Inledning

I två århundraden – från 1649 till 1850 – styrde en kurdisk dynasti den svårtillgängliga Shahrizorslätten och dess bergiga omland som den främsta motsvarigheten på den osmanska sidan till det iranska furstendömet Ardalan på andra sidan gränsen. Babandynastin (Babani på kurdiska) härskade från en följd av huvudstäder i bergen – först Qalachwalan, därefter från 1784 den storslagna nya staden Sulaymaniyah – och byggde upp en av den tidigmoderna periodens mest betydelsefulla kurdiska statsbildningar. Grundaren Faqi Ahmad kom från distriktet Pijder i södra Kurdistan; dynastins största stadsbyggnadsverk, Sulaymaniyah, är än i dag det kurdiska Iraks kulturhuvudstad; och dess beskydd av den så kallade Babaniskolan inom kurdisk poesi gav klassiska kurdiska författare – Nali, Salim, Mawlana Khalid, Kurdî, Mahwi, Piramerd, Abdullah Beg Benari – vilkas verk förblir grunden för den soranikurdiska litterära traditionen.

Baban var det stora sunnitiska kurdiska furstendömet vid Osmanska rikets gräns mot det safavidiska och senare qajariska Iran. Medan Ardalandynastin styrde iranska Kurdistan från Sanandaj och beskyddade den goranispråkiga (hawramiska) litterära traditionen, styrde Baban osmanska Kurdistan från Sulaymaniyah och beskyddade sorani – den kurdiska dialekt som under modern tid skulle bli det litterära standardspråket i irakiska Kurdistan. De båda dynastierna var rivaler på var sin sida av den osmansk-iranska gränsen i nästan två århundraden och bekämpade varandra samtidigt som flyktingar, lärda, äktenskapsförbindelser och kulturella influenser utväxlades mellan dem. Ardalanfurstendömets fall 1865/1867 och Babanfurstendömets fall 1850 markerar tillsammans slutet på den stora tidigmoderna kurdiska dynastiska eran.

Detta är berättelsen om Babandynastin – dess ursprung under Faqi Ahmad i mitten av sextonhundratalet, dess uppgång under Sulayman Baba och det osmanska erkännandet 1678, dess konsolidering under sjuttonhundratalet genom tjänst i de osmansk-persiska krigen, Ibrahim Pashas grundande av Sulaymaniyah 1784, de protonationalistiska revolterna under Abdurrahman Pasha 1806 och Ahmad Pasha 1847, Babaniskolans litterära höjdpunkt under Nali och Salim samt furstendömets slutliga förintelse under Tanzimattidens osmanska centralisering, som avskaffade de självstyrande kurdiska emiraten ett efter ett.

Ursprung: distriktet Pijder och Faqi Ahmad (mitten av 17:e århundradet)

Babandynastin härleder sitt ursprung till distriktet Pijder – ett svårtillgängligt kurdiskt stamområde i Lilla Zabs övre dalgång, i dagens Sulaymaniyahprovins i Iraks Kurdistanregion. Enligt Sharafkhan Bidlisis Sharafnama (det grundläggande kurdiskspråkiga historieverket från femtonhundratalet) var familjens förste identifierbara hövding en man känd som Faqi Ahmad – även noterad som Ahmad Faqih – som framträdde som stamledare i Pijderregionen omkring mitten av sextonhundratalet.

Traditionen om dynastins ursprung innehåller en märklig sägendetalj: Baban gjorde anspråk på att härstamma från en frankisk kvinna (en europeisk korsfarare) vid namn Keegan, tillfångatagen i strid med turkarna. Sådana sägenartade släkttavlor är vanliga i tidigmoderna islamiska dynastiska traditioner, där härstamning från en heroisk utländsk fånge höjde familjens anseende utöver rent kurdiska stammeriter. Om berättelsen om Keegan har någon historisk grund går inte att bekräfta; säkert är att Faqi Ahmad själv var en identifierbar kurdisk stamhövding verksam i det instabila osmansk-safavidiska gränslandet på Shahrizorslätten.

Den politiska bakgrunden till Babans framväxt var den långvariga osmansk-safavidiska kampen om kontrollen över övre Mesopotamien och västra Iran. Shahrizor – den breda bördiga slätten öster om Lilla Zab och väster om Zagros – hade varit omstridd mellan de båda rikena sedan början av femtonhundratalet och bytt ägare upprepade gånger. Vid mitten av sextonhundratalet hade den osmanska makten stabiliserats i regionen, men det svårtillgängliga bergslandet mellan Shahrizor och den iranska gränsen förblev stamterritorium, styrt av lokala kurdiska hövdingar vars lojalitet måste vinnas snarare än beordras fram. Baban var ett av dessa kurdiska stamhus och utnyttjade, liksom många av sina motsvarigheter, den osmansk-safavidiska rivaliteten för att utverka erkännande, självstyre och territoriell expansion från båda sidor.

Sulayman Baba och osmansk förläning (1670-talet–1700-talet)

Dynastins första stora historiska gestalt var Sulayman Baba – ibland noterad som Sulayman Beg – en ättling tre generationer (eller fyra, beroende på släkttavlan) efter Faqi Ahmad. Sulayman Baba var den förste Babanfursten som fick ett fast grepp om hela Shahrizorprovinsen, däribland den strategiskt livsviktiga staden Kirkuk, och hans regeringstid utgör övergången från lokalt stamherravälde till formellt erkänt osmanskt vasallskap.

År 1678 reste Sulayman Baba till Konstantinopel – en lång och politiskt betydelsefull färd – för att söka formellt osmanskt erkännande av Babans ärftliga rätt att styra Shahrizor. Sultan Mehmed IV:s hov tog välvilligt emot honom; familjens ärftliga ställning erkändes, och Sulayman Baba återvände till sitt kurdiska område som regionens rättmätige, osmanskt erkände emir.

År 1694 genomförde Sulayman Baba ett stort fälttåg över gränsen in i iranska Kurdistan och besegrade Ardalanfurstendömets styrkor i ett slag som etablerade Babans överhöghet över Shahrizors östra gränsmarker. Som belöning för denna framgång mot Iran tilldelade den osmanske sultanen Mustafa II formellt Babanfamiljen distriktet Baban – däribland staden Kirkuk – som dess ärftliga sanjak (förvaltningsområde). Dynastins territoriella ram var nu upprättad: Shahrizor i mitten, Kirkuk i sydväst och bergsomlandet som sträckte sig österut till den iranska gränsen.

Det 18:e århundradet: Khana Muhammad Pasha och krigen i Iran

Sjuttonhundratalet var Babandynastins period av konsolidering och expansion. Periodens på varandra följande osmansk-persiska krig – från den osmanska interventionen mot kaoset efter safaviderna på 1720-talet, genom Nadir Shah Afshars era och fram till kulmen i Kurdanfördraget 1746 – placerade Babanfurstendömet i den osmanska gränsstrategins främsta led och gav dess emirer upprepade möjligheter att göra militär tjänst.

Khana Muhammad Pasha, som härskade ungefär från 1721 till 1731, ledde Babanstyrkorna under dessa krigs mest intensiva fas. Hans mest spektakulära bedrift kom 1719, när han marscherade österut över den iransk-osmanska gränsen och intog Senna – Ardalans huvudstad, det blivande Sanandaj – och dödade den persiskt utnämnde guvernören Hasan Ali Khan. Att en Babanfurste intog Ardalans huvudstad, om än kortvarigt, markerade höjdpunkten för sextonhundratalets militära Babanmakt och etablerade dynastins anseende i både den osmanska och den persiska kurdiska världen.

Under hela den osmansk-persiska krigsperioden 1723–1746 gav Babanfurstarna betydande militärt stöd åt de osmanska arméer som bekämpade Nadir Shahs styrkor. De bidrog med kurdiskt kavalleri i flera fälttåg och tjänade som spanare, vägvisare och hjälptrupper vid gränsen på den osmanska sidan i kriget. Babans roll i dessa krig befäste dynastins betydelse för Istanbul och säkerställde att på varandra följande sultaner fortsatte att erkänna familjens ärftliga ställning, även när fraktionsstrider inom familjen komplicerade tronföljden.

Vid mitten av sjuttonhundratalet framträdde en rad Babanemirer – Salim Pasha (1742–1754), Mahmud Pasha I (1780–1782) och andra – vars regeringstider vanligen var korta, omstridda och präglade av rivalitet inom familjen. Babanfamiljens federerade struktur av stammar och politiska krafter gav upphov till upprepade tronföljdsstrider, och osmanska myndigheter ingrep ofta för att utse vinnare bland rivaliserande tronpretendenter. Detta mönster av rivalitet inom dynastin skulle prägla Babans historia ända till slutet.

Sulaymaniyahs grundande: Ibrahim Pasha Baban (1783–1803)

Den mest betydelsefulla enskilda handling som någon Babanhärskare utförde – och ett av de grundläggande ögonblicken i modern kurdisk stadshistoria – var grundandet av Sulaymaniyah 1784. Mannen bakom denna bedrift var Ibrahim Pasha Baban, som regerade som Babanemir från 1783 till 1803.

Ibrahim Pasha var en ovanligt kosmopolitisk kurdisk furste. Han hade tillbringat sina formande år i Bagdad och Istanbul och tagit till sig det sena Osmanska rikets urbana arkitekturtraditioner, förvaltning och kultur. När han återvände till sitt kurdiska fäderneområde 1783 var han fast besluten att bygga en kurdisk huvudstad som – åtminstone i ambition – skulle mäta sig med de stora kosmopolitiska städer han hade sett utomlands. Han valde ett höglandsområde känt som Zamwa, i den naturliga fästning av bergsdalar som bildas av bergskedjorna Azmar, Goyzha, Qaiwan, Baranan och Tasluja i dagens Sulaymaniyahprovins.

Byggandet började 1784. Ibrahim Pasha gav den nya staden namnet Sulaymaniyah efter sin far Sulayman Pasha och följde därmed den osmanska traditionen av dynastiskt stadsgrundande. I det gemensamma grundandet deltog den lokale kurdiske stormannen Azim Beg, den aristokratiska kurdiska familjen Noori-Aghal, företrädd av Haji Aziz Bey Aghal Dwanze Swarey Meriwane Jawamer Agha Rangena, och de invandrade befolkningar som Ibrahim Pasha bjöd in från Erbil, Kirkuk, de omgivande byarna och de iranska kurdiska länderna på andra sidan gränsen. År 1785 hade Stora moskén (Mzgawt-e Gawra) byggts, med ett betydande bibliotek som skulle bli ett centrum för kurdisk lärdom under det följande århundradet. År 1790 hade Sulaymaniyah en fungerande basar, flera praktfulla bostäder, skolor och den urbana infrastrukturen hos en fungerande kurdisk huvudstad.

Sulaymaniyah var avsiktligt kosmopolitisk redan från grundandet. Ibrahim Pashas levnadstecknare noterar att han sökte fritänkare, intellektuella och skickliga hantverkare från hela regionen: Erbil, Kirkuk, iranska Kurdistan, Bagdad och Istanbul. Det judiska samfundet i Qaradagh sände den första gruppen judiska invånare för att ge staden religiös mångfald. Kristna och armenier från övre Mesopotamien följde efter. I början av artonhundratalet var Sulaymaniyah en samlingspunkt för kurdiska, arabiska, turkspråkiga, persiska, judiska, kristna och armeniska befolkningar – en kosmopolitisk kurdisk stad med soranikurdiska som främsta vardagsspråk men med religiös och kulturell pluralism som en medveten Babanpolitik.

Ibrahim Pasha dog 1806, tre år efter det formella slutet på hans tjugoåriga regeringstid, och efterlämnade ett etablerat Sulaymaniyah och ett Babanfurstendöme på sin territoriella och kulturella höjdpunkt. Staden han grundade skulle förbli Babans huvudstad till dynastins fall 1850 och därefter fortsätta som södra Kurdistans kulturhuvudstad ända in i vår tid.

Abdurrahman Pasha och revolten 1806 (1803–1813)

Ibrahim Pashas död utlöste dynastins mest betydelsefulla tronföljdskris. De osmanska myndigheterna utnämnde Halit Pasha Baban – ur en rivaliserande gren av familjen – till ny emir och förbigick Abdurrahman Pasha, son till Mahmud Pasha I och periodens mest erfarne Babanadministratör. Abdurrahman, som enligt vissa källor i praktiken hade härskat sedan 1789 eller enligt andra sedan 1803, vägrade att godta detta osmanska ingripande i Babans tronföljd.

År 1806 inledde Abdurrahman Pasha en stor revolt – i kurdisk nationalistisk historieskrivning ibland beskriven som det första kurdiska nationalistiska upproret, även om samtida iakttagare och moderna akademiska historiker behandlar revolten försiktigare. Den brittiske residenten vid konsulatet i Bagdad, J. C. Rich, som blev en personlig vän till Abdurrahman Pasha, noterade att pashans uttalade mål inte var full självständighet från Osmanska riket utan snarare ”att göra sitt land tributskyldigt till Porten, men oberoende av varje angränsande pasha”. Abdurrahman ville bevara Babans självstyre mot Bagdadvalins ingripanden, inte uppnå kurdisk självständighet så som en modern nationalist skulle förstå den. Men hans uppror gav upphov till en av de tidigaste uthålliga kurdiska militära utmaningarna mot osmansk förvaltningsmakt under modern tid, och hans bana har i efterhand omtolkats som en förelöpare till de senare kurdiska nationella rörelserna under artonhundra- och nittonhundratalen.

I juni 1810 marscherade Abdurrahman Pasha mot Bagdad med tiotusen man i avsikt att störta Bagdads halvt självständige mamlukpasha, Küçük Süleyman Pasha, som hade underlåtit att sända tribut till Istanbul. Fälttåget var strategiskt betydelsefullt – det var fram till dess artonhundratalets största kurdiska militära expedition in i Irak – även om det till sist misslyckades med att avsätta Bagdadpashan, som själv hade osmanskt stöd. Abdurrahmans anseende som militär ledare säkerställdes dock genom fälttåget.

Abdurrahman Pasha var också en beskyddare av Sulaymaniyahs kulturella infrastruktur. Under hans förvaltning fortsatte staden att växa; Stora moskéns bibliotek utökades; kurdiska lärda och poeter fick hovets beskydd; och Babaniskolan inom kurdisk poesi började anta sin mogna form under hans stöd. Han dog 1813 och efterlämnade furstendömet på dess politiska och kulturella höjdpunkt.

Mahmud Pasha II och flyktingarnas och reformernas era (1813–1834)

Mahmud Pasha II – Abdurrahmans son – efterträdde sin far 1813 och regerade till 1834, en tjugoettårig regeringstid som sammanföll med stora flyktingströmmar, ökande osmanskt centraliseringstryck och Tanzimatreformernas tidiga fas. Han var den brittiske residenten J. C. Richs främste kurdiske samtalspartner i början av artonhundratalet, och dialogen mellan Rich och Mahmud Pasha – nedtecknad i Richs postumt utgivna skildring, Berättelse om en vistelse i Kurdistan (1836) – är en av de mest värdefulla europeiska dokumentära skildringarna av något kurdiskt furstendöme under perioden.

Mahmud Pasha II:s regeringstid bevittnade den dramatiska flyktingströmmen från det fallande Ardalanfurstendömet på andra sidan gränsen. Efter det qajariska Irans tillslag mot Ardalanhovet i början av 1820-talet strömmade flyktingar in i Sulaymaniyah, däribland den stora kurdiska kvinnliga poeten Mastoureh Ardalan – änka efter Khosrow Khan Ardalan – som tillbringade sina senare år och dog i Sulaymaniyah 1848. Ardalanflyktingarna förde med sig sin goranispråkiga litterära tradition, sitt arkitekturhantverk (Sulaymaniyahs Dargezenkvarter, ”Gyllene porten”, grundades av murare från Ardalan) och sin politiska erfarenhet av att hantera kejserlig centralisering. Sammanvävningen av kurdiska Ardalan- och Babantraditioner i det tidiga artonhundratalets Sulaymaniyah är ett av den moderna kurdiska historiens stora kulturella ögonblick.

Mahmud Pasha II yttrade i ett berömt och ofta citerat avsnitt till Rich: ”Hur ska vi kunna bedriva jordbruk när vi inte är säkra på vår egendom?” – ett öppet erkännande av den politiska instabilitet som hindrade Babans ekonomiska utveckling och som Mahmud själv tillskrev den ständiga krigföringen inom dynastin och osmanska ingripanden. Yttrandet fångar de tidigmoderna kurdiska furstendömenas strukturella problem: stamrivalitet, tronföljdsstrider och kejserliga ingripanden hindrade tillsammans den stabila jordbruks- och handelsutveckling som kunde ha gett furstendömena en mer varaktig ekonomisk grund.

Den sista generationen: Sulayman, Ahmad Pasha och nederlaget vid Khoy (1834–1847)

Efter Mahmud Pasha II:s död 1834 gick dynastin in i sin slutfas. Sulayman Pasha II regerade kortvarigt (1834–1838); en rad omstridda tronföljder följde; och den siste store Babanhärskaren, Ahmad Pasha Baban, framträdde som dynastins siste betydande ledare.

Ahmad Pashas regeringstid sammanföll med den mest aggressiva fasen i Tanzimattidens osmanska centraliseringsreformer. Efter janitsjarernas avskaffande 1826 hade sultan Mahmud II föresatt sig att avveckla varje halvt självstyrande struktur i Osmanska riket och ersätta ärftliga lokala härskare med utnämnda valier. Mir Muhammad Rawanduzis Soranemirat hade kuvats senast 1836; Bedirxan Begs Bohtanfurstendöme skulle krossas 1847; Hakkari- och Bitlisemiraten mötte liknande öden. Babanemiratet, det sista av de stora kurdiska furstendömena, var det slutliga målet.

År 1847 inledde Ahmad Pasha en treårig revolt mot den osmanska makten, understödd av tidvis qajariskt-iranskt stöd och av hans kontroll över den strategiska gränsen mellan Sulaymaniyah, Irak och Iran. Revolten krossades slutligen i slaget vid Koy Sanjaq (Koysinjaq) 1847, när Ahmad Pashas styrkor besegrades av en koalition av reguljära osmanska trupper och rivaliserande kurdiska stammar. Det andra Erzurumfördraget 1847 utsläckte formellt Irans anspråk på Babanregionen och bekräftade direkt osmansk makt över Shahrizor.

Abdullah Pasha – Ahmads bror – tillsattes kortvarigt som den siste Babanemiren från 1847 till 1850. Från 1850 tjänstgjorde han som en maktlös osmansk qaim-maqam i Sulaymaniyah tills han avsattes 1851. Babanfamiljen gick i exil i Libyen på 1850-talet, varifrån vissa ättlingar senare skulle återvända till det offentliga livet som höga osmanska ämbetsmän under slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet. Själva furstendömet var över.

Babaniskolan inom kurdisk poesi: från Nali till Kurdî

Babandynastins mest bestående kulturarv är Babaniskolan inom kurdisk poesi – en litterär rörelse under artonhundratalets första hälft, centrerad kring Sulaymaniyah, som gav de grundläggande verken i den moderna soranikurdiska litterära traditionen. Med stöd av det sena Babanhovet och Sulaymaniyahs religiösa institutioner skapade skolans poeter en betydande samling mystisk, lyrisk och fosterländsk kurdisk vers som förblir hörnstenen i soranis litterära kultur.

Babaniskolans centralgestalt var Nali (1797–1855) – född Mela Khidir Mikailî Hammadi Şarweanî, verksam under diktarnamnet Nali – som allmänt betraktas som den soranikurdiska litterära traditionens fader. Hans Diwan, skriven på soranikurdiska (med betydande persiska och arabiska lån), etablerade de formella förebilderna, ghazal- och qasidastrukturerna och de mystiska, erotiska och fosterländska teman som skulle prägla soranipoesin under det följande århundradet. Bland andra stora Babanipoeter fanns Salim (Abdurrahman Beg Sahibqiran), Mawlana Khalid al-Naqshbandi (den store sufimästaren inom Naqshbandi och grundaren av ordens Khalidiyyagren), Mahwi (Mela Mohammed Osman Balkhi), Piramerd (Hadji Tewfik) och Kurdî (1806/1812–1850), vars verk som poetisk pionjär inom Babaniskolan förenade kärlekspoesi, sufisk mystik och en uttryckligen kurdisk fosterländsk identitet.

Babanitraditionen fortsatte efter dynastins fall 1850, förd vidare av gestalter som Abdullah Beg Benari (1880–1939), vars bana överbryggade avståndet mellan det sena osmanska Sulaymaniyahs litterära värld och den moderna irakisk-kurdiska nationalistiska rörelsen. Babaniskolans fortbestånd över dynastins politiska fall visar en central omständighet i Babans verk: dynastin föll 1850, men den litterära och kulturella infrastruktur som den hade byggt upp i Sulaymaniyah överlevde intakt, och stadens roll som den södra kurdiska litteraturens kulturhuvudstad blev varaktigt etablerad.

Babaniskolan är soranis motsvarighet till den goranispråkiga litterära Ardalantraditionen. Medan Ardalandynastin beskyddade gorani i Sanandaj, beskyddade Baban sorani i Sulaymaniyah. Tillsammans upprättade de båda furstendömena den tidigmoderna periodens dubbla kurdiska litterära infrastruktur – gorani i iranska Kurdistan och sorani i irakiska Kurdistan – som sedan dess har format den moderna kurdiska språkliga och kulturella kartan.

Sulaymaniyah som kurdisk kulturhuvudstad

Staden som Ibrahim Pasha grundade 1784 har haft en enastående senare historia som kulturcentrum. Även efter Babanfurstendömets fall 1850 behöll Sulaymaniyah sin karaktär av södra Kurdistans ledande kulturella och intellektuella centrum. Stora moskéns bibliotek, basaren, Dargezenkvarteret som grundats av flyktingmurare från Ardalan, adelns gårdshus från den sena Babantiden – allt bevarade en särpräglad senosmansk kurdisk stadskaraktär som överlevde artonhundratalet och början av nittonhundratalet.

Det moderna Sulaymaniyah är Iraks Kurdistanregions näst största stad och södra Kurdistans kulturhuvudstad. Sulaymaniyah var kortvarigt huvudstad i det kortlivade Kungariket Kurdistan som utropades av Sheikh Mahmud Barzanji från 1922 till 1924 – det första försöket till modernt kurdiskt statsbyggande. Staden rymmer i dag flera universitet (Sulaymaniyahs universitet, Sulaimani Polytechnic, American University of Iraq–Sulaimani), en stor kurdiskspråkig förlagsbransch, de ledande oberoende kurdiska tidningarna och en fortlevande tradition av kurdisk poesi och intellektuellt liv som kan följas direkt tillbaka till Babaniskolan.

Denna stadskulturella kontinuitet från 1784 till i dag är en av de mest anmärkningsvärda i modern Mellanösternhistoria. Staden som Ibrahim Pasha Baban medvetet byggde som en kurdisk huvudstad har behållit denna roll i nästan två och ett halvt århundrade, genom osmanskt styre, brittiskt mandatstyre, hashemitiskt irakiskt styre, baathistiskt irakiskt styre och Kurdistans regionala regerings styre efter 2003. Babanprojektet att skapa ett förfinat, kosmopolitiskt stadscentrum med kurdisk förankring i Zamwa har lyckats bortom varje rimlig förväntan på sjuttonhundratalet.

Familjen Babanzade under den sena osmanska och moderna eran

Efter dynastins politiska fall 1850 och familjens exil i Libyen på 1850-talet återvände flera Babanättlingar till det offentliga livet som höga ämbetsmän i det sena Osmanska riket. Tre särskilt framträdande gestalter med namnet Babanzade (”son till Baban”) formade den osmanska intellektuella världen under slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet.

Babanzade Ahmed Naim Bey (1872–1934) var rektor vid Istanbuls universitet och en betydande islamistisk filosof under den sena osmanska och tidiga republikanska perioden, utnämnd till Ayan Meclisi (det osmanska parlamentets överhus) av sultan Mehmed VI 1918. Babanzade Ismail Hakki Bey (1876–1913) tjänstgjorde som osmansk utbildningsminister och minister för offentlig undervisning samt som ledamot av det osmanska parlamentet och expert på utrikesfrågor. Babanzade Hüseyin Şükrü Bey (1890–1980) blev dekan för ekonomiska fakulteten vid Istanbuls universitet och chefredaktör för tidningen Tercüman. Familjens övergång från kurdiska gränsfurstar till ledande senosmanska intellektuella visar den tidigmoderna kurdiska elitens bredare öde: furstendömena avskaffades, men familjerna själva fortsatte att forma osmanskt och turkiskt offentligt liv in på nittonhundratalet.

Plats i kurdisk historia

Babandynastin har en avgörande position i den kurdiska historiens långa utveckling. Baban var det stora kurdiska furstendömet på den osmanska sidan under tidigmodern tid – den politiska, kulturella och militära motsvarigheten till furstendömet Ardalan i Sanandaj på den iranska sidan. Tillsammans utgör de båda dynastierna den dubbla kurdiska dynastiska infrastrukturen under sextonhundratalet, sjuttonhundratalet och början av artonhundratalet: sunnitiska kurdiska furstendömen som härskade på var sin sida av den osmansk-iranska gränsen, navigerade sina respektive relationer till rikena, beskyddade skilda kurdiska litterära traditioner (gorani i Sanandaj, sorani i Sulaymaniyah) och formade det moderna kurdiska kulturella och språkliga landskap som vi ärver i dag.

Baban representerar också den tidigmoderna kurdiska furstendömesmodellen i dess mest fullt utvecklade form. Samma modell som de medeltida hazaraspiderna hade banat väg för – kurdisk ärftlig makt som bevarade lokalt självstyre genom anpassning till på varandra följande stormakter, upprätthållen av stamsammanhållning, bergsgeografi, flexibel diplomati och beskydd av en särpräglad kurdisk litterär kultur – når ett moget och högt utvecklat uttryck under Babanemiratet. Beskyddet av soranikurdiska, grundandet av Sulaymaniyah som ett kosmopolitiskt stadscentrum, de protonationalistiska revolterna under Abdurrahman Pasha och Ahmad Pasha, integreringen av flyktingar från det fallande Ardalanhovet och det långa motståndet mot osmansk centralisering förankrar alla Baban som det mest betydelsefulla av de åtta eller nio stora tidigmoderna kurdiska furstendömena (Baban, Ardalan, Soran, Bohtan, Bitlis, Hakkari, Mukriyan och de yazidiska furstendömena).

Baban utgör också en avgörande bro mellan medeltida och modern kurdisk historia. Det är dynastin vars beskydd av soranikurdisk poesi – Nali, Salim, Kurdî och de övriga – lade den moderna kurdiska nationalismens litterära grund. Det är dynastin vars revolter 1806 och 1847 förebådade de senare kurdiska nationalistiska upproren under artonhundra- och nittonhundratalen. Det är dynastin vars stad, Sulaymaniyah, blev södra Kurdistans kulturhuvudstad och den kortvarigt utropade huvudstaden i Kungariket Kurdistan 1922–1924. Linjen från Ibrahim Pashas stadsgrundande 1784 till Sheikh Mahmud Barzanjis kurdiska kungarike 1922 och vidare till dagens regionala regering i Kurdistan går genom Sulaymaniyah, och Babanarvet är grundläggande för denna kontinuitet.

För modern kurdisk identitet har Baban betydelse som Sulaymaniyahs dynasti – staden som förblir irakiska Kurdistans kulturhuvudstad, den soranilitterära traditionens hem, centrum för den kurdiska förlagsvärlden och det intellektuella livet samt det nationalistiska kurdiska minnets symboliska fäste i söder. Babaniskolans poesi ingår fortfarande i den moderna kurdiska litterära kanon. Mawlana Khalids sufiska Naqshbandi-Khaliditradition, grundad under Babans beskydd, förblir en av de stora kurdiska religiösa traditionerna. Mzgawt-e Gawra (Stora moskén) står kvar. Babandynastin föll 1850, men den kulturella infrastruktur som den byggde har fört kurdisk identitet vidare i söder i två och ett halvt århundrade.

Tidslinje

Mitten av det 17:e århundradet – Faqi Ahmad framträder som kurdisk stamhövding i distriktet Pijder. 1649 – Vedertaget grundläggningsår för Babanemiratet. Slutet av det 17:e århundradet – Sulayman Baba (Sulayman Beg) får kontroll över Shahrizor och Kirkuk. 1678 – Sulayman Baba reser till Konstantinopel; sultan Mehmed IV erkänner Babans ärftliga rättigheter. 1694 – Sulayman Baba besegrar Ardalanstyrkor; sultan Mustafa II tilldelar formellt familjen Babansanjaken med Kirkuk. 1719 – Khana Muhammad Pasha intar Senna (Sanandaj) och dödar den persiske guvernören Hasan Ali Khan. 1721–1731 – Khana Muhammad Pashas regeringstid. 1723–1746 – Baban stöder osmanska styrkor i den långa följden av osmansk-persiska krig. 1742–1754 – Salim Pashas regeringstid. 1780–1782 – Mahmud Pasha I:s regeringstid. 1783–1803 – Ibrahim Pasha Babans regeringstid. 1784 – Ibrahim Pasha grundar Sulaymaniyah; staden uppkallas efter hans far Sulayman Pasha. 1785 – Stora moskén (Mzgawt-e Gawra) byggs med ett betydande bibliotek. 1789 – Abdurrahman Pasha gör först anspråk på makten. 1803–1813 – Abdurrahman Pashas erkända regeringstid. 1806 – Abdurrahman Pashas revolt mot osmanska ingripanden i tronföljden; ibland kallad det första kurdiska nationalistiska upproret. Juni 1810 – Abdurrahman Pasha marscherar mot Bagdad med 10 000 man mot Küçük Süleyman Pasha. 1813–1834 – Mahmud Pasha II:s regeringstid; J. C. Richs samtalspartner; flyktingström från det fallande Ardalanhovet. 1820-talet – Mastoureh Ardalan och andra Ardalanflyktingar flyr till Sulaymaniyah. 1834–1838 – Sulayman Pasha II:s regeringstid. 1834–1847 – Flera omstridda Babanregeringar under ökande osmanskt tryck. 1836 – Soranemiratet kuvas av osmanerna. 1847 – Bedirxan Begs Bohtanemirat krossas. 1847 – Ahmad Pasha Babans revolt; besegrad vid Koy Sanjaq. 1847 – Det andra Erzurumfördraget avslutar Irans anspråk på Babanterritorium. 1847–1850 – Abdullah Pashas regeringstid, den siste Babanemiren. 1848 – Mastoureh Ardalan dör i Sulaymaniyah. 1850 – Babanemiratet avskaffas formellt av osmanerna. 1851 – Abdullah Pasha avsätts som qaim-maqam; direkt osmansk förvaltning börjar. 1850-talet – Babanfamiljen i exil i Libyen. Slutet av det 19:e århundradet – Babanzadeättlingar återvänder till höga ställningar i osmanskt offentligt liv. 1922–1924 – Sulaymaniyah tjänar kortvarigt som huvudstad i Sheikh Mahmud Barzanjis Kungariket Kurdistan.

Babandynastins härskare

Babanemiratet gav en följd av fler än femton dokumenterade emirer under sin tvåhundraåriga historia. Kurdish-History.com har uppslag om två stora gestalter inom den litterära Babaniskolan snarare än om härskarna själva; den översiktsartikel du läser är det centrala uppslaget om dynastins politiska historia.

Framstående Babanhärskare i kronologisk ordning. Faqi Ahmad / Ahmad Faqih (mitten av det 17:e århundradet) – grundaren, stamhövding i Pijder. Sulayman Baba (slutet av det 17:e århundradet) – den förste som fick kontroll över Shahrizor; mottog osmansk förläning av sultan Mustafa II 1694. Khana Muhammad Pasha (1721–1731) – intog Sanandaj 1719. Salim Pasha (1742–1754). Mahmud Pasha I (1780–1782). Ibrahim Pasha Baban (1783–1803) – Sulaymaniyahs grundare 1784, dynastins mest betydelsefulla enskilde härskare. Abdurrahman Pasha (1789/1803–1813) – ledare för revolten 1806 och marschen mot Bagdad 1810. Mahmud Pasha II (1813–1834) – samtalspartner till J. C. Rich, ledde under inflödet av flyktingar från Ardalan. Sulayman Pasha II (1834–1838). Ahmad Pasha Baban – den siste store Babanemiren, besegrad vid Koy Sanjaq 1847. Abdullah Pasha (1847–1850) – den siste Babanemiren; osmansk qaim-maqam till 1851.

Den litterära Babaniskolan. Nali (1797–1855), centralgestalten och den soranikurdiska litterära traditionens fader. Salim (Abdurrahman Beg Sahibqiran). Mawlana Khalid al-Naqshbandi, grundare av den sufiska Khalidiyya-Naqshbanditraditionen. Mahwi (Mela Mohammed Osman Balkhi). Piramerd (Hadji Tewfik). Kurdî (1806/1812–1850) – pionjär inom kärlek, mystik och kurdisk identitet. Abdullah Beg Benari (1880–1939) – förde Babanifacklan in i modern tid.

Frågor och svar: att förstå Babandynastin

Var Baban kurder? Ja. Babanfamiljen kom från det kurdiska distriktet Pijder i övre Mesopotamien, styrde en kurdiskspråkig befolkning i Shahrizor och Lilla Zabs övre dalgång, använde soranikurdiska som förvaltnings- och litteraturspråk och identifierade sig som kurder i alla sina kontakter med de osmanska, iranska och europeiska makterna. Medeltida och moderna akademiska källor – Sharafkhan Bidlisi (Sharafnama), W. Behn (”Baban”, Encyclopædia Iranica), Encyclopædia of Islam och den moderna akademiska litteraturen – identifierar genomgående dynastin som kurdisk.

Hur länge härskade Babandynastin? Ungefär 200 år, från det vedertagna grundläggningsåret 1649 till furstendömets formella avskaffande 1850 (med Abdullah Pasha som maktlös osmansk qaim-maqam till 1851). Vissa forskare förlägger grundandet tidigare, till slutet av femtonhundratalet med Faqi Ahmads förfäder, men dateringen 1649–1850 är den gängse.

Var låg Babans huvudstad? Till en början i Qalachwalan (Qelaçiwalan) på Shahrizorslätten. Från 1784 i Sulaymaniyah – den nya stad som Ibrahim Pasha Baban grundade det året, uppkallad efter hans far Sulayman Pasha. Sulaymaniyah är än i dag södra Kurdistans kulturhuvudstad och Iraks Kurdistanregions näst största stad.

Vem grundade Sulaymaniyah? Ibrahim Pasha Baban, 1784. Han hade tillbringat sina formande år i Bagdad och Istanbul; efter återkomsten till Babans kärnland föresatte han sig att bygga en kurdisk huvudstad som skulle mäta sig med det sena Osmanska rikets stora kosmopolitiska städer. Han uppkallade staden efter sin far Sulayman Pasha, upprättade Mzgawt-e Gawra (Stora moskén) och dess bibliotek 1785 och gjorde staden avsiktligt kosmopolitisk från grundandet – kurdiska, arabiska, turkspråkiga, persiska, judiska, kristna och armeniska befolkningar välkomnades alla under Babans förvaltningsöverinseende.

Hur var förhållandet mellan Baban och Ardalan? De var rivaler på var sin sida av den osmansk-iranska gränsen, men också kulturella och dynastiska motsvarigheter. De båda dynastierna stred upprepade gånger – Baban intog Sanandaj kortvarigt 1719; Ardalan slog tillbaka under följande årtionden; gränsen var omstridd i två århundraden. Men förhållandet var också kompletterande: när Ardalanfurstendömet började falla i början av artonhundratalet strömmade flyktingar över till Sulaymaniyah, däribland den stora kurdiska kvinnliga poeten Mastoureh Ardalan, som tillbringade sina senare år i Babans huvudstad och är begravd där. Sammanvävningen av Ardalans goranikurdiska och Babans soranikurdiska litterära traditioner i det tidiga artonhundratalets Sulaymaniyah är ett av den moderna kurdiska historiens stora kulturella ögonblick.

Vad var Abdurrahman Pashas revolt 1806? Ett väpnat uppror av Babanemiren Abdurrahman Pasha mot osmanska ingripanden i Babans tronföljd. Viss kurdisk nationalistisk historieskrivning beskriver det som det första kurdiska nationalistiska upproret; moderna akademiska historiker behandlar revolten försiktigare. Den brittiske residenten J. C. Rich, som kände Abdurrahman Pasha personligen, noterade att pashan strävade efter ”att göra sitt land tributskyldigt till Porten, men oberoende av varje angränsande pasha” – det vill säga självstyre gentemot Bagdadvalin snarare än full kurdisk självständighet. Men revolten gav upphov till en av de tidigaste uthålliga kurdiska militära utmaningarna mot osmansk förvaltningsmakt under modern tid.

Vad var Babaniskolan inom kurdisk poesi? Den litterära rörelse under artonhundratalets första hälft, understödd av det sena Babanhovet och Sulaymaniyahs religiösa institutioner, som gav de grundläggande verken i den moderna soranikurdiska litterära traditionen. Dess centralgestalt var Nali (1797–1855), allmänt betraktad som den soranikurdiska poesins fader. Andra stora gestalter var Salim, Mawlana Khalid al-Naqshbandi, Mahwi, Piramerd, Kurdî och Abdullah Beg Benari. Skolans teman förenade sufisk mystik, lyrisk kärlekspoesi och framväxande kurdisk fosterländsk identitet, och dess formella landvinningar etablerade förebilderna för modern soranilitteratur.

Vad satte punkt för Babanemiratet? Tanzimattidens osmanska centraliseringsreformer. Sultan Mahmud II:s politik syftade till att avveckla de självstyrande kurdiska furstendömena och ersätta ärftligt lokalt styre med utnämnda osmanska valier. Soranemiratet föll 1836; Bohtanfurstendömet 1847; Babanemiratet 1850 efter Ahmad Pashas nederlag i slaget vid Koy Sanjaq 1847. Abdullah Pasha tjänstgjorde kortvarigt som en maktlös osmansk qaim-maqam i Sulaymaniyah från 1850 till 1851 innan han helt avsattes. Babanfamiljen gick i exil i Libyen på 1850-talet.

Vad hände med Babanfamiljen efter 1850? Familjen i exil framträdde så småningom på nytt i senosmanskt offentligt liv. Babanzadeättlingar – däribland Babanzade Ahmed Naim Bey (1872–1934, rektor vid Istanbuls universitet), Babanzade Ismail Hakki Bey (1876–1913, osmansk utbildningsminister) och Babanzade Hüseyin Şükrü Bey (1890–1980, dekan i ekonomi vid Istanbuls universitet) – blev framträdande intellektuella och ämbetsmän under den sena osmanska och tidiga republikanska tiden. Familjens kontinuitet från medeltida kurdiska furstar till turkiska akademiker på nittonhundratalet visar den tidigmoderna kurdiska elitens bredare öde i övergången efter imperiets slut.

Varför har Babandynastin betydelse i dag? Av tre skäl. För det första stadsbyggnad: Ibrahim Pashas grundande av Sulaymaniyah 1784 skapade den stad som förblir irakiska Kurdistans kulturhuvudstad och är ett av den moderna kurdiska historiens mest betydelsefulla stadsgrundanden. För det andra litteratur: Babaniskolans soranikurdiska poesi gav de grundläggande verken i den moderna soranilitterära traditionen, och Nalis Diwan förblir hörnstenen i soranis kanon. För det tredje politiska föregångare: Abdurrahman Pashas (1806) och Ahmad Pashas (1847) protonationalistiska revolter förebådade de senare kurdiska nationalistiska rörelserna, och Sulaymaniyah självt blev den kortvarigt utropade huvudstaden i Sheikh Mahmud Barzanjis Kungariket Kurdistan 1922–1924 – det första försöket till modernt kurdiskt statsbyggande.

Avslutning

Babandynastin var det stora kurdiska furstendömet på den osmanska sidan under tidigmodern tid – den politiska, kulturella och militära motsvarigheten till furstendömet Ardalan i Sanandaj på den iranska sidan. Från Faqi Ahmads framträdande i distriktet Pijder omkring 1649 till Abdullah Pashas avsättning som osmansk qaim-maqam 1851 styrde dynastin Shahrizor och dess omgivningar i två århundraden, navigerade det ständiga trycket vid den osmansk-iranska gränsen, utmanade upprepade gånger Bagdadvalin, grundade Sulaymaniyah och beskyddade den soranikurdiska litterära tradition som har blivit grundläggande för modern kurdisk litteratur i Irak.

Deras kulturarv är enormt och fortlevande. Sulaymaniyah – staden som Ibrahim Pasha Baban grundade 1784 – förblir södra Kurdistans kulturhuvudstad, den soranilitterära traditionens hem och det moderna kurdiska nationalistiska minnets symboliska fäste i Irak. Babaniskolans poesi, från Nali via Kurdî till Abdullah Beg Benari, etablerade de formella förebilder och tematiska frågor som har format soranikurdisk litteratur i två århundraden. Mawlana Khalids sufiska Khalidiyya-Naqshbanditradition, grundad under Babans beskydd, förblir en av de stora kurdiska religiösa traditionerna i hela den sunnitiska kurdiska världen. Babanzadeättlingarna i senosmanskt offentligt liv förde kurdisk elitidentitet in i modern tid.

I den kurdiska dynastiska historiens långa utveckling – från de medeltida hasanwayhiderna, annaziderna och hazaraspiderna via Saladins ayyubidiska rike till det tidigmoderna furstendömet Ardalan i Sanandaj – är Baban den stora motsvarigheten på den osmanska sidan. Tillsammans med Ardalan utgör de den tidigmoderna periodens dubbla kurdiska dynastiska infrastruktur, och staden de grundade i Sulaymaniyah förblir den södra kurdiska identitetens levande hjärta i dag, två och ett halvt århundrade efter att Ibrahim Pasha ritade ut dess första gator.

Referenser och vetenskapliga källor

Primärkällor: Sharafkhan Bidlisi, Sharafnama (16:e århundradet, det grundläggande kurdiskspråkiga historieverket om kurdiska dynastier); Claudius James Rich, Berättelse om en vistelse i Kurdistan (London, 1836, postumt) – den europeiska förstahandsskildringen av det tidiga artonhundratalets Babanhov under Mahmud Pasha II; den bevarade korrespondensen och fördragstexterna från de osmansk-persiska krigen 1723–1746 och från det andra Erzurumfördraget 1847; Mastoureh Ardalan, Tarikh-i Ardalan (persiska, 1830-talet–1840-talet, med betydande Babanrelaterat material från hennes år i Sulaymaniyah).

Framstående akademiska källor: W. Behn, ”Baban”, Encyclopædia Iranica (1988); artiklarna om Baban, Sulaymaniyah och Kurdistan i Encyclopædia of Islam; Wadie Jwaideh, Den kurdiska nationella rörelsen: dess ursprung och utveckling (Syracuse, 2006, nyutgåva av hans Syracuseavhandling från 1960 – den grundläggande akademiska studien); David McDowall, En modern historia om kurderna (London, flera upplagor); Hakan Özoğlu, Kurdiska stormän och den osmanska staten (Albany, 2004) – särskilt stark om övergången Baban–Babanzade; Farhad Shakely, artiklar om Babaniskolan inom kurdisk poesi; Peter Avery, William Bayne Fisher, Gavin Hambly och Charles Melville, red., Irans historia från Cambridge, band 7: Från Nadir Shah till Islamiska republiken; Gábor Ágoston och Bruce Alan Masters, Uppslagsverk om Osmanska riket (Infobase, 2009).

Korshänvisningar på Kurdish-History.com: översiktsartikeln länkar till två centrala litterära uppslag om Babaniskolan på webbplatsen – Kurdî och Abdullah Beg Benari – tillsammans med korshänvisningar till översikterna över tidigmoderna kurdiska dynastier, särskilt Ardalan, och till den medeltida kurdiska dynastiska kretsen: Hasanwayhiderna, Annaziderna, Marwaniderna, Hazaraspiderna och det ayyubidiska riket.