Sykes–Picot och Kurdistans delning | Kurdisk historia

Huvudargumentet

Sykes–Picot-avtalet behandlade inte Kurdistan som ett folks hemland. Kurdiska områden betraktades som berg, oljeleder, järnvägar, gränser, militära korridorer och territorium att förhandla om mellan starkare makter.

Varför det har betydelse

Sykes–Picot skapade inte på egen hand varje modern gräns, men bidrog till att etablera det imperiala tänkesätt som senare gjorde det möjligt att dela Kurdistan mellan Turkiet, Irak, Syrien och Iran.

Vad var Sykes–Picot-avtalet?

Sykes–Picot-avtalet var en hemlig uppgörelse under kriget mellan Storbritannien och Frankrike, med ryskt godkännande, om en framtida delning av osmanskt kontrollerade områden om de allierade vann första världskriget. Det delade stora delar av det osmanska Mellanöstern i zoner för direkt kontroll, indirekt kontroll och inflytande.

Avtalet talade inte självbestämmandets språk. Det talade i färger och zoner: brittiska zoner, franska zoner, ryska anspråk och internationella arrangemang. Det var ingen karta över folk. Det var en karta över imperiernas intressen.

Det kurdiska hemlandet, som sträckte sig över östra Anatolien, norra Mesopotamien, Zagros och Tigris och Eufrats övre lopp, framträdde inte som en enda politisk enhet. Kurdiska regioner spreds över olika planerade sfärer.

Den kurdiska tragedin med Sykes–Picot

Kurdistan fanns på marken, i språk, minne, geografi och samhälle – men erkändes inte av imperiemakterna som ett hemland med en egen politisk framtid.

Kurdistan före Sykes–Picot

Före första världskriget var Kurdistan inte en modern självständig stat, men det var en verklig historisk och geografisk region. Kurdiska emirat, stamförbund, religiösa ordnar, städer, bergsdistrikt och landsbygdssamhällen hade funnits i århundraden på båda sidor om den osmansk-persiska gränsen.

Osmanerna styrde ofta kurdiska regioner genom lokala härskare, stamhövdingar och religiösa ledare. Kurdiska emirat som Bitlis, Botan, Hakkari, Baban, Ardalan och Soran hade spelat stora roller i regionens historia. Även sedan osmansk centralisering hade försvagat dessa emirat förblev kurdisk identitet och lokal makt starka.

Under slutet av det 19:e och början av det 20:e århundradet växte det kurdiska politiska medvetandet. Sheikh Ubeydullahs uppror, den första kurdiska tidningen Kurdistan och senare kurdiska organisationer visar alla att kurderna inte var ett folk utan historia. De var ett folk fångat mellan sönderfallande imperier och framväxande nationella projekt.

Hur Sykes–Picot delade kurdiska områden

Mosul: Den centrala kurdiska frågan

Mosulregionen blev en av de viktigaste delarna av efterkrigstidens kurdiska fråga. Det gamla osmanska Mosulvilajetet omfattade Mosul, Kirkuk och Sulaymaniyah – områden med stora kurdiska befolkningar och djup betydelse i den kurdiska historien.

Under kriget ingick Mosul i de franska kalkylerna enligt Sykes–Picot. Men efter vapenstilleståndet i Mudros 1918 ockuperade brittiska styrkor Mosul. Detta förändrade södra Kurdistans framtid.

Mosul var inte bara ännu en provins. Det var porten mellan det arabiska Irak, de kurdiska bergen, Anatolien, Persien och Syrien. Det blev också allt viktigare på grund av oljan. Storbritannien ville knyta Mosul till den nya irakiska stat som man byggde upp under sitt inflytande.

För kurderna var detta förödande. I stället för att södra Kurdistan blev grunden för en kurdisk stat fogades det till det brittiskstödda kungariket Irak. Följderna präglade hela det 20:e århundradet: kurdiska uppror, arabiseringspolitik, tvister om Kirkuk, Anfalfolkmordet och den senare kampen för kurdiskt självstyre.

Motsägelsen i löftet om självbestämmande

Efter första världskriget blev talet om självbestämmande kraftfullt. Woodrow Wilsons fjorton punkter lovade att icke-turkiska folk under osmanskt styre skulle få säkerhet och en möjlighet att utvecklas med självstyre. Kurdiska nationalister såg detta som en möjlig öppning.

Men det fanns en motsägelse. Offentligt talade efterkrigsuppgörelsen om självbestämmande. I det fördolda hade Storbritannien och Frankrike redan förhandlat om inflytelsezoner. Det kurdiska folket fångades mellan löftet om nationella rättigheter och verklighetens imperieförhandlingar.

Denna motsägelse förklarar varför de kurdiska förhoppningarna steg kraftigt efter kriget. Kurdiska företrädare trodde att Osmanska rikets sammanbrott skulle kunna låta Kurdistan framträda som en självstyrande eller självständig politisk enhet. Men stormakterna behandlade inte kurdiskt självbestämmande som en prioritering.

Från Sykes–Picot till Sèvres och Lausanne

Varför Sykes–Picot hade betydelse för kurderna

• Det förbisåg Kurdistan som ett hemland. Kurdiska områden var synliga på marken men osynliga som nationell enhet i avtalet.
• Det delade kurdiska regioner i inflytelsesfärer. Kurdiska gemenskaper splittrades mellan ryska, franska och brittiska beräkningar.
• Det bidrog till att forma mandatsystemet. Det brittiska Irak och det franska Syrien placerade kurdiska gemenskaper inom nya stater som inte byggde på kurdiskt självstyre.
• Det gjorde Mosul till ett förhandlingsobjekt. Södra Kurdistans framtid avgjordes till stor del genom brittiska strategiska och ekonomiska intressen.
• Det symboliserade det bredare sveket mot självbestämmandet. De kurdiska förhoppningar som väckts av Wilson, Sèvres och Osmanska rikets sammanbrott krossades senare av Lausanne.

Var Sykes–Picot det enda skälet till att Kurdistan delades?

Nej. Detta är viktigt.

Sykes–Picot var inte den enda orsaken till Kurdistans delning. Det kurdiska hemlandet hade redan i århundraden varit delat mellan Osmanska riket och Persien. Efter första världskriget formades den slutliga delningen av många händelser: Rysslands tillbakadragande, det turkiska självständighetskriget, brittisk politik i Irak, fransk kontroll i Syrien, iransk centralisering, det uteblivna genomförandet av Sèvres och Lausannes seger.

Men Sykes–Picot är fortfarande viktigt eftersom det visar hur stormakterna tänkte om regionen. De började inte med frågan: ”Vad vill folken i regionen?” De började med frågan: ”Vilket imperium ska kontrollera vilken zon?”

Det kurdiska arvet efter Sykes–Picot

Arvet efter Sykes–Picot märks fortfarande i dag. Kurder i Turkiet blev instängda i en stat som förnekade kurdisk identitet under en stor del av det 20:e århundradet. Kurder i Irak utkämpade upprepade krig för självstyre och överlevnad. Kurder i Syrien nekades medborgarskap, språkliga rättigheter och politiskt erkännande i årtionden. Kurder i Iran mötte centralisering, förtryck och upprepade uppror.

Olika stater gav olika kurdiska erfarenheter, men grundproblemet var likartat: en nation delades över gränser som den inte hade valt.

Det är därför den kurdiska historien inte kan förstås enbart genom det moderna Turkiets, Iraks, Syriens och Irans gränser. Dessa gränser är moderna politiska strukturer. Det kurdiska samhället, språket, minnet och geografin är äldre än dessa gränser.

Sykes–Picot utplånade inte kurderna

Det suddade ut Kurdistan från den internationella diplomatins karta. Folket fanns kvar. Hemlandet fanns kvar. Men imperiernas uppgörelse vägrade behandla det som en nationell fråga.

Avslutning: Ett hemland behandlat som ett gränsland

Sykes–Picot var inte bara en linje på en karta. Det var ett sätt att se Mellanöstern.

För Storbritannien och Frankrike behandlades kurdiska områden inte som ett folks hemland. De var bergskorridorer, oljezoner, militära buffertar, järnvägsleder, gränsdistrikt och bytesobjekt vid förhandlingsbordet. Avtalet reducerade levande samhällen till färgade zoner.

Det är därför Sykes–Picot fortfarande är så viktigt i det kurdiska minnet. Det markerade en etapp i Kurdistans förvandling från ett gammalt hemland till ett delat politiskt problem. Det bidrog till att skapa de förhållanden där Sèvres kunde lova kurdiskt självstyre, Lausanne kunde sudda ut det och det moderna Mellanöstern kunde byggas över huvudet på det kurdiska folket.

Tragedin med Sykes–Picot är inte bara att gränser drogs illa. Den är att ett folk behandlades som geografi, inte som en nation.