Rawadiddynastin: de kurdiska herrarna över Tabriz och iranska Azerbajdzjan (955–1071)

Inledning

Från mitten av det tionde århundradet till slutet av det elfte styrde en kurdifierad dynasti av blandat arabiskt och iranskt ursprung den iranska regionen Azerbajdzjan från huvudstaden Tabriz. Rawadiderna, även skrivna Rawwadid, Ravvadid och Revend i de kurdiska krönikorna, var de kurdiska herrarna över Tabriz, Maragha, Ardabil och Sahandbergets fästen. De styrde Azerbajdzjan under ett av den iranska historiens mest betydelsefulla århundraden: den tid då oghuziska turkmener först kom till Iran, då seldjukerriket föddes och då de kurdiska Hadhbanistamband som senare skulle frambringa Saladin och ayyubiderriket först tog form i gränstrakterna vid övre Tigris.

Dynastins mest hyllade härskare, Abu Mansur Wahsudan ibn Mamlan, som regerade 1019–1054, är en av medeltidens bäst dokumenterade kurdiska furstar. Han är föremål för sextio bevarade panegyriska qasidor av den store persisk-iranske poeten Qatran Tabrizi, värd för de första oghuziska turkmener som nådde västra Iran och fursten vars stad förstördes av den katastrofala jordbävningen i Tabriz 1042–43. Sedan den seldjukiske sultanen Tughril Beg erövrat furstendömet 1054 och Alp Arslan formellt avsatt dynastin 1071 fortsatte den rawadidiska linjen i ytterligare ett och ett halvt århundrade genom Maraghagrenen, Ahmadiliatabegerna. De stred mot korsfararna, styrde nordvästra Iran under seldjukisk överhöghet och överlevde fram till mongolinvasionen 1227.

Tillsammans med shaddadiderna i Kaukasus, marwaniderna i Diyarbakir, hasanwayhiderna i centrala Zagros, annaziderna i Hulwan och ayyubiderna i Egypten och Syrien bildar rawadiderna den medeltida kurdiska dynastiska konstellation som historiker kallar det kurdiska intermezzot. Rawadiderna är dess azerbajdzjanska gren, dynastin som gjorde Tabriz till en kurdiskt styrd huvudstad och iranska Azerbajdzjan till ett kurdiskt politiskt kärnområde under det tionde och elfte århundradet.

Ursprung: från arabiska rawwadier till kurdifierade rawadider

Rawadidernas ursprungsberättelse är ovanlig i medeltida kurdisk historia: dynastin härstammar från en ursprungligen arabisk familj som under två århundraden assimilerades i Azerbajdzjans kurdiska stamvärld. En ärlig historieskrivning kräver att vi erkänner båda sidorna av berättelsen.

Den arabiska fasen. De tidigaste rawwadierna var en familj ur det arabiska Azdistamförbundet som kom till Tabrizområdet omkring 758 e.Kr. under abbasidisk tid. Stamledaren Rawwad ibn Muthanna al-Azdi var abbasidisk ståthållare i Tabriz omkring 815, och hans ättlingar fortsatte som lokala arabiska stormän i nordvästra Azerbajdzjan under nästa ett och ett halvt århundrade. Under denna period var rawwadierna otvetydigt en arabisk familj i arabisk tjänst åt det abbasidiska kalifatet.

Kurdifieringen. Från mitten av det nionde till mitten av det tionde århundradet försvinner rawwadierna i praktiken ur de historiska källorna. När familjen åter framträder i slutet av det tionde århundradet har den omvandlats. Ättlingarna använder nu kurdiska personnamn, Mamlan för Muhammad och Ahmadil för Ahmad, och beskrivs i medeltida arabiska och persiska källor som kurdiska härskare som leder kurdiska stamstyrkor. Mekanismen är väl belagd i medeltida källor: ingiften i det kurdiska Hadhbanistamförbundet som dominerade regionen kring Tabriz och Maragha. Vid dynastigrundaren Muhammad ibn Husayn al-Rawadis tid, verksam på 940- och 950-talen, fungerade rawadiderna som ett kurdiskt stamhus. Hovpoeten Qatran Tabrizi i Tabriz, som hyllade dem i dussintals bevarade qasidor, kunde dock fortfarande erinra om deras arabiska härkomst, och den rawadidiske härskaren Wahsudan erkände själv sitt blandade arabiska och iranska ursprung.

Den kurdiska identiteten. Medeltida och modern akademisk samsyn behandlar de sena rawadiderna, familjen från Muhammad ibn Husayn al-Rawadi och framåt, som en kurdisk dynasti. Ibn Khallikan, Ibn al-Athir, Sharafkhan Bidlisis Sharafnama, Encyclopædia of Islam genom C. E. Bosworth, Encyclopædia Iranica, Cambridge History of Iran och Hugh Kennedys standardverk om de tidiga islamiska dynastierna beskriver alla det kurdiska intermezzots rawadider som ett kurdiskt hus. Det tydligaste uttalandet kommer från dynastin själv: den rawadidiske fursten Ahmadil ibn Ibrahim, som stred mot korsfararna 1110 och mördades av ismailitiska hashashiner 1117, undertecknade sitt eget namn som Ahmadil bin Ibrahim bin Wahsudan al-Rawwadi al-Kurdi, ”Ahmadil, son till Ibrahim, son till Wahsudan, rawadiden, kurden”.

Det historiska mönstret är alltså en delvis arabisk, delvis iransk familj som kurdifierades genom ingiften i stammar och självidentifikation. Enligt medeltida islamiska dynastiska identitetsmönster, där härkomst följde fädernelinjen men kulturell tillhörighet var stambaserad och politisk, hör det tionde och elfte århundradets rawadider till kurdisk historia.

Grundaren: Muhammad ibn Husayn al-Rawadi (cirka 940-talet–cirka 953)

Dynastins kurdifierade fas börjar med Muhammad ibn Husayn al-Rawadi som historikern från osmansk tid Munajjim Bashi räknar som den kurdifierade dynastins förste härskare, med stöd i den nu förlorade Tarikh al-Bab wa’l-Abwab från det tolfte århundradet. Munajjim Bashi beskriver honom som ”härskare över vissa distrikt i Armenien”, vilket antyder att rawadidernas makt under denna tidigaste fas sträckte sig västerut in i de armeniska gränstrakterna och norrut in i Tabriz omland.

Muhammad ibn Husayn regerade på 940-talet och i början av 950-talet. Kronologin är osäker; enligt Munajjim Bashi dog han någon gång mellan 342/953 och 345/956. Vid hans död hade sonen Husayn ibn Muhammad ärvt hans makt, och familjen var fast etablerad som det kurdiska stamhuset vid makten i Tabrizområdet. Det rawadidiska furstendömet i Azerbajdzjan hade uppstått.

Tidig konsolidering: Husayn I, Mamlan I och Husayn II (955–1019)

Husayn ibn Muhammad, dynastins andre härskare, ofta kallad Husayn I i moderna rekonstruktioner, intog Tabriz 956 och gjorde staden till huvudstad omkring 961. Valet var strategiskt: Tabriz var redan iranska Azerbajdzjans viktigaste stad, mötesplats för handelsvägar från Anatolien, Kaukasus och den iranska högplatån. Under Husayn I stärkte rawadiderna sitt grepp om Tabriz, Maragha och det omgivande Sahandbergslandet.

Husayn I efterträddes omkring 988 av sin son, mest känd under sitt kurdiska namn Mamlan, den kurdifierade formen av Muhammad. Denne Mamlan I regerade till omkring 1000. I vissa källor kallas han också Abu’l-Hayja, en kunya som skulle återkomma i senare generationer av familjen. Under Mamlan I var dynastins viktigaste bedrift erövringen 979 av den musafiridiske härskaren Ibrahim I ibn Marzubans länder, ett fälttåg som förde hela Azerbajdzjan under rawadidiskt herravälde och undanröjde dynastins främsta regionala rival, de daylamitisk-iranska musafiriderna i Tarom.

Mamlan I efterträddes omkring 1000 av Abu Nasr Husayn II, som regerade i nästan två årtionden. Husayn II:s regeringstid är dåligt belagd i källorna; det mesta vi vet kommer från senare släkthistoriska hänvisningar. Han höll dock samman rawadidernas område genom det tidiga elfte århundradets oroliga politik, då buyidernas makt i västra Iran föll sönder, den marwanidiska dynastin i Diyar Bakr stod på höjden av sin glans under Nasr al-Dawla och tidiga oghuziska turkmenska spanare började synas vid Irans östra gränser. Husayn II dog 1019. Sonen Wahsudan ärvde tronen och med den dynastins guldålder.

Guldåldern: Wahsudan ibn Mamlan (1019–1054)

Abu Mansur Wahsudan ibn Mamlan är den bäst belagde och mest hyllade rawadidiske härskaren. Hans trettiofemåriga regeringstid, från 1019 till den seldjukiska erövringen 1054, omfattar dynastins territoriella höjdpunkt, kulturella blomstring, stora stadskatastrof och de politiska omvandlingar som skulle leda till dess slut. Källorna om Wahsudan är ovanligt rika eftersom den store persisk-iranske poeten Qatran Tabrizi skrev sextio panegyriska qasidor till hans ära, bevarade handskrivna dikter som den moderne iranske historikern Ahmad Kasravi använde för att rekonstruera regeringstidens politiska berättelse. Arvet efter Abu Mansur Wahsudan och gravplatsen Imamzadeh Chaharmenar i Tabriz förankrar fortfarande rawadidernas närvaro i stadens moderna minne.

Territoriell kontroll. Under Wahsudan nådde det rawadidiska furstendömet sin största utbredning. Han kontrollerade Tabriz, huvudstaden, Maragha, den näst största staden i Sahandbergslandet, Ardabil, där sonen Mamlan II byggde en fästning, och Sahandkedjans fästen. Han utsträckte sin makt över härskaren, sipahbod, i Mughan på de kaspiska låglanden, som tvingades underkasta sig en rawadidisk expedition. I väster erkändes rawadiderna i delar av Armenien och Vansjöns bäcken; i söder gränsade de till hasanwayhidernas områden kring Hamadan; i norr delade de gräns med de shaddadidiska emirerna i Ganja och Dvin.

De oghuziska flyktingarna. År 1028 drev ett stort oghuziskt turkmenskt uppror mot den ghaznavidiske sultanen Mahmud i Khorasan omkring två tusen oghuziska familjer på flykt västerut. Wahsudan välkomnade dem, gav dem mark och gjorde dem till vasaller. Det var ett politiskt beräknat beslut som skulle använda oghuziskt kavalleri mot Wahsudans lokala fiender och Bysantinska riket på andra sidan västgränsen. Enligt Ibn al-Athir slöt Wahsudan till och med en äktenskapsallians med ledningen för denna första oghuziska grupp. Beslutet att välkomna flyktingar ur turkfolken var strategiskt rationellt; på lång sikt skulle det också visa sig ödesdigert för dynastin.

År 1029 hjälpte Wahsudan sina kurdiska stamallierade inom Hadhbani i Maragha att besegra en separat oghuzisk plundringsstyrka. År 1037–38 kom en andra oghuzisk våg. Sedan de plundrat Maragha lade Wahsudan sina tvister med syskonsonen Abu’l-Hayja, herre över Barkari vid Vansjön, åt sidan för en gemensam kurdisk motoffensiv som drev turkarna söderut till Rayy, Isfahan och Hamadan. En kvarvarande grupp bosatte sig i Urmiya. Rawadidernas svar var effektivt på kort sikt, men oghuzerna var förtrupp till den seldjukiska invandring som snart skulle överväldiga Iran.

Familjepolitik och den bysantinska gränsen. Den rawadidiska familjen var inte alltid enad. Wahsudan stod på dålig fot med syskonsonen Abu’l-Hayja ibn Rabib al-Dawla, herre över Barkari, och 1033 ska han ha uppmanat Bysantinska riket att ta Barkari från honom. Den abbasidiske kalifen al-Qa’im ingrep för att förmedla en enad rawadidisk front, men Barkari förblev bysantinskt. Episoden speglar det kurdiska intermezzots komplicerade gränspolitik: kurdiska furstar som manövrerade mot varandra samtidigt som de stod emot yttre bysantinska och turkiska påtryckningar.

Kulturellt mecenatskap. Wahsudans hov i Tabriz var ett viktigt centrum för persiskspråkig poesi och lärdom. Qatran Tabrizi, död cirka 1072, en av iranska Azerbajdzjans grundläggande persiska poeter, var Wahsudans hovpoet och skrev de sextio bevarade qasidor som dokumenterar regeringstiden. Den persiske resenären Nasir Khusraw passerade Tabriz några år efter den stora jordbävningen 1042–43 och skrev en beundrande skildring av stadens välstånd. Det rawadidiska hovet stödde persiskspråkig litteratur på ett sätt som förebådade den senare medeltidens stora persisk-azerbajdzjanska kulturblomstring, med Nizami från Ganja, Khaqani och safavidtidens litterära miljö i Tabriz.

Jordbävningen i Tabriz 1042–43

Den mest kända enskilda händelsen under Wahsudans regeringstid var en naturkatastrof. Natten den 28 rabi al-thani 434, motsvarande den 12 december 1042 i den julianska kalendern, drabbades Tabriz av en kraftig jordbävning. Skalvet förstörde större delen av staden: murar, hus, marknader och stora delar av det rawadidiska palatset rasade. Enligt Ibn al-Athir dog femtio tusen människor; enligt Nasir Khusraw, som passerade staden fyra år senare, var dödstalet fyrtio tusen. Oavsett vilket var jordbävningen i Tabriz 1042–43 ett av den medeltida islamiska världens dödligaste jordskalv.

Wahsudan överlevde bara för att han råkade befinna sig i en trädgård utanför stadsmurarna när skalvet kom. Tabriz återuppbyggdes, och Nasir Khusraw skrev att staden åter blomstrade vid besöket 1046. Katastrofen hade dock försvagat den rawadidiska staten just när de seldjukiska turkmenerna förberedde sin avgörande framryckning in i iranska Azerbajdzjan.

Den seldjukiska erövringen: Tughril och Alp Arslan (1054–1071)

De seldjukiska turkmener som skulle förstöra det rawadidiska furstendömet var delvis ättlingar till samma oghuziska stammedlemmar som Wahsudan välkomnat på 1020- och 1030-talen. Den historiska ironin är skarp: den kurdiske furste som tagit emot de första turkmenska flyktingarna i västra Iran levde för att se sin egen dynasti störtas av deras efterföljare.

År 1054 ledde den seldjukiske sultanen Tughril Beg sin armé in i Azerbajdzjan. Han besegrade Wahsudan, intog Tabriz och förde Wahsudans son Abu Nasr Mamlan II till seldjukhovet, Mamlan som gisslan och Wahsudan som vasall. Wahsudan dog ungefär samtidigt, och Mamlan II efterträdde honom som tributbetalande seldjukisk vasall. Det rawadidiska furstendömet överlevde, men som en satellit till det växande seldjukerriket snarare än som en självständig kurdisk stat.

År 1071, efter den avgörande segern över den bysantinske kejsaren Romanos IV i slaget vid Manzikert, slaget som öppnade Anatolien för turkfolks bosättning och förändrade Medelhavshistoriens gång, återvände den seldjukiske sultanen Alp Arslan genom Azerbajdzjan och avsatte formellt Mamlan II. Den självständiga rawadidiska dynastin i Tabriz var slut. Ett århundrade och sjutton år hade gått sedan Husayn I intog staden 956.

Fortsättningen i Maragha: Ahmadiliatabegerna (1071–1227)

Dynastin försvann dock inte helt. Maraghagrenen av den rawadidiska familjen, som härstammade från Wahsudans son Ahmad, fortsatte under seldjukisk överhöghet. Den viktigaste gestalten i denna fortsättning var Ahmadil ibn Ibrahim ibn Wahsudan al-Rawwadi al-Kurdi, som var seldjukallierad herre över Maragha i slutet av det elfte och början av det tolfte århundradet och blev en betydande gestalt i korstågskrigen.

År 1110 anslöt sig Ahmadil till den seldjukiske sultanen Muhammad I, son till Malik Shah, under ett stort fälttåg in i Syrien mot korsfararstaterna. Fälttåget belägrade Tell Bashir, dagens Tilbeshar i sydöstra Turkiet, sydöst om Gaziantep, ett korsfararfäste som hölls av Joscelin de Courtenay, den blivande greven av Edessa. Joscelin förhandlade fram ett fredsfördrag direkt med Ahmadil och erkände därmed hans betydelse inom de muslimska koalitionsstyrkorna. Detta är en av de tidigaste dokumenterade konfrontationerna mellan en kurdisk furste och korsfararna, sjuttiosju år före Saladins återerövring av Jerusalem, och visar det kurdiska militära ledarskapets roll i det tidiga muslimska svaret på korstågen.

Ahmadils karriär fick ett våldsamt slut. År 1117, på höjden av sitt politiska inflytande, mördades han i Bagdad av ismailitiska hashashiner, offer för samma skugglika mordnätverk som skulle terrorisera det tolfte århundradets sunnitiska härskare över hela den islamiska världen. Efter hans död fortsatte ättlingarna som Atabakan-i Maragha, ”Maraghas atabeger” eller Ahmadiliatabegerna. De styrde Maragha och delar av Tabriz under seldjukisk och senare khwarezmisk överhöghet tills mongolinvasionen 1227 slutligen släckte det sista rawadidiska furstendömet i iranska Azerbajdzjan.

Rawadidernas sammanlagda närvaro i Azerbajdzjan omfattar alltså mer än två och ett halvt århundrade, från Muhammad ibn Husayns framträdande på 940-talet till mongolernas förstörelse av Maraghas atabegvälde 1227. Enligt varje rimligt sätt att räkna gör det rawadiderna till en av den medeltida islamiska världens mest långlivade kurdiska dynastier.

Kulturellt arv: Tabriz, Qatran och Hadhbaniförbindelsen

Det rawadidiska arvet i kurdisk och bredare iransk historia verkar på tre plan.

Tabriz som en kurdiskt styrd stad. Rawadiderna gjorde Tabriz till en kurdisk politisk huvudstad i mer än ett århundrade. Tabriz skulle bli turkisk-azerbajdzjanskt till språket under seldjukerna och senare dynastier, men den medeltida rawadidiska perioden förankrar den djupa historiska kurdiska närvaron i iranska Azerbajdzjan. Den närvaron fortsätter i dag i de kurdiska befolkningarna i provinsen Västazarbaijan, Mukriyani- och Khoydistrikten, och i den kurdisk-iranska historieskrivning som behandlar rawadiddynastin som ett grundläggande kurdiskt kapitel i stadens historia.

Persisk poesi och Qatrantraditionen. Det rawadidiska hovet i Tabriz var ett viktigt centrum för tidig persisk-iransk poesi. Qatran Tabrizis sextio bevarade qasidor är mer än historiska källor för dynastin; de är grundläggande verk i den nypersiska dikttraditionen, skrivna när persiskan höll på att etableras som litteraturspråk i hela den iranska världen. Det kurdiskt styrda hovet i Tabriz stödde språket och de kulturformer som skulle bli den iranska högkulturens gemensamma språk under de följande nio århundradena. Detta är ett av de mindre uppmärksammade bidragen från det kurdiska intermezzots dynastier: marwanidernas stöd till arabisk litteratur i Mayyafariqin, rawadidernas stöd till persisk poesi i Tabriz, hasanwayhidernas stöd till sunnitisk och shiitisk lärdom i Dinawar samt shaddadidernas arkitektoniska mecenatskap i Ani. Allt ingick i ett bredare kurdiskt främjande av medeltida islamisk lärdom.

Hadhbaniförbindelsen och ayyubiderna. Rawadidernas kurdifiering skedde genom ingiften i det kurdiska Hadhbanistamförbundet. Samma Hadhbanistam, bosatt över iranska Azerbajdzjan, Maraghaområdet och gränstrakterna vid övre Tigris, skulle senare frambringa Najm al-Din Ayyubs och Asad al-Din Shirkuhs familj. Saladins farfar Shadi ibn Marwan kom från Hadhbani-Rawadistamvärlden innan han flyttade söderut till Tikrit. Det finns direkt genealogisk och stambaserad kontinuitet mellan de rawadidiska kurderna i Tabriz och grundandet av ayyubiderriket ett århundrade senare i Egypten. Saladins familjeursprung i Dvin och vid övre Tigris hör till samma politiska stamvärld som rawadiderna styrde i Tabriz och Maragha. Rawadiderna och ayyubiderna är i stamhänseende samma kurdiska folk: den ena grenen styrde medeltidens Azerbajdzjan, den andra grundade ett islamiskt imperium.

Plats i kurdisk historia

Rawadiderna har en särskild plats i den medeltida kurdiska dynastiska konstellationen. De är det kurdiska intermezzots azerbajdzjanska gren, dynastin som styrde gränsregionen mellan Iran, Kaukasus och Anatolien medan shaddadiderna styrde Sydkaukasus, marwaniderna övre Tigris, hasanwayhiderna centrala Zagros, annaziderna gränsen mellan Iran och Irak samt ayyubiderna senare Levanten och Egypten.

Bland dynastierna är rawadiderna anmärkningsvärda av flera skäl. För det första är de det mest framgångsrika exemplet på kurdifiering i medeltida islamisk historia: en delvis arabisk familj som blev helt kurdisk genom ingiften i stammar, självidentifikation och politisk tillhörighet och som i den kurdiska historieskrivningens kanon ihågkoms som en av de stora kurdiska dynastierna. Sharafkhan Bidlisis Sharafnama kallar dem med deras kurdiska namn Rewend och behandlar dem som kurdiska utan förbehåll. För det andra visar dynastin den djupa kurdiska närvaron i iranska Azerbajdzjan, en region vars moderna befolkning främst är turkspråkig men vars medeltida politiska historia avgörande formades av kurdisk stammakt. För det tredje utgör de den genealogiska länken mellan de kurdiska dynastierna vid övre Tigris och ayyubiderna i Levanten och ger den stamkontinuitet som gjorde ayyubidernas världshistoriska bedrift möjlig.

För modern kurdisk identitet är rawadiderna viktiga som Tabriz dynasti, staden i korsningen mellan kurdisk, iransk, turkisk och kaukasisk historia som fortfarande är den största staden i den bredare nordvästiranska region där kurdiska befolkningar alltjämt är en betydande minoritet. Rawadidernas närvaro i Maragha, Ardabil och Sahandbergslandet bevaras i de västiranska kurdiska befolkningarnas historiska minne, i modern iransk-azerbajdzjansk historieskrivning som ser dynastin som del av regionens arv och i den bredare kurdiska historietradition som jämte marwanider, shaddadider, hasanwayhider, annazider och ayyubider räknar rawadiderna som en av medeltidens stora kurdiska bedrifter.

Tidslinje

Cirka 758 e.Kr. – Arabiska Banu Rawwad kommer till Tabrizområdet som abbasidiska ståthållare. Cirka 815 – Rawwad ibn Muthanna al-Azdi tjänstgör som abbasidisk ståthållare i Tabriz. Mitten av det 9:e–mitten av det 10:e århundradet – Rawwadierna försvinner ur historiska källor; familjen kurdifieras genom ingiften i den kurdiska Hadhbanistammen. Cirka 940-talet–953 – Muhammad ibn Husayn al-Rawadi, den förste kurdifierade rawadiden, styr distrikt i Armenien och Tabrizområdet. 956 – Husayn I intar Tabriz och gör staden till huvudstad omkring 961. 979 – Rawadiderna besegrar den musafiridiske härskaren Ibrahim I ibn Marzuban; Azerbajdzjan enas under rawadidiskt styre. 988 – Mamlan I, Muhammad/Abu’l-Hayja, efterträder Husayn I. 1000 – Abu Nasr Husayn II efterträder Mamlan I. 1019 – Wahsudan ibn Mamlan efterträder Husayn II; dynastins guldålder börjar. 1028 – Wahsudan välkomnar de första oghuziska turkmenska flyktingarna som flyr från ghaznaviden Mahmuds fälttåg i Khorasan. 1029 – Wahsudan hjälper Hadhbanikurderna i Maragha att besegra en andra oghuzisk räd. 1033 – Wahsudan uppmanar till den bysantinska erövringen av Barkari från syskonsonen Abu’l-Hayja. 1037–38 – En andra oghuzisk våg anländer; Wahsudan och Abu’l-Hayja förenas för att fördriva dem. 12 december 1042 – Katastrofal jordbävning i Tabriz; 40 000–50 000 döda; Wahsudan överlever av en slump. 1054 – Den seldjukiske sultanen Tughril Beg erövrar furstendömet; Wahsudan besegras; Mamlan II förs till seldjukhovet. 1071 – Efter Manzikert avsätter Alp Arslan formellt Mamlan II; den självständiga rawadidiska dynastin upphör. 1110 – Ahmadil ibn Ibrahim al-Rawwadi al-Kurdi ansluter sig till sultan Muhammad I:s syriska fälttåg mot korsfararna; fördrag med Joscelin vid Tell Bashir. 1117 – Ahmadil mördas av ismailitiska hashashiner i Bagdad. 1117–1227 – Ahmadiliatabegerna i Maragha fortsätter dynastins linje under seldjukisk och khwarezmisk överhöghet. 1227 – Mongolinvasionen avslutar den rawadidiska närvaron i Maragha; dynastin utsläcks efter ungefär 270 år.

Rawadiddynastins härskare

Sex huvudhärskare spänner över den kurdifierade rawadiddynastins 117 år långa självständiga fas, utöver fortsättningen med Maraghas atabeger. Kurdish-History.com har biografier över fyra av dessa härskare.

Tabriz självständiga rawadidiska sultaner. Muhammad ibn Husayn al-Rawadi, grundaren, verksam på 940-talet, död cirka 953, var den förste kurdifierade rawadiden och härskare över distrikt i Armenien. Husayn I (956–988) intog Tabriz och gjorde staden till dynastins huvudstad. Mamlan I/Abu’l-Hayja (988–1000) besegrade musafiriderna och enade Azerbajdzjan. Abu Nasr Husayn II (1000–1019) höll samman dynastin genom det tidiga elfte århundradets oro. Abu Mansur Wahsudan ibn Mamlan (1019–1054) var Qatran Tabrizis store mecenat och dynastins mest hyllade härskare, vars mausoleumtradition bevaras i artikeln om Abu Mansur Wahsudan och Imamzadeh Chaharmenar. Abu Nasr Mamlan II (1054–1071) var den siste självständige rawadidiske sultanen, avsatt av Alp Arslan efter slaget vid Manzikert.

Fortsättningen i Maragha, Ahmadiliatabegerna. Ahmadil ibn Ibrahim al-Rawwadi al-Kurdi, död 1117, var en furste under korstågstiden som mördades i Bagdad. Efterföljande Ahmadiliatabeger styrde Maragha till 1227.

Frågor och svar: att förstå rawadiddynastin

Var rawadiderna kurdiska eller arabiska? Båda, i följd. Den ursprungliga Rawwadifamiljen var azdiarabisk och kom till Tabriz omkring 758 e.Kr. Vid mitten av det tionde århundradet, efter ungefär två århundraden av ingiften i det kurdiska Hadhbanistamförbundet, hade familjen blivit helt kurdifierad. De använde kurdiska personnamn som Mamlan och Ahmadil, ledde kurdiska stamstyrkor och identifierade sig som kurder. Dynastins egen medlem Ahmadil ibn Ibrahim undertecknade sig ”al-Rawwadi al-Kurdi”, ”rawadiden, kurden”. Medeltida arabiska och persiska källor, Ibn al-Athir, Ibn Khallikan och Sharafkhan Bidlisi, samt moderna akademiska källor, Encyclopædia of Islam, Encyclopædia Iranica, Cambridge History of Iran och Hugh Kennedy, behandlar de sena rawadiderna som kurdiska.

Var låg rawadidernas huvudstad? Tabriz i nordvästra Iran, dagens provins Östazarbaijan. Husayn I intog staden 956 och gjorde den till dynastins huvudstad omkring 961. Den andra huvudstaden var Maragha i Sahandbergslandet söder om Urmiasjön. Ardabil och Mughanslätten kom under rawadidiskt herravälde under Wahsudans regeringstid på 1020- och 1030-talen.

Vem var den mest berömde rawadidiske härskaren? Wahsudan ibn Mamlan, som regerade från 1019 till 1054. Hans trettiofemåriga styre representerar dynastins territoriella höjdpunkt och kulturella guldålder. Han välkomnade de första oghuziska turkmenska flyktingarna 1028, besegrade efterföljande turkiska räder i allians med Hadhbanikurderna, överlevde den katastrofala jordbävningen i Tabriz 1042–43 och stödde den store persiske poeten Qatran Tabrizi. Sextio av hans qasidor till Wahsudans ära har bevarats som vår främsta källa till regeringstiden.

Vad var jordbävningen i Tabriz 1042–43? Ett av den medeltida islamiska världens dödligaste jordskalv. Den 12 december 1042 förstörde en kraftig jordbävning större delen av Tabriz och dödade enligt medeltida uppskattningar 40 000–50 000 människor. Det rawadidiska palatset förstördes till stor del, och Wahsudan överlevde bara eftersom han befann sig i en trädgård utanför murarna när skalvet kom. Tabriz återuppbyggdes inom några år, och den persiske resenären Nasir Khusraw skrev att staden åter blomstrade 1046. Katastrofen försvagade dock dynastin just när de seldjukiska turkmenerna förberedde sin framryckning.

Hur slutade rawadiddynastin? Genom seldjukisk erövring i två steg. År 1054 besegrade den seldjukiske sultanen Tughril Beg Wahsudan och intog Tabriz och reducerade rawadiderna till vasaller. År 1071, efter segern i slaget vid Manzikert, avsatte Alp Arslan formellt Mamlan II och avslutade den självständiga dynastin. Maraghagrenen, Ahmadiliatabegerna som härstammade från Wahsudans son Ahmad, överlevde som seldjukiska vasaller till mongolinvasionen 1227.

Vilken koppling finns mellan rawadiderna och Saladin? Hadhbanistambandet. Rawadidernas kurdifiering under det nionde och tionde århundradet skedde genom ingiften i det kurdiska Hadhbanistamförbundet. Samma Hadhbanistam frambringade senare Saladins farfar Shadi ibn Marwan, som flyttade söderut från den kaukasisk-azerbajdzjanska gränsen till Tikrit och vars ättlingar grundade ayyubiderriket. Rawadiderna och ayyubiderna är i stamhänseende samma kurdiska folk: den ena grenen styrde medeltidens Azerbajdzjan från Tabriz, den andra grundade ett islamiskt imperium från Kairo.

Varför välkomnade rawadiderna oghuzerna? Wahsudan beräknade 1028 att de oghuziska turkmenska flyktingarna från Khorasan kunde bli användbara militära hjälptrupper mot hans iranska, armeniska, bysantinska och rivaliserande kurdiska fiender. Han gav dem mark, gjorde dem till vasaller och slöt till och med en äktenskapsallians med deras ledning. Den strategiska logiken var rationell på kort sikt, eftersom oghuziskt kavalleri stärkte rawadidernas militär. På längre sikt visade sig dock den oghuziska förtruppen vara den seldjukiska invandringens spjutspets som överväldigade Iran i mitten av det elfte århundradet. Den kurdiske furste som välkomnat de första turkmenerna levde för att se sin egen dynasti erövras av deras efterföljare.

Vilket är rawadidernas moderna arv? Det rawadidiska arvet verkar på tre nivåer. Geografiskt gjorde de Tabriz till en kurdiskt styrd huvudstad i mer än ett århundrade och förankrade den djupa historiska kurdiska närvaron i iranska Azerbajdzjan. Kulturellt gjorde stödet till Qatran Tabrizi det rawadidiska hovet till ett grundläggande centrum för medeltida persisk poesi. Genealogiskt frambringade det rawadidisk-hadhbaniska stamkomplexet både dynastin själv och den släktlinje ur vilken Saladin och ayyubiderna skulle framträda. Rawadiderna är viktiga som den dynasti som visar djupet i kurdisk historia i iranska Azerbajdzjan och den stamkontinuitet som förbinder medeltida kurdiska statsbildningar med ayyubidernas imperiebedrift.

Avslutning

Rawadiddynastin var det kurdiska intermezzots azerbajdzjanska gren. Från Muhammad ibn Husayn al-Rawadis framträdande som kurdifierad kurdisk hövding på 940-talet till mongolernas förstörelse av Maraghas atabegvälde 1227 omfattar familjens närvaro i iranska Azerbajdzjan nästan tre århundraden. Den självständiga fasen, från intagandet av Tabriz 956 till Alp Arslans avsättning av Mamlan II 1071, omfattar 115 års kurdisk stammakt över en av den medeltida islamiska världens mest strategiska regioner.

Dynastins kulturella bedrifter var betydande: ett hov i Tabriz som stödde den tidiga persiska diktningens Qatran Tabrizi, en Maraghagren som direkt mötte korsfararna under det tidiga tolfte århundradet och en Hadhbanistamförbindelse som förenade den kurdisk-azerbajdzjanska världen med ayyubidernas imperiebedrift i Egypten och Syrien. Rawadiderna är dynastin som bevisar både djupet och mångfalden i medeltida kurdisk politisk erfarenhet: en delvis arabisk, delvis iransk familj som kurdifierades genom ingiften i stammar, styrde från ett persisktalande hov, stred mot bysantinska och turkiska fiender längs varje gräns och lämnade senare kurdisk historia både Tabriz tradition av litterärt mecenatskap och den stamlinje som skulle frambringa Saladin.

Tillsammans med shaddadiderna, marwaniderna, hasanwayhiderna, annaziderna och ayyubiderna bildar rawadiderna den medeltida kurdiska dynastiska konstellationen. Städerna de styrde, Tabriz, Maragha och Ardabil, förblir bland nordvästra Irans stora stadskärnor, och deras kurdiska historiska arv bevaras i Sharafkhan Bidlisis dynastiska krönikor, Bosworths och Minorskys akademiska sammanställningar samt den bredare kurdiska historieskrivningens kanon som räknar rawadiderna i Tabriz bland de dynastier som byggde medeltidens kurdiska politiska värld.

Referenser och vetenskapliga källor

Primärkällor: Ibn al-Athir, al-Kamil fi’l-Tarikh; Ibn Khallikan, Wafayat al-Ayan; Munajjim Bashi, Jami al-Duwal, som använder den förlorade Tarikh al-Bab wa’l-Abwab från det tolfte århundradet; Qatran Tabrizis sextio bevarade qasidor; Nasir Khusraw, Safarnama, en ögonvittnesskildring av Tabriz efter jordbävningen; Sharafkhan Bidlisi, Sharafnama (16:e århundradet); de armeniska numismatiska källor som analyserats av Aram Vardanyan.

Viktiga akademiska källor: C. E. Bosworth, ”Rawwādids”, Encyclopædia of Islam, 2:a upplagan; D. Hirschler med flera, ”Rawwadids”, Encyclopædia Iranica; Ahmad Kasravi, Shahriyaran-i Gumnam, den grundläggande moderna iranska studien av dynastin som bygger på Qatrans qasidor; V. Minorsky, Ett mongoliskt dekret från 720/1320 till Shaykh Zahids familj (Bulletin of SOAS, 1954) samt ”Daylam” i Encyclopædia of Islam; Hugh Kennedy, Profeten och kalifatens tidsålder; W. Madelungs artiklar om de iranska dynastierna; Irans historia från Cambridge, volym 4, redigerad av R. N. Frye.

Korshänvisningar på Kurdish-History.com: översiktsinlägget länkar till fyra rawadidiska biografiska artiklar: Muhammad ibn Husayn al-Rawadi, Abu Nasr Husayn II, Abu Mansur Wahsudan och Abu Nasr Mamlan II samt korshänvisningar till de samtida översikterna över det kurdiska intermezzot: shaddadiderna, marwaniderna, hasanwayhiderna, annaziderna och ayyubiderriket och dess historia.