Inledning
Hvare-khshaeta är den strålande solens yazata i den zoroastriska och iranska traditionen: gudomligheten för den odödliga, lysande solen med de snabba hästarna, vars ljus ger liv och värme, gör jorden och vattnen fruktbara och rena och håller mörkrets makter borta.
I föreställningsvärlden kring Ahura Mazda, den vise herren, är Hvare-khshaeta, vars namn betyder den strålande solen, den gudomlighet som råder över solen. Den är det stora himlaljus som den vise herren skapade för att ge världen ljus och värme. Solens uppgång är avgörande för världens liv och ordning, och dess ljus renar jorden och vattnen och driver tillbaka mörkrets makter. Därför hedras och prisas solen i traditionens dagliga andakter.
Liksom den zoroastriska traditionens andra gudomligheter hör Hvare-khshaeta till de iranska folkens gemensamma forntida religiösa och mytologiska arv, en tradition som kurderna delar med perserna och andra folk i den iranska världen. Att lära känna Hvare-khshaeta är att möta den zoroastriska vördnaden för solen, det strålande himlaljus vars ljus ger liv, renar världen och håller mörkret borta och vars forntida namn än i dag lever vidare i ordet Khorshid, solen.
Innehåll
Solen i andakten och kalendern
Debatter och missuppfattningar
Vem är Hvare-khshaeta?
Hvare-khshaeta, som betyder den strålande solen, är den yazata, eller gudomlighet, som råder över solen i den zoroastriska traditionen. Han är en av de välgörande gudomliga varelser som skapats av Ahura Mazda för att upprätthålla den goda skapelsen. Han är gudomligheten för det stora himlaljuset, solen, som i den heliga traditionen beskrivs som odödlig, lysande och försedd med snabba hästar, dragen över himlen som av snabba hästar. Solen hedras som givare av ljus och värme, vars uppgång är avgörande för världens liv och ordning: dess ljus ger liv, gör jorden fruktbar, får skörden att mogna och renar jorden och vattnen samt driver tillbaka mörkrets makter och daevaerna, demonerna. Om solen inte gick upp skulle mörkrets makter enligt traditionen förstöra världen. Därför är solens uppgång förbunden med själva skapelsens liv och ordning. Solen har en egen hymn bland de heliga yashtsångerna, och en dag i månaden är tillägnad den. Som den strålande solens yazata har Hvare-khshaeta en viktig plats bland himlaljusen och gudomligheterna i den zoroastriska föreställningsvärlden: gudomligheten för det ljus som ger liv och renar världen.
Namnets betydelse
Namnet Hvare-khshaeta består av två delar: hvar, som betyder solen, och khshaeta, som betyder strålande, lysande eller härlig. Tillsammans betyder namnet den strålande solen, den lysande eller härliga solen, ett passande namn för det stora himlaljusets gudomlighet.
Denna betydelse är central för gudomlighetens karaktär, eftersom Hvare-khshaeta är den strålande solen, det lysande och härliga himlaljus vars ljus ger liv och renar världen. Ledet hvar, solen, är ett gammalt ord som är besläktat med ord för solen i andra forntida närbesläktade språk och speglar hur urgammal vördnaden för solen är bland de indoiranska förfädersfolken. Namnet är särskilt betydelsefullt för kurderna och den vidare iranska världen eftersom Hvare-khshaeta genom århundradena drogs samman i senare persiska till formen Khwarshed och sedan Khorshid. Det är än i dag det vanliga ordet för solen på persiska och ett välbekant namn i hela den iranska världen, ett levande eko av den strålande solens forntida gudomlighet. Namnets betydelse visar alltså gudomlighetens grundläggande karaktär: den strålande och härliga solen, det lysande himlaljus vars ljus ger liv och renar världen. Att förstå namnets betydelse och dess levande eko i ordet Khorshid är att förstå den bestående vördnaden för den strålande solen i den iranska traditionen.
Viktiga slutsatser
Hvare-khshaeta är den strålande solens zoroastriska yazata.
Namnet betyder den strålande, lysande eller härliga solen.
Solen beskrivs som odödlig, lysande och försedd med snabba hästar.
Dess ljus ger liv och gör jorden och vattnen fruktbara och rena.
Solen driver tillbaka mörkrets makter och demonerna.
Namnet lever vidare som Khwarshed och Khorshid, ordet för solen.
Snabbfakta
Namn: Hvare-khshaeta (den strålande solen); senare Khwarshed, Khorshid
Betydelse: Den strålande, lysande eller härliga solen
Roll: Yazata som råder över solen
Beskrivs som: Odödlig, lysande, försedd med snabba hästar
Ljuset ger: Liv, värme, fruktbarhet och rening
Renar: Jorden och vattnen
Driver tillbaka: Mörkrets makter och daevaerna (demonerna)
Helig hymn: Khwarshedyashten (solhymnen); den dagliga sollitanian
I kalendern: Månadens 11:e dag är tillägnad solen
Arv: Gemensam iransk religiös och mytologisk tradition
Solen med de snabba hästarna
Hvare-khshaeta hedras som den odödliga, lysande solen med de snabba hästarna, det strålande himlaljus som dras över himlen, en levande och vacker bild av forntidens vördnad för solen.
I den heliga traditionen beskrivs solen med vackra epitet som den odödliga, lysande solen med de snabba hästarna, det strålande ljus som korsar himlen som om det drogs av snabba hästar, ständigt i rörelse och ständigt lysande. Denna bild av solen med de snabba hästarna, det strålande ljuset som rör sig över himlen, är forntida och levande. Den uttrycker solens majestät och skönhet och dess outtröttliga färd över himlen. Solen är odödlig och ständigt lysande, det beständiga himlaljus vars ljus förnyas varje dag, himlens strålande härlighet. Denna levande bild av den odödliga, lysande solen med de snabba hästarna speglar den forntida iranska traditionens djupa vördnad för det stora himlaljuset, den strålande solen som hedras som gudomlighet och prisas för sitt ljus och sin skönhet. Bilden av solen med de snabba hästarna är en av traditionens vackraste och mest minnesvärda: det strålande ljuset som korsar himlen, himlens odödliga och ständigt lysande härlighet. Det är som den odödliga, lysande solen med de snabba hästarna som Hvare-khshaeta hedras och prisas, det strålande himlaljus vars outtröttliga färd skänker världen ljus.
Ljus, liv och rening
Hvare-khshaetas stora gåva är solens ljus, som ger liv och värme, gör jorden fruktbar och får skörden att mogna samt renar jorden och vattnen och därmed upprätthåller och renar hela världen.
I den zoroastriska föreställningsvärlden hör solens ljus och värme till den goda skapelsens stora gåvor. Solen ger liv och värme åt allt levande, gör jorden fruktbar så att växterna växer och skörden mognar och upprätthåller världens liv. Solen renar också: dess ljus rengör och renar jorden och vattnen, de rinnande bäckarna och de vida haven, och driver ut orenhet och fördärv. Därför är solen en stor renare av den goda skapelsen. Enligt traditionen samlar de himmelska makterna solens ljus och härlighet när den går upp och dess värme sprider sig. De gjuter dem över jorden och gör världen fruktbar och ren. Denna renande och livgivande kraft hos solen förbinder Hvare-khshaeta med den vidare zoroastriska vördnaden för ljus och eld som rena och livgivande, besläktad med vördnaden för Atar, den heliga elden, eftersom både solen och elden är strålande och renande uttryck för ljus. Solens ljus, som ger liv och renar världen, är Hvare-khshaetas stora gåva, det strålande ljus vars sken upprätthåller och renar den goda skapelsen. Det är som givare av livgivande och renande ljus som solen främst hedras och prisas, den strålande gudomlighet vars ljus upprätthåller och renar världen.
Solen mot mörkret
En avgörande aspekt av Hvare-khshaeta är att solens uppgång driver tillbaka mörkrets makter och demonerna. Därmed är solen förbunden med själva världens liv och ordning i kampen mot det onda.
I den zoroastriska föreställningsvärlden är världen arenan för kampen mellan den goda skapelsen och mörkrets och ondskans makter, daevaerna eller demonerna som hör till Ahriman, den fördärvande anden. Solen är med sitt strålande ljus en stor kraft på det godas sida, eftersom dess uppgång driver tillbaka mörkret och demonerna, som är förbundna med mörkret och natten. Enligt traditionen skulle mörkrets makter förstöra allt i världen om solen inte gick upp. Därför är solens dagliga uppgång avgörande för skapelsens liv och ordning, ljusets seger över mörkret som förnyas varje dag. I detta är solen förbunden med Asha Vahishta, sanningen och den goda ordningen, eftersom solens ljus upprätthåller världens goda ordning mot mörkrets och ondskans kaos. Solens roll i att driva tillbaka mörkret och demonerna är alltså en avgörande aspekt av Hvare-khshaeta, det strålande himlaljus vars ljus är nödvändigt för världens liv och ordning och för ljusets seger över mörkret. Det är som den strålande kraft som driver tillbaka mörkret och förnyar ljusets seger varje dag som solen har sin avgörande plats i den zoroastriska föreställningen om kampen mellan gott och ont.
Solen i andakten och kalendern
Solen hedras och prisas i den zoroastriska traditionens dagliga andakter och heliga kalender, vilket speglar den djupa vördnaden för det strålande himlaljuset.
Vördnaden för solen är invävd i den zoroastriska traditionens religiösa liv. Solen har en egen hymn bland de heliga yashtsångerna, hymnerna till gudomligheterna, och det finns en daglig litania till solens lov, som reciteras i andakt inför det strålande ljuset. Vi nämner och hedrar dessa heliga hymner här, med den respekt som tillkommer traditionens heliga yttranden, i stället för att återge deras ord. I den heliga kalendern är en dag i månaden, den elfte, tillägnad solen och står under dess beskydd, så att solen hedras i dagarnas kretslopp. Lovprisningen av solen som det strålande ljus vars sken ger liv och renar världen hör till traditionens dagliga andakt, vändningen mot ljuset i vördnad och tacksamhet. Detta hedrande av solen i andakten och kalendern speglar den zoroastriska traditionens djupa vördnad för det strålande himlaljuset, solen som prisas och hedras i de dagliga bönerna och dagarnas heliga kretslopp. Det är i traditionens andakt och kalender som vördnaden för Hvare-khshaeta uttrycks och bevaras: den strålande solen som hedras som ett av den goda skapelsens stora himlaljus och gudomligheter.
Symbolik och betydelse
Hvare-khshaeta förkroppsligar framför allt den zoroastriska vördnaden för den strålande solen, det stora himlaljus vars ljus ger liv, gör världen fruktbar och ren och driver tillbaka mörkret. Som solens gudomlighet representerar han ljusets livgivande och renande kraft och dess seger över mörkret.
Hvare-khshaeta förkroppsligar också solens skönhet och majestät, det odödliga, lysande himlaljuset med de snabba hästarna som korsar himlen, och de iranska folkens djupa och forntida vördnad för solen och ljuset. I detta representerar han ljusets centrala plats i den zoroastriska föreställningsvärlden, den strålglans som upprätthåller och renar den goda skapelsen. Genom allt detta hör Hvare-khshaeta till den iranska religiösa traditionens stora himlaljus och gudomligheter och förkroppsligar solens livgivande och renande ljus, ljusets seger över mörkret och den forntida vördnaden för det strålande ljuset. Han är den strålande solen, vars forntida namn än i dag lever vidare i ordet Khorshid, hedrad tillsammans med de andra himlaljusen, som Mah månen, en av de älskade gestalterna i det religiösa arv som kurderna delar med den iranska traditionens övriga arvtagare. Vördnaden för den strålande solen hör till de äldsta och mest bestående dragen i den iranska religiösa föreställningsvärlden.
Hvare-khshaeta och kurderna
Hvare-khshaeta hör, liksom den zoroastriska traditionens andra gudomligheter, till de iranska folkens gemensamma forntida religiösa och mytologiska arv. Som iranskt folk delar kurderna denna tradition med perserna och andra folk i den iranska världen. Vördnaden för den strålande solen är en del av hela regionens djupa arv.
För kurderna hör den forntida iranska vördnaden för solen till den djupa bakgrunden till deras kulturella och andliga värld. Den ekar i regionens levande traditioner, i vändningen mot ljuset och hedrandet av solen. Solgudomlighetens forntida namn, Hvare-khshaeta, lever vidare i ordet Khorshid, det vanliga ordet för solen och ett välbekant namn i hela den iranska och kurdiska världen, ett levande eko av den forntida vördnaden. Det är ärligt och korrekt att förstå Hvare-khshaeta som en del av detta gemensamma iranska och zoroastriska arv snarare än som en unikt kurdisk gestalt. Vördnaden för solen hör till de iranska folkens gemensamma forntida arv, och solvördnad förekommer faktiskt i många av regionens religiösa traditioner, däribland i sin egen form bland de heliga varelserna inom den yazidiska tron. Som ett iranskt folk med forntida rötter i denna värld delar kurderna detta arv med den iranska traditionens övriga arvtagare, och den strålande solens gudomlighet är en del av det. När vi presenterar Hvare-khshaeta presenterar vi alltså en gestalt ur det gemensamma forntida iranska arv som kurderna är arvtagare till: den strålande solen vars ljus ger liv och renar världen och vars forntida namn än i dag lever vidare i ordet Khorshid.
Debatter och missuppfattningar
Är Hvare-khshaeta en separat solgud som dyrkas i stället för den ende Guden? Nej. Enligt zoroastrisk förståelse är Hvare-khshaeta en yazata, en av de välgörande gudomliga varelser som skapats av den ende Guden, Ahura Mazda, för att upprätthålla den goda skapelsen. Solen hedras och prisas som ett stort himlaljus och ett härligt verk av den vise herren, det strålande ljus som upprätthåller och renar världen. Den hedras dock inom en tro som är centrerad kring den ende Guden och dyrkas inte som en självständig gud i hans ställe. Denna förståelse bevarar trons grundläggande monoteistiska karaktär, där solen och de andra himlaljusen hedras som den ende Gudens goda verk och som de medel genom vilka hans ljus och ordning blir synliga.
Är Hvare-khshaeta densamme som Mithra? Nej, även om de två är besläktade och ibland förknippas med varandra. Mithra är förbundets, sanningens och rättvisans stora gudomlighet, förknippad med ljuset och i senare tradition alltmer med solen, så att de två kom att förknippas med varandra. Hvare-khshaeta är däremot särskilt gudomligheten för själva solen, det strålande himlaljuset, medan Mithra är förbundets och rättvisans herre som förknippas med ljuset. De två är skilda gudomligheter, även om sambandet mellan dem, särskilt i senare tradition, speglar Mithras nära förbindelse med ljuset och solen. Hvare-khshaeta är alltså gudomligheten för själva solen, skild från men besläktad med Mithra.
Är Hvare-khshaeta en särskilt kurdisk gestalt? Nej. Liksom den zoroastriska traditionens andra gudomligheter hör solens gudomlighet till det gemensamma forntida iranska religiösa arvet, en tradition som kurderna delar med perserna och andra folk i den iranska världen, snarare än att vara en unikt kurdisk gestalt. Som ett iranskt folk delar kurderna detta breda och forntida arv, där den strålande solen ingår, med sina grannar. Vördnaden för solen förekommer i många av regionens traditioner.
Närliggande ämnen
Ahura Mazda: den vise herren, som skapade den strålande solen
Mithra: förbundets herre, förknippad med ljuset och solen
Mah: månen, det andra stora himlaljuset
Atar: den heliga elden, ett annat strålande och renande ljus
Asha Vahishta: sanningen och den goda ordning som solens ljus upprätthåller
Ahriman: mörkret och demonerna som solen driver tillbaka
Sheikh Shems: solen som hedras bland de yazidiska heliga varelserna
Farr: den strålande härligheten, besläktad med solens härlighet
Vanliga frågor
Vem är Hvare-khshaeta inom zoroastrismen?
Hvare-khshaeta, som betyder den strålande solen, är den yazata, eller gudomlighet, som råder över solen i den zoroastriska traditionen, en av de välgörande gudomliga varelser som skapats av Ahura Mazda. Han är det stora himlaljusets gudomlighet och beskrivs som odödlig, lysande och försedd med snabba hästar. Hans ljus ger liv och värme, gör jorden och vattnen fruktbara och rena och driver tillbaka mörkrets makter. Solen har en egen helig hymn och en dag i månaden som är tillägnad den.
Vad betyder namnet Hvare-khshaeta?
Namnet förenar hvar, som betyder solen, med khshaeta, som betyder strålande, lysande eller härlig. Det betyder alltså den strålande solen. Ledet hvar är forntida och besläktat med ord för solen i andra gamla närbesläktade språk. Genom århundradena drogs Hvare-khshaeta samman i senare persiska till Khwarshed och därefter Khorshid, som än i dag är det vanliga ordet för solen och ett välbekant namn i hela den iranska och kurdiska världen.
Varför sägs solen ha snabba hästar?
I den heliga traditionen beskrivs solen med vackra epitet som den odödliga, lysande solen med de snabba hästarna, det strålande ljus som korsar himlen som om det drogs av snabba hästar, ständigt i rörelse och ständigt lysande. Denna levande och forntida bild uttrycker solens majestät och skönhet och dess outtröttliga färd över himlen, himlavalvets odödliga och ständigt lysande härlighet, som varje dag förnyas i sitt ljus.
Varför är solens uppgång så viktig?
I den zoroastriska föreställningsvärlden är världen arenan för kampen mellan den goda skapelsen och mörkrets makter. Solen driver med sitt strålande ljus tillbaka mörkret och demonerna, som är förbundna med natten. Enligt traditionen skulle mörkrets makter förstöra allt om solen inte gick upp. Därför är solens dagliga uppgång avgörande för skapelsens liv och ordning: ljusets seger över mörkret som förnyas varje dag och upprätthåller världens goda ordning.
Är Hvare-khshaeta densamme som Mithra?
Nej, även om de två är besläktade och ibland förknippas med varandra. Mithra är förbundets, sanningens och rättvisans stora gudomlighet, förknippad med ljuset och i senare tradition alltmer med solen. Hvare-khshaeta är särskilt gudomligheten för själva solen, det strålande himlaljuset. De två är skilda gudomligheter, även om sambandet mellan dem, särskilt i senare tradition, speglar Mithras nära förbindelse med ljuset och solen.
Är Hvare-khshaeta en kurdisk gestalt?
Hvare-khshaeta hör till det gemensamma forntida zoroastriska och iranska religiösa arvet, en tradition som kurderna delar med perserna och andra folk i den iranska världen, snarare än att vara en unikt kurdisk gestalt. Som ett iranskt folk med forntida rötter i denna värld delar kurderna detta arv, där den strålande solen ingår. Dess forntida namn lever vidare i ordet Khorshid, och vördnaden för solen förekommer i många av regionens traditioner.
Referenser och vidare läsning
Xwarshedyashten (solhymnen) – Wikipedia
Zoroastriska änglar och yazataer – avesta.org
Khorshid (namnet och solen) – Wikipedia
Kurdish-History.com: Mah, månen