaraspidernas bergsfäste överlevde den första mongoliska vågen i stort sett intakt. När Hülegü khan inledde den andra mongoliska invasionen av Iran 1253 var hazaraspiderna en av endast en handfull iranska dynastier som ännu fanns kvar för att möta honom.

Den mongoliska prövningen: Imad al-Din, Nusrat al-Din och Takla (1248–1259)

Det mongoliska årtiondet blev en nära döden-upplevelse för hazaraspiddynastin. Tre härskare mötte stormen i snabb följd.


Imad al-Din ibn Hazarasp (regerade 1248–1251) efterträdde sin far just när Hülegü khan förberedde den stora mongoliska expedition som skulle förstöra Bagdad och avsluta det abbasidiska kalifatet. Hans korta regering upptogs av diplomatiska och militära förberedelser för en invasion som alla visste skulle komma. Han dog 1251 och efterträddes kortvarigt av andra familjemedlemmar.


Nusrat al-Din (regerade 1252–1257) ställdes direkt inför mongolernas ankomst. När storkhanen Möngke sände iväg Hülegü hade han uttryckligen beordrat honom att ”avlägsna lurerna och kurderna, som ständigt orsakar oss svårigheter längs våra färdvägar och står emot oss”. Det var ett direkt erkännande av att de kurdisk-luriska bergsbefolkningarna var ett känt hinder för mongolernas militära rörelser. Nusrat al-Dins försvar av Lorestan under det tidiga 1250-talet bevarade dynastins kärnterritorium, även om priset till sist blev underkastelse under mongolisk överhöghet.

Hans efterträdare Takla (1257–1259) gjorde ett annat val: han följde Hülegü på marschen till Bagdad 1258 och bevittnade plundringen av den abbasidiska huvudstaden och mordet på den siste kalifen al-Musta’sim. Enligt fortsättaren till Ibn al-Athirs verk blev Takla så upprörd över mongolernas avrättning av kalifen att han deserterade från den mongoliska armén och flydde. Han greps och avrättades kort därefter på Hülegüs order. Händelsen är ett av de mest slående exemplen på den moraliska börda som muslimska vasaller under ilkhanatet bar.

Den ilkhaniska renässansen: Shams al-Din Alp Arghun (1259–1274)

Efter Taklas avrättning började dynastin återhämta sig under Shams al-Din Alp Arghun (regerade 1259–1274). Han insåg att det var omöjligt att direkt stå emot ilkhanernas makt och accepterade mongolisk överhöghet. Under den relativa freden under Hülegü och hans son Abaqa återuppbyggde han den hazaraspidiska staten. Han återställde skadade fästningar, omorganiserade stamuppbåden i Bakhtiari och det vidare Lorestan och återupprättade hazaraspidernas förvaltning i Idhaj.

Hans regering sammanföll med den tidiga mongoliska ”persiska renässansen”, den kulturella pånyttfödelse under ilkhaniskt beskydd som frambringade Juvaynis, Rashid al-Dins och Wassafs stora historieskrivning och återetablerade persiskan som det dominerande litteraturspråket i den östra islamiska världen. Hazaraspidernas hov i Idhaj började ta till sig denna intellektuella strömning. Shams al-Dins son Yusuf Shah I (regerade 1274–1288) och barnbarn Afrasiab I (regerade 1288–1296) befäste återhämtningen, utvidgade åter hazaraspidernas territorium och lade grunden för nästa regerings kulturella höjdpunkt.

Den kulturella höjdpunkten: Nusrat al-Din Ahmad och persisk litteratur (1296–1330)

Nusrat al-Din Ahmad (regerade 1296–1330) ledde hazaraspidernas guldålder. Hans trettiofyraåriga styre omfattade den sena ilkhanperioden, Ghazan khans, Öljeitüs och Abu Sa’ids regeringar, då mongolernas efterföljarstat i Iran befann sig på sin kulturella höjdpunkt. Hans hov i Idhaj blev ett av den östra islamiska världens viktigaste regionala centrum för beskydd av persisk litteratur.

Modern forskning har identifierat Nusrat al-Din Ahmad som en särskilt viktig beskyddare av senilkhanisk persisk litterär kultur. Hovhistorikerna och poeterna som skrev för honom förde uttryckligen hans härstamning tillbaka till de legendariska kayanidiska kungarna i förislamiska Iran, Shahnamehs hjältedynasti. De framställde honom som både en persisk härskare i den iranska imperietraditionen och en sunnimuslimsk atabeg under formell ilkhanisk överhöghet. Strategin var politiskt beräknad: genom att hävda kayanidisk härstamning legitimerade Nusrat al-Din Ahmad sin självständiga makt inom ilkhanatets ram och hävdade samtidigt en djupare iransk suveränitet än de mongoliska erövrarna kunde motsvara.

Den kulturella produktionen under hans regering omfattade historieskrivning på persiska, rådgivningslitteratur för furstar och framställningen av den vedertagna lokala historieskrivningen om Lorestan. Rådgivningstexten skriven för ”atabeg Ahmad av Luristan” blev ett uppmärksammat exempel på medeltida persisk furstespegellitteratur och studeras i dag som ett föremål för senmedeltida iransk politisk teori. Hazaraspidernas bidrag till persisk litteratur under denna period placerar dynastin i samma beskyddartradition som marwaniden Nasr al-Dawla och rawadiden Wahsudan och bekräftar det bredare mönstret av kurdiska dynastiers stöd till medeltida iransk högkultur.

Territoriell höjdpunkt: Yusuf Shah II och annekteringen av Basra (1330–1340)

Nusrat al-Din Ahmad efterträddes av sin son Rukn al-Din Yusuf Shah II (regerade 1330–1340), under vilken det hazaraspidiska furstendömet nådde sin största territoriella utbredning. Yusuf Shah II utnyttjade ilkhanatets slutliga sammanbrott efter den siste mongoliske ilkhanen Abu Sa’ids död 1335 och utvidgade hazaraspidernas makt västerut in på irakiskt territorium och sydvästerut till Persiska vikens innersta del. Han annekterade kortvarigt Basra till dynastins områden.

Detta var hazaraspidernas imperieögonblick, det korta årtionde då en kurdisk-lurisk dynasti i Stora Lorestan behärskade territorier från Bakhtiaribergen till södra Iraks våtmarker. Annekteringen kunde inte upprätthållas: Basra förlorades igen inom några år, och hazaraspiderna återgick till sitt kärnland i Lorestan och Khuzestan. Men Yusuf Shah II:s regering visade dynastins förmåga att under rätt politiska omständigheter utöva makt långt bortom sin bergsbas.

Den muzaffaridiska krisen: Afrasiab II och Pashang (1340–1378)

Det politiska tomrummet efter ilkhanatet gynnade inte hazaraspiderna länge. Från 1340-talet växte en ny iransk dynasti fram, muzaffariderna i Yazd och Kerman. Under sin stridbare grundare Mubariz al-Din Muhammad började de införliva mindre iranska stater. Muzaffar al-Din Afrasiab II (regerade 1340–1355) mötte det muzaffaridiska hotet direkt och utkämpade en rad fälttåg utan tydligt avgörande för att försvara hazaraspidernas territorium.

Under efterträdaren Shams al-Din Pashangs regering (1355–1378) hade det hazaraspidiska furstendömet reducerats till kärnlandet kring Lorestan och Idhaj. De flesta områden som Yusuf Shah II kortvarigt annekterat hade gått förlorade; dynastin fick inrikta sig på att försvara sina bergsfästen mot den växande muzaffaridiska makten. Men muzaffariderna skulle i sin tur inte bestå: 1393 drog Timur, Tamerlan, fram genom Iran och förstörde deras dynasti fullständigt. Hazaraspiderna, skyddade av bergsgeografin och sin vilja att acceptera timuridisk överhöghet, överlevde än en gång.

De sista atabegerna och det timuridiska slutet (1378–1424)

Dynastins sista halvsekel är dåligt dokumenterat men politiskt konsekvent. Shams al-Din Pashangs efterträdare Malik Pir Ahmad (1378–1408), Abu Sa’id (1408–1417) och Shah Husayn (1417–1424) regerade som timuridiska vasaller och bevarade lokalt självstyre i Stora Lorestan samtidigt som de erkände övergripande kejserlig lojalitet till Timur och hans efterträdare Shah Rukh.

Shah Husayns regering slutade 1424 när Timurs son och efterträdare Shah Rukh avsatte honom och införlivade Stora Lorestan direkt i det timuridiska förvaltningssystemet. Efter 276 år, längre än någon annan stor kurdisk dynasti i Iran förutom det betydligt senare Ardalan, upphörde hazaraspidernas styre. Några ättlingar finns noterade under sen timuridisk och tidig safavidisk tid; en sista gestalt vid namn Ghiyath al-Din förekommer i vissa källor. Men det hazaraspidiska furstendömet Stora Lorestan var slut.

Stora Lorestan skulle inte åter få ett enat kurdisk-luriskt dynastiskt styre. Under safaviderna lades regionen under utsedda persiska och turkiska guvernörer; under qajarerna skulle bakhtiari- och luriska stamförbund dominera den lokala politiken; under Pahlavistaten skulle Lorestan bli en provins i det moderna Iran. Den hazaraspidiska epoken, den sista perioden av självständigt kurdisk-luriskt dynastiskt styre i sydvästra Iran, har inte återkommit.

Kulturellt arv: Idhaj, persisk litteratur och kurdisk-lurisk identitet

Det hazaraspidiska arvet lever kvar på tre områden.

Idhaj. Hazaraspidernas huvudstad Idhaj, dagens Izeh i provinsen Khuzestan nära de berömda elamitiska klipprelieferna i Kul-i Farah och Eshkaft-e Salman, var en av medeltida Irans stora provinshuvudstäder. Platsen bevarar bosättningslager från elamitisk tid genom sasanidisk, medeltida islamisk och modern tid. De hazaraspidiska förvaltningsbyggnaderna har inte överlevt som stående monument, men platsen Idhaj/Izeh förblir en viktig arkeologisk referenspunkt för dynastin. Läget på den västra Khuzestanslätten, där Bakhtiaribergen möter Mesopotamiens lågland, förklarar dynastins strategiska förmåga att behärska handels- och migrationsvägarna mellan Iran och Irak.

Beskydd av persisk litteratur. Hazaraspidernas bidrag till medeltida persisk litteratur, särskilt under Nusrat al-Din Ahmad (1296–1330), är en av den sena ilkhanperiodens mindre uppmärksammade kulturella bedrifter. Dynastins beskydd av persisk poesi, rådgivningslitteratur och historieskrivning placerar den i samma tradition som rawadidernas beskydd av Qatran Tabrizi i Tabriz: kurdiska dynastier som stödde den persiskspråkiga kulturella infrastruktur som skulle bli den iranska högkulturens gemensamma språk.

Kurdisk-lurisk identitet. Det hazaraspidiska furstendömet styrde en blandad befolkning av kurder och lurer i en region där den språkliga och kulturella skillnaden mellan grupperna i sig är komplex. Nordluriska, särskilt lakidialekten, är nära besläktad med kurdiska, och modern forskning behandlar ibland lurerna som en kurdisk undergrupp och ibland som ett nära besläktat men skilt iranskt folk. Hazaraspiderna själva var ett kurdiskt härskarhus ur shabankara-fadluyidernas stamvärld som styrde en kurdisk-lurisk undersåtebefolkning. Deras politiska och kulturella bedrifter tillhör både kurdiskt och luriskt historiskt arv, och såväl modern lurisk som kurdisk historieskrivning räknar hazaraspiderna bland de grundläggande dynastierna i sydvästra Irans historia. Specifikt för den kurdiska historieskrivningstraditionen är hazaraspiderna den mest långlivade kurdiska dynastin i medeltidens Iran, ett rekord som först långt senare skulle motsvaras av furstendömet Ardalan i Sanandaj.

Plats i kurdisk historia

Hazaraspiderna intar en övergångsposition i det medeltida kurdiska historiska materialet. Medan shaddadiderna, marwaniderna, hasanwayhiderna, annaziderna och rawadiderna representerar det kurdiska intermezzot, elfte århundradets samling av kurdiska dynastier som kortvarigt blomstrade över den medeltida islamiska världen, tillhör hazaraspiderna tiden efter intermezzot. Då hade mongolernas och turkfolkens erövringar omvandlat den iranska högplatåns politiska landskap. De är bron mellan elfte århundradets kurdiska intermezzo och de tidigmoderna kurdiska furstendömena Ardalan, Baban, Bohtan, Bitlis, Soran, Hakkari och Mukriyan, som skulle styra delar av Kurdistan in på nittonde århundradet.

Deras livslängd, 276 år från cirka 1148 till 1424, är dynastins mest utmärkande drag. De överlevde mongolinvasionerna som förstörde alla andra regionala iranska stater. De överlevde digerdöden och muzaffaridernas expansion. De klarade den timuridiska stormen genom att acceptera överhöghet i stället för motstånd. Till sist var de den mest långlivade kurdiska dynastin i medeltidens Iran och överträffade även de långlivade annaziderna som överlevde resten av det kurdiska intermezzot.

De står också för ett särskilt kurdiskt historiskt mönster: ett kurdiskt härskarhus som styrde en blandad kurdisk-lurisk befolkning, byggde en varaktig lokal stat genom anpassning till efterföljande imperiemakter, seldjukiska, ilkhaniska, muzaffaridiska och timuridiska, och bevarade kurdisk-iransk självständig makt i Zagrosbergen under nästan tre århundraden. Deras modell med kurdiskt stamledarskap, bergsgeografi, anpassning till kejserliga grannar och beskydd av persisk litterär kultur skulle upprepas med regionala variationer av de tidigmoderna kurdiska furstendömena. Hazaraspiderna är i en meningsfull bemärkelse förebilden för Ardalan, Baban och andra senare kurdiska dynastier som skulle styra Kurdistan från sextonde till nittonde århundradet.

För modern kurdisk och lurisk identitet är hazaraspiderna viktiga som Stora Lorestans dynasti, det långvariga medeltida kurdisk-luriska furstendöme som förenar det grundläggande kurdiska intermezzot med de tidigmoderna furstendömena, bevarade kurdisk dynastisk makt genom den mongoliska katastrofen och skapade en betydande tradition av beskydd för persisk litteratur under Nusrat al-Din Ahmad. De luriska befolkningarna i dagens Lorestan, Khuzestan, Kohgiluya och Bakhtiariland för delvis sitt politiska och kulturella arv tillbaka till det hazaraspidiska furstendömet. Den kurdiska historieskrivningstraditionen räknar dem till de stora kurdiska dynastierna, och dagens provins Lorestan bär fortfarande namnet på det medeltida furstendöme som hazaraspiderna byggde.

Tidslinje

Cirka 1006 – legendariskt datum för Fadluyas migration från Syrien till Lorestan via Mayyafariqin och Azerbajdzjan. Sent 11:e till tidigt 12:e århundrade – fadluyidernas släktlinje slår sig ned i sydvästra Iran inom det kurdiska stamförbundet Shabankara. Cirka 1148 – Abu Tahir ibn Muhammad utropar självständighet från salghuriderna; hazaraspiddynastin grundas. 1148–1153 – Abu Tahir ibn Muhammads regering. Sent 12:e århundrade – Yusuf Shah I:s regering; konsolidering av hazaraspidernas makt. 1204–1248 – Malik Hazarasps regering; allians med khwarezmshah Jalal al-Din mot mongolerna; dynastin får sitt namn. 1227 – Djingis khans död. 1231 – khwarezmshah Jalal al-Dins död. 1248–1251 – Imad al-Din ibn Hazarasps regering. 1252–1257 – Nusrat al-Dins regering; försvar mot Hülegüs första ankomst. 1257–1259 – Taklas regering; han följer Hülegü till Bagdad 1258, deserterar efter kalifens avrättning och grips och dödas. 1258 – Hülegü plundrar Bagdad; det abbasidiska kalifatet upphör. 1259–1274 – Shams al-Din Alp Arghuns regering; hazaraspidisk återhämtning under ilkhanisk överhöghet. 1274–1288 – Yusuf Shah I:s regering, den andre med namnet. 1288–1296 – Afrasiab I:s regering. 1296–1330 – Nusrat al-Din Ahmads regering; kulturell höjdpunkt; beskydd av persisk litteratur; kayanidiska härstamningsanspråk. 1330–1340 – Rukn al-Din Yusuf Shah II:s regering; kortvarig annektering av Basra; territoriell höjdpunkt. 1335 – den siste ilkhanen Abu Sa’ids död. 1340–1355 – Muzaffar al-Din Afrasiab II:s regering; det muzaffaridiska hotet börjar. 1355–1378 – Shams al-Din Pashangs regering. 1378–1408 – Malik Pir Ahmads regering; timuridepoken börjar. 1393 – Timur förstör muzaffariderna. 1408–1417 – Abu Sa’ids regering. 1417–1424 – Shah Husayns regering, den siste hazaraspidiske atabegen. 1424 – Shah Rukh avsätter Shah Husayn; Stora Lorestan införlivas i det timuridiska förvaltningssystemet. Hazaraspiddynastin upphör.

Hazaraspiddynastins härskare

Hazaraspiddynastin hade sexton eller fler dokumenterade atabeger under sin 276-åriga historia. Kurdish-History.com har levnadsteckningar över åtta av dem, som omfattar grundaren, namngivaren, generationen under den mongoliska prövningen, den ilkhaniska återhämtningen, den territoriella höjdpunkten, den muzaffaridiska krisen och det timuridiska slutet.

De tidiga atabegerna. Abu Tahir ibn Muhammad var grundaren (cirka 1148–1153), en salghuridisk befälhavare som blev självständig kurdisk atabeg. Yusuf Shah I stod för konsolideringen i slutet av tolfte århundradet. Malik Hazarasp var namngivaren (1204–1248), allierad med Jalal al-Din Khwarezmshah och upphovet till dynastins namn.

Mongoltidens atabeger. Imad al-Din ibn Hazarasp (1248–1251). Nusrat al-Din (1252–1257) försvarade landet mot Hülegüs första våg. Takla (1257–1259) var atabegen som deserterade från Hülegü efter Bagdad och avrättades.

Den ilkhaniska renässansen och höjdpunkten. Shams al-Din Alp Arghun (1259–1274) återuppbyggde efter den mongoliska katastrofen. Yusuf Shah I (1274–1288). Afrasiab I (1288–1296). Nusrat al-Din Ahmad (1296–1330) beskyddade persisk litteratur och representerade dynastins kulturella höjdpunkt. Rukn al-Din Yusuf Shah II (1330–1340) annekterade Basra och nådde den territoriella höjdpunkten.

Den muzaffaridiska och timuridiska epoken. Muzaffar al-Din Afrasiab II (1340–1355). Shams al-Din Pashang (1355–1378). Malik Pir Ahmad (1378–1408). Abu Sa’id (1408–1417). Shah Husayn (1417–1424) var den siste atabegen och avsattes av Shah Rukh.

Frågor och svar: att förstå hazaraspiddynastin

Var hazaraspiderna kurder eller lurer? Båda, i den mening som medeltida kurdisk och lurisk identitet överlappade. Härskarhuset var kurdiskt och kom ur shabankara-fadluyidernas stamvärld, som Sharafnama och andra kurdiska historiska källor räknar som kurdisk. Befolkningen de styrde var däremot en blandning av kurdiska och luriska stammar, och den språkliga och kulturella skillnaden mellan grupperna var i sig flytande i medeltida sydvästra Iran. Den nordluriska dialekten laki är nära besläktad med kurdiska, och såväl kurdisk som lurisk historieskrivning gör i dag anspråk på det hazaraspidiska furstendömet. Specifikt i det kurdiska historiska materialet räknas hazaraspiderna som en av de stora medeltida kurdiska dynastierna.

Vad betyder ”Hazarasp”? ”Tusen hästar” på persiska och kurdiska, hazar = tusen, asp = häst. Dynastin fick sitt namn efter grundarens barnbarn Malik Hazarasp (regerade 1204–1248), vars fyrtiofyraåriga regering etablerade familjen som den dominerande kurdisk-luriska makten i medeltida sydvästra Iran.

Var låg hazaraspidernas huvudstad? Idhaj, dagens Izeh i provinsen Khuzestan i sydvästra Iran. Platsen ligger vid Bakhtiaribergens västra kant nära de berömda elamitiska klipprelieferna i Kul-i Farah och Eshkaft-e Salman. Från denna bas behärskade hazaraspiderna Stora Lorestan, Lor-i Buzurg, Kuhgiluya, delar av Khuzestan och, vid den territoriella höjdpunkten under Yusuf Shah II, kortvarigt Basra vid Persiska vikens innersta del.

Hur länge regerade hazaraspiderna? I 276 år, från cirka 1148 till 1424. Det gör dem till den mest långlivade kurdiska dynastin i medeltidens Iran, längre än alla andra stora kurdiska statsbildningar på den iranska högplatån, däribland de långlivade annaziderna som bestod i omkring 130 år. Endast det betydligt senare furstendömet Ardalan i Sanandaj (1169–1865, beroende på vald datering) närmar sig hazaraspidernas livslängd.

Hur överlevde hazaraspiderna mongolerna? Genom en kombination av bergsgeografi, militärt motstånd och pragmatisk underkastelse. Nusrat al-Din försvarade kärnterritoriet mot Hülegüs första våg på 1250-talet. Takla anslöt sig till mongolarmén inför fälttåget mot Bagdad 1258, deserterade efter mordet på kalifen och avrättades. Shams al-Din Alp Arghun accepterade sedan ilkhanisk överhöghet från 1259 och använde den efterföljande freden för att återuppbygga den hazaraspidiska staten. Dynastins vilja att acceptera efterföljande imperiers överhöghet, seldjukisk, ilkhanisk, muzaffaridisk och timuridisk, samtidigt som den bevarade lokalt självstyre var nyckeln till dess anmärkningsvärda livslängd.

Vem var Nusrat al-Din Ahmad? Den hazaraspidiske atabeg som regerade 1296–1330 och ledde dynastins kulturella höjdpunkt. Modern forskning har identifierat honom som en av de viktigaste regionala beskyddarna av senilkhanisk persisk litteratur. Hans hovhistoriker förde hans härstamning tillbaka till de legendariska kayanidiska kungarna i förislamiska Iran. Hovet producerade rådgivningslitteratur, persisk poesi och den vedertagna lokala historieskrivningen om Lorestan. Han är hazaraspidernas motsvarighet till gestalter som marwaniden Nasr al-Dawla och rawadiden Wahsudan, kurdiska dynastiska härskare vars hov blev viktiga centrum för medeltida iransk högkultur.

Vad avslutade dynastin? Den timuridiska erövringen 1424. Timurs son och efterträdare Shah Rukh avsatte den siste atabegen Shah Husayn och införlivade Stora Lorestan i det timuridiska förvaltningssystemet. Efter 276 år upphörde det hazaraspidiska furstendömet som självständig politisk enhet. Stora Lorestan skulle inte åter få ett enat kurdisk-luriskt dynastiskt styre. Under safaviderna och qajarerna förvaltades regionen av utsedda guvernörer, och under Pahlavistaten blev den en provins i det moderna Iran.

Vilket är hazaraspidernas arv i dag? Det hazaraspidiska arvet lever kvar på tre områden. Geografiskt bär dagens iranska provins Lorestan fortfarande det medeltida furstendömets namn. Kulturellt är hazaraspidernas beskydd av persisk litteratur under Nusrat al-Din Ahmad en del av det bredare medeltida kurdiska bidraget till iransk högkultur. Politiskt blev den hazaraspidiska modellen, ett kurdiskt härskarhus, bergsgeografi och anpassning till kejserliga grannar under flera århundraden, mönstret för de tidigmoderna kurdiska furstendömena Ardalan, Baban, Bohtan, Bitlis, Soran, Hakkari och Mukriyan, som skulle styra delar av Kurdistan från sextonde in på nittonde århundradet. Hazaraspiderna är den medeltida förebilden för det tidigmoderna kurdiska furstendömet.

Avslutning

Hazaraspiddynastin var det medeltida kurdisk-luriska Irans långvariga bedrift. Den grundades av en salghuridisk guvernör som utropade självständighet i den sena seldjukiska skymningen, fick namn efter ett barnbarn som allierade sig med den siste khwarezmshahen mot mongolerna och hölls vid liv genom Hülegüs invasion av atabeger som stred när de kunde och underkastade sig när de måste. Den återuppbyggdes under ilkhanisk överhöghet genom Shams al-Din Alp Arghuns tålmodiga statskonst, nådde kulturell förgrund under Nusrat al-Din Ahmads beskydd av persisk litteratur, blev kortvarigt en imperiemakt genom Yusuf Shah II:s annektering av Basra och införlivades till sist av timuriderna efter 276 år. Dynastin representerar den längsta sammanhängande kurdisk-luriska politiska makten på den medeltida iranska högplatån.

Huvudstaden Idhaj, dagens Izeh nära sydvästra Irans elamitiska klippreliefer, förankrar dynastins geografiska arv. Beskyddet av persisk litteratur förankrar dess kulturella arv. Överlevnaden i 276 år förankrar dess politiska arv. Ställningen som bro mellan elfte århundradets kurdiska intermezzo och de tidigmoderna kurdiska furstendömena förankrar dess plats i den kurdiska historiens långa förlopp.

Tillsammans med shaddadiderna, marwaniderna, hasanwayhiderna, annaziderna, rawadiderna och ayyubiderna bildar hazaraspiderna den medeltida kurdiska dynastiska konstellationen. De är dess mest långlivade gren, Stora Lorestans kurdisk-luriska dynasti vars 276-åriga styre över Zagrosbergen möjliggjorde den moderna iranska provinsen Lorestan och vars beskydd av persisk litteratur bidrog till det senmedeltida Irans kulturella grundvalar.

Referenser och vetenskapliga källor

Primärkällor: Ibn al-Athir och hans fortsättare (al-Kamil fi’l-Tarikh och tillägg); Hamdullah Mustawfi, Tarikh-i Guzida (14:e århundradet, det medeltida persiska standardverk som systematiskt förtecknar de hazaraspidiska atabegerna); Hafiz-i Abru, Majma’ al-Tawarikh (tidigt 15:e århundrade); Hindushah Sahib Nakhjivani, Tajarib al-Salaf (rådgivningslitteratur för atabeg Ahmad av Lorestan); Ata-Malik Juvayni, Tarikh-i Jahangushay (ilkhanisk krönika); Sharafkhan Bidlisi, Sharafnama (16:e århundradet); Mir-Khwand, Tarikh-i Rawdat al-Safa.

Viktiga akademiska källor: Bertold Spuler, ”Hazaraspids”, Encyclopædia of Islam (2:a upplagan), och ”Atabakan-i Lorestan”, Encyclopædia Iranica (1987); V. Minorsky, ”Lur-i Buzurg”, Encyclopædia of Islam (1:a och 2:a upplagorna); Sachiko Kitagawa, artiklar om de hazaraspidiska atabegernas framväxt och atabeg Afrasiabs uppror (Bunkei Ronsō, 1987–1989); den moderna studien av F. Gholām-rezāyi, Tārikh-e Lorestān baʿd az Eslām (Teheran, 2017); Louise Marlow, ”Teaching Wisdom: A Persian Work of Advice for Atabeg Ahmad of Luristan”, om visdom och ett persiskt rådgivningsverk för atabeg Ahmad av Luristan (i Mirror for the Muslim Prince, red. Boroujerdi, Syracuse, 2013); George Lane, Early Mongol Rule in Thirteenth-Century Iran, om tidigt mongoliskt styre i Iran under trettonde århundradet (London, 2003); relevanta artiklar i Cambridge History of Iran (band 5 och 6).

Korshänvisningar på Kurdish-History.com: Översiktsartikeln länkar till åtta hazaraspidiska levnadsteckningar: Abu Tahir ibn Ali, Malik Hazarasp, Imad al-Din, Nusrat al-Din, Shams al-Din Alp Arghun, Yusuf Shah II, Muzaffar al-Din Afrasiab II och Shah Husayn samt till översikterna över det kurdiska intermezzot: shaddadiderna, marwaniderna, hasanwayhiderna, annaziderna, rawadiderna och det ayyubidiska riket.